Sydostasien 18/19 – 100 dagar på långresa genom Thailand, Malaysia och Vietnam

Ett inlägg jag tänkt skriva ett tag men inte riktigt hunnit med, handlar om dygnet vi spenderade i Hua Hin, efter vi varit hos vännerna i Huay Yang över jul och nyår, med besök på vattenlandet Black Mountain Water Park.

Anledningen till att vi valde att stanna över natten i Hua Hin var främst för att vår ursprungliga plan var att ta eftermiddagståget dit från Huay Yang, för att på så sätt undvika ett par timmar i bil i den thailändska trafiken som jag har stor respekt för och gärna spenderar minimalt med tid i. Men väl på plats i Huay Yang upptäckte vi att det fanns flera taxifirmor som erbjöd bilstolar till barnen — tack för det svenskkolonin! — så vi hade egentligen kunnat bege oss direkt till Hua Hin Airport utan övernattning.

Nu visade det sig dock att Petris kollega Camilla med familj var på plats i sitt hus utanför Hua Hin just när vi skulle dit, så då valde vi att boka in oss på resorten på deras område, Mango Spa & Resort, och passa på att hälsa på dem. Vi åkte dit med en minibuss från Huay Yang Travel som jag absolut kan rekommendera för den som behöver transportera sig med barn i regionen. Vi blev varmt välkomnade med lunch och häng i skuggan hos Camilla, och under den här resan har vi flera gånger noterat hur glada barnen blir när de träffar vuxna som inte bara engagerar sig i dem och pratar med dem, utan som de dessutom kan prata med tillbaka på svenska. Uppskattat!

Mango Spa & Resort är lugnt och mysigt beläget i lantliga omgivningar, med flera pooler (hann ej nyttjas) och en lekpark (nyttjades stor del av tiden). De hade dessutom ett egentligen stängt lekrum som personalen var gulliga och öppnade för våra små telningar som sedan röjde järnet därinne och bjöd på playdoh-kalas efter middagen. Det var uppenbart att det bor många svenskar på området (de flesta i ägda lägenheter och hus), för bokhyllan i restaurangen innehöll lika många svenska böcker som ett mindre lokalt bibliotek, och vi passade båda på att förse oss med ny reselitteratur. 

I direkt närhet till hotellet fanns alltså förutom erkänt bra golfbana (inte direkt aktuellt) också vattenparken Black Mountain Water Park som vi valde att åka till. Vi är inga storbesökare av den typen av anläggningar, men här trivdes vi riktigt bra! 

Black Mountain Water Park ligger alltså någon kvart/halvtimme utanför Hua Hin och passade framför allt vår nästan femåring ypperligt. Nu var vi här någon dag innan tropiska stormen Pabuk drog in över Thailand, så det var både lite blåsigt och mulet när vi gjorde vårt besök. Trots att temperaturen låg på stadiga 33-34 grader i luften var det ganska kallt i poolerna, och Valter (2,5 år) deklarerade efter bara ett par åk att han ville ”värma sig i handduken”. Det var bara att återlämna den (gratis) utlånade flytvästen och bege sig till duscharna med honom igen. Lyckligtvis erbjöd parken även en stor fin lekpark och hinderbana som utan problem roade Valter under den tid Love körde järnet i vattenlandet. 

Det finns nio rutschkanor i Black Mountain, varav Love åkte fem. Han hade nog kunnat åka ytterligare en, sedan lämpade sig resten för lite äldre barn. Förutom kanor fanns det också en ”lazy river” där en kan flyta omkring på strömmen i stora badringar, samt en rolig vågpool med stora härliga vågor (enligt uppgift de största poolvågorna i Thailand) som startar varje halvtimme. Vi hittade också en riktigt fin äventyrspool för lite yngre barn, typ Valter men även Love var i målgruppen, med lite mindre vattenrutschkanor och sprutande vatten, men den var ännu kallare än de stora poolerna och ratades därför helt av båda barnen. En varm och solig dag är den nog helt fantastisk!

Det finns också en flytande lekplats i sjön nedanför, med uppblåsbara klätterredskap och liknande, men det var oklart om den var öppen när vi var där och den kändes också mer anpassad för vuxna och äldre barn. 

För besöket på Black Mountain Water Park betalade vi vuxna 600 THB vardera och Love 300 THB. Valter, som var strax under gränsen på 110 cm, gick in gratis och fick på grund av längden egentligen inte åka några av de stora rutschkanorna även om vi fuskade med två turer i den snällaste. Jag förmodar att det brukar vara mer folk soligare dagar, men vi stod inte i kö en enda gång under vår fredagseftermiddag, och det var inte mycket folk någonstans i parken (vilket vi som svenskar förstås älskade). Anläggningen är luftigt och fräscht belägen med utsikt över sjön och bergen, med stora sköna ytor att röra sig på, och kommer vi tillbaka till Hua Hin framöver gör vi gärna ett nytt besök på Black Mountain.

”Huay Yang – vårt paradis”. Så heter gruppen på Facebook som handlar om denna plats och används av närmast berörda för att kommunicera kring högaktuella ämnen. Till exempel tips om var den lokala pannkaksmannen just nu befinner sig och frågeställningar om vilka ställen som eventuellt visar matcherna i hockeyns junior-VM. 

Till en början är vi kanske inte helt övertygade. Efter nästan två veckor på Koh Samet där vi kände oss skönt uppblandade av både holländare, kineser och en del engelsmän, och några dagar i röriga, härliga Bangkok, är det något av en chock att plötsligt inse att ALLA talar svenska. Alla västerlänningar alltså. Det skyltas på svenska till höger och vänster — ”Vi har allt som behövs för att du ska trivas” (solstolar, massage, wifi), ”Tack för att du ska använda tjänsten” (mat, öl och happy hour) — och vi har i ärlighetens namn aldrig varit på en plats som vid första kontakten känns mer svensk än denna, utan att faktiskt vara belägen inom Svea rikes gränser. Till och med San Agustin på Gran Canaria får se sig besegrat (i fråga om svenskhet alltså, där slutar likheterna) — för där möter du trots allt ändå en och annan norrman på strandpromenaden …

Men så är det något med Huay Yang som gör att vi faller för stället redan när vi kliver av tåget. Något som verkligen inte har att göra med att det serveras dillkött och pyttipanna på vart och varannat ställe — snarare trivs vi trots detta. För även om svenskdominansen hos oss turister inte går att komma ifrån känns Huay Yang långt ifrån sönderexploaterat — tvärtom. Det är lugnt, småskaligt och harmoniskt och på många ställen riktigt vackert. Här yxas kokosnötter ner från palmerna precis bakom huset och här går kor på bete invid vägen ned mot stranden. Och så här näst sista kvällen försöker vi sätta fingret på vad det är vi gillar mest med Huay Yang. 

Stranden är förstås en ofrånkomlig fördel. Kilometer efter kilometer med sand, snäckor och svalkande hav blir liksom aldrig fel. Särskilt inte när den är glest befolkad och med något tiotal inslag av spartanska, charmiga strandrestauranger ungefär var femhundrade meter, ibland glesare än så. Vissa dagar möter jag inte en enda människa på mina strandpromenader. Den som föredrar att spendera sin stranddag utan inblandning av medmänniskor har oändliga möjligheter här. Det är också härligt att se thailändarna själva använda stranden — vissa dagar samlas många lokala familjer och grillar, umgås och badar här.

De mysiga, i många fall familjedrivna restaurangerna som ligger utspridda i palmskogarna runt omkring i byn är en annan hit. Vi skippar biffen med lök (av fler än ett skäl) och håller oss envist till thaimat, och den är ofta riktigt bra och betydligt billigare än på de mer turisttunga resmålen vi besökt runt om i landet.

Det spelar förmodligen också in att många av turisterna är både longstayers och repeaters som återvänder år efter år, och att svenskarna här verkar bry sig om det de kallar ”sitt” Huay Yang. Många deltar i beach clean-ups och supporterar lokala verksamheter och personer som behöver stöd av olika slag. Turistpopulationen består i huvudsak av familjer med barn i svenska skolan i kombination med pensionärer, vilket skänker platsen lugn. Något härjigt uteliv verkar det inte vara tal om överhuvudtaget, heller ingen hysterisk slit-och-släng-turism med massa strandförsäljare och annan liknande typ av kommers. Det finns inga större hotell att tala om, de flesta svenskarna bor i olika utspridda områden med hus och i vissa fall lägenheter.

Och det ÄR skönt att bo i ett riktigt bra hus, med egen moppe och tillhörande sidovagn att köra runt hela familjen i, något som skapar en flexibilitet motsvarande att äga bil hemma i Sverige. Att våra bästa vänner med barn i samma ålder som våra finns 20 meter bort, i huset bredvid, spelar självklart också en avgörande roll för just vår trivsel. Det går att leva ett liv här som påminner en hel del om det vanliga vardagslivet hemma, på gott och ont.

Så efter några dagar faller vi in i lunken vi också. Vi slutar fråga saker som ”excuse me, is this sunbed taken?” på engelska och börjar hälsa på folk vi möter i affären och på stranden med ett enkelt ”hej hej”, precis som alla andra. 

Och när vi nu snart åker vidare mot nya äventyr är det med en vetskap undanstoppad i bakhuvudet om att det finns en plats här i solen, vid havet, där maten är god och frukten pinfärsk, där det om behovet någon gång uppstår, skulle gå att spendera en vinter framöver — när barnens skolgång hindrar oss från att resa runt på det sätt vi gör nu. Och det är en insikt som känns härlig att ha med sig.