Resa med kids

Alltså vilka dagar vi har här på Koh Samet. Min tanke är verkligen att skildra såväl högt som lågt under den här resan, men vi har som sagts tidigare fått en helt fantastisk start på vårt äventyr så just nu är det mest uppåt!

I förrgår tog vi alltså vårt pick och pack och drog från radhuset inne i byn till stranden Ao Phai fem-tio minuter söderut på Koh Samet. Även om jag gillade det förra boendet skarpt och redan blir lite nostalgiskt nedstämd över att jag inte kommer stå i det där utomhusköket och laga overnight oats på müsli mer (vi har haft lite frukostutmaningar som ni märker), så är det också väldigt skönt att bo precis på stranden. Vi slipper tråckla oss fram längs huvudgatan och parera såväl moppar och songthaews som diverse potentiellt livsnödvändiga inköp av krimskrams (”kan vi köpa den?”) och spännande petvänliga hål i marken där större delen av norra Koh Samets samlade avloppsvatten tycks passera.

Vi bor nu på Samed Villa Resort som är ganska haussat i svenska thailandsforum på nätet, och det har också visat sig vara ett fint hotell som verkar klart välskött – ett riktigt bra alternativ för den som reser till Koh Samet med barn och vill ha det bekvämt. Det är ordning och reda på grejerna, mat kommer in som den ska på restaurangen, sängarna är sköna och det är rent och snyggt på området. Och det är klart det är skönt att uppgradera sig till bekvämligheter som frukostbuffé och varmvatten i handfatet, även om det är lite på bekostnad av charmen som finns med personligare ställen. Det är lite så vi kommer jobba under den här resan för att matcha vår något odefinierade men ändå existerande budget — att varva enklare boenden med nätter/veckor på bättre hotell då och då. Ibland väljer vi enklare boenden men med grymt läge, ibland satsar vi på riktigt bra hotell men kommer ner i pris genom att boka ett annat rum än det vi valt om vi varit borta bara ett par veckor. Blir spännande att se om det är en framgångsrik strategi. Personligen känner jag att läget kommer få styra mycket.

Men åter till de här dagarna då. Även om vi inte drabbades av jetlag så hade vi några sköna dagar med sovmorgnar som en positiv sidoeffekt av tidsskillnaden, men dessa är nu ett minne blott, framför allt eftersom hotellet saknar mörkläggningsgardiner (förbättringspotential). Det är med andra ord tidig uppgång som gäller, och efter frukost är det dags för den sedvanliga insmörjningsrutinen. Detta som på tidigare resor varit det av alla inblandade mest fruktade momentet på dagen där vi mer eller mindre sprungit runt och jagat skrikande barn med händerna fulla av solkräm, har nu istället blivit en av barnens bästa stunder eftersom vi introducerat Netflix-tittande som underhållning. Ett eller två avsnitt Mästerflygarna/PJ Masks och sen är alla klara för dagen. Det må vara curling på högsta nivå, men så värt! 

Efter den stundens TV-tittande är det utevistelse från morgon till kväll. Vi har hittat så bra ställen att hänga på att det inte känns nödvändigt att gå in ens mitt på dagen för att undvika solen. Enda stunden barnen är i solen är när de badar, resten av tiden är vi i skuggan och gungar, bygger sandslott, läser böcker eller ägnar oss åt arkeologiska utgrävningar (främst Love). 

Idag på eftermiddagen gjorde vi även en utflykt genom skogen till lilla fina Ao Nuan, en av grannstränderna, där det finns några enkla bungalows med sjukt bra läge, ett steg från stranden, och en liten restaurang som fick bli vårt mellis-stopp. Oerhört festligt att höra jublet från killarna när vi läste att de hade banana porridge, dvs havregrynsgröt med banan, på menyn. Love mumsade i sig en hel portion i ren lycka. Han har trots allt ätit detta till frukost i mer eller mindre fyra år nu, inte konstigt att det var ett kärt återseende. 

Sedan blev det spontan familjefotbollsmatch och kvällsbad i grymma vågor på denna mysiga strand där vi var nästan helt ensamma. När vi vandrade hemåt genom skogen igen hade det redan börjat mörkna, och det var lika bra att köra middag direkt. Efter maten blev det mera kvällsbad på hemmastranden när killarna träffade nyfunna vänner från gårdagen och plötsligt befann sig ute i vattnet fullt påklädda. Lite eldshow som avslutning och dagen var fulländad.

Så ser dagarna ut här på Koh Samet, med lite variation. Det är klart att det går att tröttna på det också, men jag är väldigt glad över att vi valde att börja just här, med bad och avkoppling, för att landa och fatta att resan verkligen har börjat och att vi inte ska hem om nån vecka. Magiskt. 

Tiden knallar på och vi börjar hitta in i den så kallade semesterlunken här på Koh Samet. Det känns redan som att vi varit borta väldigt länge, och det är svårt att tänka sig att det var jobb och förskola för så lite som en vecka sedan. 

Vi hade inte kunnat önska oss en mycket bättre start på resan än vi fått. Vädret har varit vänligt nog att bjuda på moln, 30 grader och en härlig bris från havet, vilket har gjort att vi har kunnat spendera hela dagarna på stranden, med lite support från skuggande träd, utan att bränna oss. Det har också varit väldigt skönt att påbörja resan i en rymlig lägenhet istället för ett litet hotellrum. På så sätt har det känts görbart att spendera en del tid hemma och låta killarna löpa fritt inne och utanför medan vi fixar diverse grejer eller bara kopplar av, vilket bidragit till harmoni hos alla inblandade.  

Vi påbörjade alltså vistelsen på ön med att bo i byn, Ban Ko Samet eller Da Nan Village, som den också verkar heta. Bland fördelarna med att bo här återfinns bland annat lokala och stundtals riktigt bra restauranger, bra inköpsmöjligheter för t ex frukost samt inte minst frihetskänslan det ger åtminstone mig att inte bo på en resort. Byn bjuder också på en liten lekpark där Love och Valter lekt bland de lokala kidsen, mycket uppskattat av samtliga. Det är en liten by med en huvudgata och några sidostråk, mer turistpåverkad ju närmare stranden en kommer. Och just närheten till stranden Hat Sai Kaew är på sätt och vis tyvärr en av byns främsta nackdelar, fast det borde vara precis tvärtom. 

Det var fyra år sedan vi var i Thailand senast, och det är alltid med en viss oro en återvänder — hur mycket mer sönderturistat kommer det vara den här gången? Nu har vi aldrig varit på just Koh Samet tidigare, men kommersen och massturismen som råder på Hat Sai Kaew var något av en chock för mig. Det var inte det faktum att det var mycket folk som var grejen, utan att 90% av alla som är där kommer på dagstur med hjälp av ett oändligt antal speedboats som aldrig slutar frakta in folk som släpps av direkt vid stranden. Besökarna, om de alls äter något, massutfordras sedan på bestämda restauranger, tar 300 selfies påklädda i vattnet och klättrar sedan tillbaka ombord på båtarna och återvänder till Rayong, Ban Phe eller var de nu har sitt boende. Känslan är att de lokala verksamheterna gynnas ungefär 0% av detta och vi såg flera hotell med direkt strandläge som i princip verkar stå tomma vilket är fullt förståeligt — för vem vill bo mitt i detta kaos? Tragiskt att se. 

Men, vår räddning de första dagarna blev östra delen av stranden Ao Phai, eller Ao Hin Khok som denna strandremsa också kallas. Ungefär 2 minuters promenad över några klippformationer bort från misären ovan fanns plötsligt lugnet. Här hittade vi Seaddict, ett strandcafé som gör fantastiska smoothiebowls, quinoasallader och vegansk curry, och Jep’s, vars Tofu Fried Rice garanterat kommer att beställas av oss igen innan vi lämnar denna ö om en vecka. Detta precis invid samma fantastiska vita sand och turkosa vatten som på Hat Sai Kaew, men utan turistmassorna. De högre makter som placerade ut de där klippblocken mellan stränderna visste vad de gjorde, för av någon anledning vänder 90% vid stenarna vilket är räddningen för denna del av stranden.

Och idag blev det än bättre. Imorse tog vi en flaktaxi söderut på ön till lilla undangömda stranden Ao Wai, och så mycket bättre än så blir Thailand inte i min bok. En nästan öde strand med några enkla bungalows och en restaurang, träd i vattenbrynet som gjorde det möjligt att bada i skuggan — så bra med barnen — och massa spännande krabbor och snäckor att spana på. Helt underbart. Vi stannade hela dagen och älskade det. Det är otroligt skönt att se att sådant fortfarande existerar. 

Imorgon flyttar vi från byn till stranden Ao Phai. Vi hörs när vi landat där!

Nu är vi framme och installerade på resans första stopp — ön Koh Samet som ligger 2-3 timmars bilresa söder om Bangkok.

Flygresan fortsatte lika bra som den börjat, det jag dock inte hade insett före avresa var att vår natt aldrig riktigt hann börja innan vi landade i Bangkok kl. 23 svensk tid. Så när vi klev av planet hade jag sovit ungefär fem minuter och så var det helt plötsligt morgon och något slags förväntan om att en skulle vara beredd att ta sig an en ny dag. Love och Valter tog sig några timmars sömn var på planet, men inte direkt att likställa med en vanlig natt hemma i Sverige. Vi klev dock av förvånansvärt pigga, och killarna underhölls bland annat av de långa transportbanden på Bangkoks flygplats på väg till immigration. Väl där kan jag bara konstatera att det är sjukt skönt att resa i länder som ser barn som något upphöjt snarare än som en plåga. Det var bara raka spåret förbi köerna och in i VIP-passagen, tre minuter senare var det klart. Ofantligt skönt.

Så hämtades det ut väskor och letades upp förbeställd chaufför, och mindre än 60 minuter efter landning satt vi i en taxi på väg ut genom Bangkoks förorter ner mot Ban Phe vid kusten. Eftersom jag var fortsatt vaken och vaktade taxichauffören som tyvärr inte riktigt verkade vara det, fick jag se solen gå upp över det suburbiala Bangkok där floder och berg varvades med containerparker och diffusa industrilokaler. Mäktigt på sitt sätt. 

Väl framme i Ban Phe köpte vi båtbiljetter och fick veta att det skulle dröja en stund till nästa båt gick. Vi ställde in oss på att vänta på någon form av café som vi tror fanns på den där piren, men blev plötsligt utbeordrade av en man som viftade tillbaka en båt som redan lagt ut och var på väg ur hamnen. Båten var lastad med en kinesisk familj på dagstur från Rayong, några bakfulla britter och en matleverans som säkert skulle räcka för att driva en mindre strandrestaurang i några dagar. Och så vi då, väskor och ungar hivades som vanligt ombord från famn till famn på besättningsmännen innan vi ens hann tänka tanken på flytvästarna som ordningssamt låg nedpackade i bagaget, och sen var vi på väg. Engelsmannen vi hyr vår lägenhet av här menade att vi slagit någon typ av ankomstrekord från Bangkok och hit, och vi kan inte klaga, det var extremt smidigt. 

Nu är vi installerade i en fin lägenhet som vi hyrt via Airbnb, mitt inne i huvudbyn på Koh Samet. Vi kommer flytta ut till en av stränderna senare, vilket självklart blir fantastiskt i sig, men vi gillar att bo här omgivna av lite mer lokalbefolkning än en möter på resorterna. Valter har redan charmat tjejerna som säljer frukt nere vid gatan och Love älskar att hänga med och göra ärenden, typ köpa frukost och takeaway från de små restaurangerna längs gatan.

Första natten sov alla, vuxna som barn, i 12-13 timmar, och därmed var den jetlagen avklarad. Vi har hunnit se de mindre härliga sidorna av massturism på Hat Sai Kaew, den största stranden som ligger närmast där vi bor (har aldrig sett så många speedboats samtidigt i mitt liv tror jag), men Loves och Valters glädje över att vara i havet slog ändå ut det totalt. Vi har redan ätit imponerande många fried rice (Petri siktar tydligen på minst 100 under resan …) och faktiskt även stundtals lyckats få i våra kräsna barn lite mat. Imorgon ska vi upptäcka en ny strand och fortsätta landa i att vi är här, och att resan har börjat!