Resa med kids

Om vandring, friluftsliv och att resa med barn.

Sida 6 av 9


Även en långresa har ett slut …

Hur märkligt det än känns på många sätt är vi nu inne på det absoluta upploppet av vår tre månader långa resa. 

Tiden har gått fort samtidigt som det förstås känns som att vi har varit borta i en halv evighet. Det är lite som om det var i ett annat liv vi satt på flyget till Bangkok i början av december och försökte fatta att resan vi väntat på så länge faktiskt hade börjat. Nu sitter vi här utanför en bungalow på Koh Phayam, en ansenlig mängd erfarenheter rikare, och jobbar lite på att känna efter hur det känns att vara på väg hem efter det här äventyret.

Den senaste veckan har vi spenderat barfota på stranden tillsammans med några av barnens och våra allra bästa vänner. En sak vi funderade en del över innan vi åkte var hur barnen, framför allt Love som snart fyller fem år, skulle klara sig utan kompisar under dessa månader, och hur vi skulle kunna leva upp till den dagliga stimulans de får av vännerna på förskolan hemma. En obefogad oro visade det sig, för det har verkligen gått hur bra som helst. Love och Valter har lekt mer och bättre tillsammans än någonsin (även om de samtidigt också tagit syskonbråken till en ny nivå), och eftersom vi rest runt och besökt så många olika ställen har många dagar handlat om att upptäcka saker tillsammans hela familjen vilket gjort att det inte funnits så mycket utrymme för att sakna mer jämnårigt sällskap än en två år äldre/yngre brorsa.

Men, nu när vi ser dem leka järnet med sina efterlängtade kompisar, inser vi hur mycket det betyder för dem, och är superglada över att vi haft möjlighet att möta upp vännerna inte bara en utan två gånger, först i Huay Yang och nu på Koh Phayam. Och vi vuxna tycker förstås att det är minst lika roligt med sällskap! 

Hela den sociala biten förmildrar eventuell ångest inför den stundande hemkomsten en hel del. Killarna pratar om vännerna på förskolan nästan dagligen, de saknar mor- och farföräldrar och har börjat fnula på vilka barn som de kan tänkas träffa ute på gården när vi kommer hem. Och såklart ska det bli skönt att komma hem till bekvämligheter som drickbart vatten i kranen, möjlighet att laga och äta precis det en vill och inte minst, den egna sängen (och kudden!). 

Men samtidigt, skulle någon komma med en påse pengar och meddela oss att vi tagit fel på datum och att jobben inte väntade oss förrän om en eller ett par månader — inte sjutton skulle vi åka hem för lite kranvatten! Då hade vi nog begett oss upp till Bangkok om ett tag, hyrt en lägenhet i några dagar och planerat vårt nästa drag. Ljuva dröm! ?

Relaterade inlägg:
1. Att komma hem efter en långresa + våra höjdpunkter
2. På väg – tre månaders långresa väntar

Koh Phayam moments

Koh Phayam. Thailands västkust utanför Ranong, nästan på gränsen till Burma. Det sägs att ön påminner om Thailand som det var för 25 år sedan. Själv har jag ingen aning, jag satte mina fötter på thailändsk mark första gången så sent som 2008 och vet således ingenting om hur det var ”förr” — jag vet bara att det lilla jag sett av Koh Phayam hittills är riktigt bra. 

Det har blivit många resor sedan den där första, och jag vill hävda att jag har fått rätt bra koll på åtminstone södra delarna av den här svenskkolonin i Sydostasien, från de mest sönderexploaterade turistorterna på Phuket till avkrokar till stränder på Koh Phangan och Koh Samet. Ändå känner jag tidigt att Koh Phayam faktiskt är en smula annorlunda.

Vi är ett 15-tal personer som väntar vid Ranong Pier på fredagsförmiddagen. Båten som plockar upp oss är av samma typ som de som tar turister från Pak Bara och Trang till Koh Lipe, men medan båtarna där är fyllda till knappt godkänd nivå för sjösäkerhet, finns det här gott om plats att breda ut både packning och familj. Fler är vi inte.

Färden mot Koh Phayam går genom grumliga kanaler kantade av mangrove, ankrade fiskebåtar och enkla bosättningar. Det bruna vattnet blandas upp med mer friskt och grönblått ju längre vi kör, och när vi passerat Koh Chang, ön som delar namn men till synes knappast mycket mer än så med den betydligt mer kända namnen på Thailands östkust, får vi syn på en annan ö vars grönska kantas av ett vitt stråk innan det blåa andamanhavet tar vid, och inser att det är Koh Phayam.

Första intrycket är kanske ingen kioskvältare. Det är skräpigt på stranden invid där båten lägger till, och piren ser ut som pirar i Thailand gör mest. Något avskavd, kanske lite rasad på sina ställen, men för ändamålet funktionell. Vi bär i land kids och ryggsäckar, inställda på att hitta en taxi med om inte fyra så åtminstone tre hjul, men får veta att några sådana inte existerar. Det är bara att ta en unge och en ryggsäck var, hoppa upp bakpå varsin motorcykeltaxi, släppa kontrollbehovet och försöka njuta av färden genom djungeln till stranden Ao Khao Kwai på andra sidan ön. Barnen älskar äventyret och vi vuxna försöker glömma bort att vi kommer från Sverige och lite av det säkerhetstänk vi fått med modersmjölken … 

Vi överlever förstås och blir visade till vår bungalow på familjedrivna Marina Resort. Den är av det rustikare slaget, saknar AC helt, har bara el vissa timmar på dygnet och luktar ungefär som det gjorde i kanothuset där jag brukade hänga med mina föräldrar som liten — en lukt som förmodligen egentligen bara betyder lätt fuktskadat trähus men som för mig också påminner om ledighet, frihet och lyckliga stunder. Och från verandan syns havet, och när jag öppnar fönstren för att släppa in ny luft hörs vågorna tydligt så långt som in i badrummet. Vi går ner på stranden, som trots att klockan närmar sig 14 inte är befolkad av mer än en handfull personer, kastar oss i det ljumma vattnet och vet att vi kommer att älska detta ställe.

Och senare på kvällen, efter att vi blötlagt hela familjen i havet under ett antal timmar och jag ätit en burmesisk sallad med någon sorts teblad jag inte ens visste existerade i matlagning överhuvudtaget men som är så goda att jag kommer drömma om dem i veckor, kanske månader framöver, får vi syn på dem. Precis när solen är knallröd och redo dyka ner bakom öarna i väst och stämningen på stranden har nått sin kulmen, så kommer de där, vännerna som vi inte sett sedan början av januari men som vi nu beslutat att möta upp här. 

Barnen vet inget, men vi har hållit utkik de senaste timmarna och är spända på mötet. Först går de bara förbi varandra med några meters marginal, det finns liksom inte ens i deras värld att några av deras bästa kompisar skulle kunna dyka upp här på stranden. Vi måste påkalla deras uppmärksamhet, och till sist faller poletten ner och glädjen är ett faktum. Kramen mellan våra äldsta är så innerlig att en vill gråta av glädje, och beslutet att åka hit istället för någon annanstans kunde inte kännas mera rätt.

Nu väntar någon veckas total avkoppling (nåja) tillsammans innan det är dags för vår familj att vända hemåt mot Sverige igen. Mer om vår tid här kommer inom kort!

På väg till Phayam.
Solnedgång på Ao Khao Kwai, Koh Phayam.
Ao Khao Kwai, Koh Phayam. Svårt att hitta bättre solnedgångar …
Tillsammans igen! ❤️
Fyra av fem i bild. ?
Vi drar!
Bloggande pågår. ?

Petris veckorapport #11

Här kommer en renodlad rapport från Vietnam!

Veckans outtröttlige: ”Vad vill du äta Valter?” ”Jag vill ha kyckling och ris” Det finns fortsatt ingen hejd på ätandet av detta. Vi föräldrar begränsar rätten till en gång per dag samt försöker smussla in tofu då och då för att undvika skörbjugg.

Veckans optimism: Att gå med barn på gator som är fulla med leksaker, krimskrams och annat intressant är till slut väldigt tröttsamt. Den yngre har dock överlistat systemet genom att varenda gång säga ”Jag ska köpa den imorgon” med väldigt bestämd röst.

Veckans taxi: Cykeltaxi är väldigt hett i Hoi An. Selfiepinne i handen är ett måste för att dokumentera upplevelsen.

Veckan ”Det går bra nu, eller?”: Grab-bilarna i Hoi An håller ofta klart bättre standard än ordinarie taxibilar.

Veckans tips till inköparna på Systembolaget: Ni behöver inte prova det röda vinet från Dalat-regionen i Vietnam för det har vi redan gjort. Slut på meddelande.

Veckans cementerade könsroller: Måste verkligen Kinderäggen delas upp könsmässigt i Vietnam?

Veckans lyx: Vi hade gratis tvätt av kläder på K.A Villa, hotellet i Hoi An. Efter en liten försiktig start med en påse varannan dag så avslutade vi med flaggan i topp och lämnade in två påsar, samma dag.

Veckans tunnelseende: När man efter tio minuter av grävande i sanden inser att barnen sen länge lämnat byggarbetsplatsen på stranden och nu leker med annat, inser man att det fortfarande är en jäkligt kul lek!

Veckans oväntade låtval: När högtalaren på utflyktsmålet Marble Hills (berg med tempel och buddhistiska helgedomar) spelade Modern Talking-dängor tätt följt av Lambada (!) kändes till och med Titanic-melodin mer lämpad.

Veckans utmaning: Att gräva en ”pool” i sanden på stranden är något som barnen gillar. Utmaningen består i att ha rätt avstånd till havet och samtidigt ha tidvattnets rörelser i beaktande. Vissa i familjen har till och med börjat frekventera www.tide-forecast.com, där det går att se klockslag för hög- och lågvatten på platser i hela världen, för att på så sätt optimera poolens placering …

Veckans gift: Frigolitbitar på stranden, det ger en hopplös känsla.

Veckans tråkiga gäster: Vi beställde samma (supergoda!) frukost varje dag på K.A Villa i Hoi An, till personalens stora bekymmer (då de inte kunde erbjuda så många vegetariska alternativ). För att lugna dem informerade Anna värdinnan om att undertecknad ätit havregrynsgröt till frukost varje dag i snart nitton år och att det således inte fanns någon som helst anledning till oro …

Veckans misstroendeförklaring: Att försöka ta på sig bälte i en taxi. Chauffören försäkrade mig om att det inte var nödvändigt eftersom han enligt egen uppgift ”kör lugnt”. Plikttrogen som jag är informerade jag om att det faktiskt är lag på bälte i Sverige.

Veckans bro: Den Japanska bron, Hoi Ans mest fotograferade sevärdhet. Vi försökte tre-fyra gånger innan vi lyckades övertyga barnen och oss själva att det var dags att gå över. I rena glädjen gick vi faktiskt över bron fyra gånger totalt. De tidigare försöken hade främst stoppats av massinvasion av andra turister samt oinspirerade barn/föräldrar.

Veckans rum: Det sk. lekrummet (som egentligen ör ett läsrum med böcker och tavlor) på K.A Villa som barnen fullkomligen älskat. Ett begränsat antal leksaker i kombination med personalen och en allmän hotellvardag har varit en optimal kombination.

Veckans service: Servitören på Salt Pub i An Bang som byggde ihop en provisorisk säng bestående av stolar till Valter när han däckade innan middagen. Tack, du räddade vår middag!

Veckans ryggsäck: Fjällrävens Kånken är väldigt populär här i Sydostasien och bärs av både västerländska och asiatiska turister. Självklart går det att köpa kopior överallt, då dock under namnet Fjallraven Kanken …

Nya tag nästa vecka!

//Petri

Risk för skörbjugg?
”Den ska jag köpa IMORGON!”
Cykeltaxiparad!
Könsindelade ägg.
”Ånej, inte Lambada igen!”
”Kommer vågorna snart?”
Japansk bro i Vietnam.
Provisorisk säng på Salt Pub.
Mycket kånkande/kankande är det!

Boka i förväg eller inte — så har vi lagt upp vår långresa

Det är nästan svårt att tro det, men våra 15 dagar i Vietnam har nu nått sitt slut. Eftersom vi inte ansökt om visum i förväg för en längre vistelse var det bara att följa reglerna och lämna landet senast idag, enligt stämpeln i passet. 

Vietnam har när detta skrivs strängare inresetillstånd än grannländerna Malaysia och Thailand. Generösast är Malaysia som bjuder på 90 dagar visumfritt vid ankomst, medan Thailand ger 30 dagar vid inresa utan att du behöver ansöka om visum (förutsatt att du kan visa upp en utresebiljett som dock sällan efterfrågas). Vietnam ger i sin tur 15 dagar, vill en stanna längre än så är det visum som gäller vilket kostar en slant. Eftersom detta var vårt första besök i landet och vi inte hade en aning om hur vi skulle trivas tänkte vi att det fick räcka med de 15 fria dagarna, vilket innebär att idag var dagen då vi senast var tvungna att lämna Vietnam. 

Alla de här visum- och inresereglerna är förstås sådant en måste ta hänsyn till när en planerar en så pass lång resa som den här. Eftersom flera av länderna åtminstone på papperet kräver att du kan visa upp en utresebiljett är det svårt att vara så spontana som vi kanske skulle vilja, men vi har ändå gjort ett försök att jobba så denna gång.

Hemifrån lade vi upp planerna för, och bokade, alla boenden och flyg för den första månaden. Vi bokade Koh Samet, första vistelsen i Bangkok och huset i Huay Yang som vi hade över jul och nyår, samt flygbiljetten ut ur Thailand (med någon dags marginal till 30-dagarsgränsen). Eftersom vi visste att vi också ville till Koh Lipe och Koh Bulone i södra Thailand lite senare på resan valde vi även att boka boenden där, eftersom vi av erfarenhet från tidigare resor vet att det är öar där många bra boenden blir fullbokade snabbt. Resten har vi tagit som det kommer.

Så vad är egentligen bäst? Att boka allting hemifrån eller att planera längs vägen och känna vad som funkar för tillfället? Jag är kluven i frågan. Det har verkligen varit fantastiskt att kunna vara spontana och med kort varsel efter att vi anlänt till en plats bestämma om vi vill stanna där längre (eller kortare) än vi först planerat. Många gånger har vi stannat oväntat länge, Kuala Lumpur, Koh Lanta, Ho Chi Minh City och Hoi An är exempel på det. Och när Valter (och med honom hela familjen) hamnade på sjukhus i Trang, Thailand, var det skönt att det inte var två månaders planering som föll, utan bara de närmaste dagarnas.

Samtidigt har vi lagt ett oräkneligt antal kvällar på att sitta och leta efter boenden på diverse platser, kvällar som jag mycket hellre hade ägnat åt att läsa in mig på stället vi för tillfället befunnit oss på och lagt upp planer för morgondagen — eller på att bara läsa en vanlig bok eller lägga mig tidigt. Dessutom har de där visum- och inresereglerna ställt till det för oss mer än en gång, när vi varit tvungna att boka en utresebiljett för att kunna visa upp den vid immigration, bara för att sen inse att det flyget kanske inte alls går dit vi vill eller på den dagen vi önskar resa vidare … 

Jag känner nu så här i resans slutskede att det är lätt att vara efterklok och tänka att vi borde gjort på ena eller andra sättet. Jag inser hur otroligt lite vi visste när vi satt där hemma i Stockholm i höstas och försökte lägga upp en rutt som kändes bra. Vissa kvällar ville jag bara lägga ner hela planeringsprojektet och boka longstay på Koh Lanta istället.

Jag orkade inte forska mer om huruvida det kunde tänkas finnas barnstolar i taxin från Kuala Lumpur International Airport (vilket kändes viktigare hemma än på plats …), hur en förbokar nattåg i Vietnam, eller om det gick att vistas med barn i Ho Chi Minh City på ett bra sätt eller inte. Allt kändes hotfullt, svårt eller bara sjukt jobbigt i största allmänhet. Men, vi gav oss inte, och vad glad jag är att vi genomförde detta på det sätt vi ville från början! För det allra mesta av det jag oroade mig för hemma har ju känts hur bra som helst på plats.

Till saken hör även att ingen av oss tidigare varit i något land i Sydostasien förutom Thailand (där vi varit många gånger). Hade vi haft någon typ av erfarenhet av övriga länder hade upplägget förmodligen blivit ett annat, och skulle vi planera en ny, liknande resa om ett år skulle den garanterat se annorlunda ut. Valter, tvååringen som snart blir tre, har också känts som ett osäkert kort, eftersom han helt enkelt är för liten för att förstå grundläggande säkerhetstänk, som till exempel att en måste hålla en förälder i handen när en korsar gator i HCMC och annat livsnödvändigt. I denna fråga känns det bara som att vi har framtiden för oss, även om vi räknar med att det säkert kommer andra typer av utmaningar när barnen blir större.

Vi har lärt oss så otroligt mycket på de här månaderna. Om hur det är att resa med små barn under lång tid, eller rättare sagt, hur det är att resa med VÅRA små barn under lång tid. För det är ju knappast samma för alla med alla barn (bara våra två är helt olika varandra och bjuder på olika typer av utmaningar). Vi har insett att allt går bara vi vill, men ibland vill vi helt enkelt inte. Vi vet nu att vi nog egentligen kan resa vart som helst med Love och Valter, men att vi faktiskt inte alltid vill göra det.

Vi vill inte spendera för mycket tid på platser där de inte får springa, röra, pröva, klättra, härja och (inom rimliga gränser) leva rövare som de vill. Ibland gör vi bedömningen att det är värt det — som i storstäderna — men ser då till att blanda upp dagarna så att delar av dem spenderas på platser (parker, barnvänliga museer, pooler, stora boenden med bra yta inomhus m.m.) där de kan få vara fria och vi vuxna kan sänka garden en stund, och kombinerar det med att göra sådant som jag och Petri tycker är intressant och kul (även om det förvånansvärt ofta sammanfaller med barnens intressen). Det har varit vårt framgångsrecept på den här resan, och har gjort att både vi vuxna och barnen har känt att dagarna har varit lyckade för alla. 

Dessutom har det som i förväg känts som riktigt säkra kort, t ex resmål med fantastiska sandstränder, inte alls alltid varit det som barnen gillat bäst. Istället minns de promenader längs ett vägbygge på Koh Lanta, hur vi en gång gick genom ett hotellområde med massa trasiga skulpturer, eller besöket på krigsmuseet i Ho Chi Minh City. Det gör att det faktiskt är rätt svårt att förutse vad som ska gå hem eller inte, så det är ingen idé att ens försöka i någon större utsträckning. Love har till och med, när han fått frågan, kungjort att vistelsen på sjukhuset var en höjdpunkt på resan, ”för då fick vi se på hur mycket tv vi ville och köpa Mästerflygare i affären” … 

Nu har vi ett par veckor kvar på vår resa innan vi flyger hem till Sverige igen via Bangkok i början av mars. Vi stod länge i valet och kvalet om huruvida vi skulle ta den ”norra vägen hem” eller ej, det vill säga passa på att se Hanoi innan vi lämnade Vietnam och sedan fortsätta via Luang Prabang i Laos och Chiang Mai i norra Thailand innan vi flög hem. Även om detta alternativ vann en jordskredsseger på Instagram i omröstningen där det ställdes mot strandliv i Thailand, har vi till sist valt att gå på det senare.

Dels kändes det lite forcerat att trycka in ett helt nytt land på kort tid (ett land som vi verkligen är sugna på att uppleva ordentligt dessutom), men framför allt fick vi nys om att vår bästa kompisfamilj, Istalletforoverall.com som vi spenderade jul och nyår med i Huay Yang, skulle befinna sig på just en av de thailändska öar vi övervägt för vår sista tid på resan, precis vid rätt tillfälle. 

Och därmed var frågan avgjord. Nu beger vi oss för sista gången denna resa tillbaka till Thailand för nytt barfotaliv, denna gång på västkusten på lilla ön Koh Phayam som blir en ny bekantskap för oss. Hörs igen därifrån!

Hej då Hoi An!

Nu har vi slurpat i oss vår sista Cau Lầu, druckit vår sista Saigon Beer och armbågat oss fram över den japanska bron för sista gången, och bakom oss lämnar vi ännu en plats på denna resa som vi verkligen kommer att sakna!

Hoi An har varit bra för oss på alla sätt och vis, och vi är så nöjda med vår tid här. Nyckeln till framgång för vår del har nog till stor del varit boendet K.A Villa, vid stranden An Bang utanför stan. Barnen trivdes här från första stund, och vi har verkligen känt oss som hemma. Vi hade aldrig hittat till just det här boendet om det inte varit för tips (från @engbergsaroundtheworld som vi följer på Instagram och som lämnade hotellet bara någon dag före oss), för hotellet uppfyller egentligen inte de krav vi brukar ha på ett boende — typ stora fria ytor på hotellområdet, boende i markplan osv, men jag är så glad över att vi hamnade just här. 

Efter ett par båtluffar i Grekland de två senaste somrarna har framför allt Love fått upp ögonen för att det är något visst med att bo på små personliga ställen där han får en helt annan kontakt med personalen än på stora resorter. Och här på K.A Villa uppfylls detta med råge. Vi hann inte mer än checka in förrän barnen togs med till lekrummet av Nhung och Lin, varpå vi vuxna skickades upp på rummet för att packa upp i lugn och ro.

Efter det är dessa underbara människor förstås barnens idoler, och det går alltid att locka hem killarna med frågan om vem de tror jobbar i receptionen för tillfället. Så mysigt med denna extra dimension till vistelsen! Även frukosten här är ett kapitel för sig. Den skräddarsys i princip helt efter våra önskemål, och är soklart den bästa frukost vi ätit sedan vi lämnade Sverige. Världsklass, och efter våra nio nätter här kan vi inte nog rekommendera K.A Villa vidare! 

En utflykt som tycks obligatorisk i Hoi An är att åka rund Basket Boat på kanalerna kring Coconut Village strax utanför stan. De organiserade utflykterna kombinerar gärna dessa båtturer med matlagningskurs samt ridning på vattenbuffel, varav intet kändes aktuellt för vår del av olika skäl. Vi tog en egen Grab till byn istället, lät taxichauffören hooka upp oss med sin kompis kompis och fick en fin stund på floden där killarna fick dona med metspö (dock ingen fångst) och spana på krabbor i vattenpalmskogen. Klargöras ska att detta inte är världens mest genuina upplevelse (bland annat erbjuds den oerhört märkliga möjligheten att sjunga karaoke i vissa av båtarna vilket utnyttjas flitigt av de asiatiska turisterna), men det var en rolig utflykt och killarna gillade det skarpt! Loves bästa var att han fick en present av palmblad att ta med sig hem till idolen Lin på K.A Villa. 

En annan dag gjorde vi en utflykt till Marble Mountains i Da Nang som ligger strax norr om Hoi An. Här finns massor av tempel och grottor att utforska, plus Buddhastatyer och andra buddhistiska helgedomar. Det finns också en hel del trappsteg, och luftfuktigheten låg på modiga 92%, men eftersom detta var en utflykt helt i Loves och Valters smak (och föräldrarnas) var vi alla mycket nöjda med dagen. Otroligt kul att se vilken ork som finns i barnens ben så fort vi gör något som de tycker är intressant. Stalltips för den som vill åka hit är att åka på egen hand (dvs inte via någon arrangerad tour) och, som alltid, att komma hit tidigt. Det var som vanligt oerhört tillfredsställande att möta folkmassorna på väg ut, istället för att färdas genom grottorna tillsammans med dem … 🙂

Vi har också hängt en hel del inne i Hoi An, där förmiddagarna har fortsatt vara den bästa besökstiden för vår del. Vi gjorde ett försök att åka in en kväll, och det var absolut mysigt med alla lyktor som tänds upp både över gatorna och på kanalen, men den stora mängden människor förtog helt klart en del av charmen. Därför har vi satsat på tidiga morgnar (gatorna stänger för motordriven trafik mellan 8.30 och 11.00) och grymma luncher i stan, för att sedan bege oss ut till An Bang och strandhäng på eftermiddagen. Förvånansvärt nog har killarnas bästa med stan (förutom att kolla på krimskrams) varit att besöka alla små museer och konstgallerier. Inte särskilt barnanpassat alls, men de har verkligen gillat att kolla på föremål som gamla knivar, fiskeredskap och spännande drakmasker och högtidsdräkter. 

Maten i Vietnam är helt klart värd att skriva hem om, och Hoi An är inget undantag. Jag har knappt sett maken till matland och i mina numera vegetariska smaklökars värld är det en stark konkurrent till förstaplatsen i världsrankingen. ALLT är liksom gott, nästan vad jag än beställer! Det känns genomarbetat, vällagat och fräscht för det mesta, och prisnivån är otroligt låg även på lite finare ställen.

Också här ute vid An Bang har vi haft bra barer och restauranger att hänga på. Vi har hittat ett par stamställen som vi varierar med samtidigt som vi testar nya. Bland favoriterna finns beachcluben Kahuna’s (redan nämnd i Petris förra veckorapport), där maten med fördel beställs till poolkanten och barnen kan kallas upp ur böljorna först när den står serverad på bordet, och Salt Pub, vars mat kanske inte är vassast i området men där det finns stora gräsytor för barnen att springa på och stämningen alltid är skönt avslappnad. Bredvid finns också lilla familjära Salty Sea, där kvinnorna i familjen (från dotter till mormor) gör ett fantastiskt jobb med att laga och servera bästa maten på hela gatan.

Men, visst finns det nackdelar här också. Turismen sliter hårt på Hoi An, och värst att se är nog nedskräpningen som är betydande i kanalerna, på vissa delar av stranden och kring staden. Som en effekt av bland annat klimatförändringar har erosion förstört stranden Cua Dai någon kilometer söder om An Bang, vilket drabbat restauranger och hotell hårt längs kuststräckan. Och på vägen från Da Nang ner till Hoi An är enorma ytor mellan huvudvägen och havet avspärrade och inhägnade av plank som pryds av reklam för nya stora skyskrapsliknande resorts som planeras eller redan är i färd med att byggas där. Vågar inte ens tänka på vad det innebär för lilla Hoi An, om dessa hotellprojekt slutförs och populeras med turister som alla ska in och besöka gamla stan innan de beger sig tillbaka till bekvämligheterna på sina hotell. 

Hej då Hoi An, nu drar vi vidare (mer om vart imorgon). Vi hoppas att vi kommer tillbaka en dag, och att du inte är alltför förändrad då. ❤️


Japanska bron.
De runda båtarna är karaktäristiska för Vietnam.
Åka rund båt.
Viktigt att skydda sig mot solen. ?
Med Lin på K.A Villa. ❤️
Mäktiga miljöer, Marble Mountains.
Välförtjänt rast i Marble Mountains.
Bra lekytor på Salt Pub. ?
Häng på Kahuna’s.

Petris veckorapport #10

Här kommer veckans rapport, tänk att det redan är den tionde i ordningen. Tiden går och resan närmar sig slutspurten men rapporterna blir kvar som minnen för mig. Tack för att ni är med!

Veckans upptäckt: Att det finns hela/kompletta Emil i Lönneberga-filmer på Youtube. 

Veckans besvikelse: Att Mästerflygarna inte finns på Netflix i Vietnam. Däremot hittar vi spanska, tyska och italienska avsnitt på Youtube till barnens stora glädje. 

Veckans skönhetssömn: Minst 1,5 liter dricksvatten ska finnas tillgängligt på rummet för att min fru ska kunna somna med en bra känsla. Helst mer för extra god sömn. 

Veckans (o)smarta hem: Vår lägenhet i Ho Chi Minh hade rörelsedetektorer för belysningen och en massa andra automatiserade nymodigheter. Det resulterade ofta i att jag fick duscha i totalt mörker och att vissa lampor aldrig gick att släcka. Barnen uppskattade dock själva styrsystemet som kunde liknas vid en iPad på väggen. 

Veckans trotjänare: Vår laddare som servar två telefoner och två paddor. Ständigt upptagen dag som natt men alltid med ett leende. Under packningsoptimeringen hemma i Sverige kom vi på det geniala att enbart ta med en laddare, i efterhand kan vi konstatera att vi nog både fått plats med, och behövt, två.

Veckans park: Parken bakom gamla presidentpalatset i Ho Chi Minh är en perfekt avslutning efter rundvandringen på palatset, extra plus för de omgivande caféerna.

Veckans slow food: Att tvingas äta med pinnar (jag är inte bra på det) måste vara bra för kroppen om man tror på slow food-ideologin/-teorin och inte har bråttom. Dom klassiska femminuters-luncherna är omöjliga, och att försöka bli mätt är en utmaning. 

Veckans längta hem citat: ”Pappa, när vi kommer hem till Sverige ska morfar hämta oss på flygplatsen” säger Love. ”Och då ska han köra våran bil!” fyller Valter i bestämt. Anas en viss hemlängtan?

Veckan fråga: Vem köper flygbolagens reklammaterial i form av tröjor, kepsar, handdukar och leksaker osv? Är det någon? När är det lämpligt att bära en pikétröja med en Vietjet-logga på eller en keps från AirAsia? Förslag mottages tacksamt.

Veckans skämskudde: Fettisdagen 2019 är tydligen 5:e mars (jag hade ingen aning om att den hängde ihop med påsken) som alerta läsare också kommenterat på min förra rapport. Passande nog exakt samma dag som vi kommer hem eller typ åker härifrån, vilket resulterar i en 30 timmar lång semmeldag för oss i år. Fira med semla på Arlanda?

Veckans ”hur är det möjligt?”: Att 25 grader på kvällen plötsligt känns lite kylslaget.

Veckans tråkiga: Att stranden Cua Dai i Hoi An drabbats hårt av erosion av olika anledningar. Hotell och restauranger har tappat massor av besökare de senaste åren, frågan är hur länge de överlever. Värst drabbas givetvis som alltid lokalbefolkningen, tungt att se.

Veckans ”one hit wonder”: Gangnam Style. Våra koreanska vänner måste givetvis skylta med landets stora exportsuccé även när dom är utomlands och turistar. Inte hört låten på några år men tack för att ni fräschar upp mitt minne. 

Veckans hobby: Vietnameserna älskar sin karaoke. På kvällarna ”sjungs” det hejvilt överallt, även i vårt lugna bostadsområde, och gärna till mycket hög volym. 

Veckans beachclub: Kahuna’s, mittemot vårt hotell här i Hoi An. Killarna äger poolen och leker till den höga loungemusiken, medan stället i övrigt framför allt frekventeras av (förvånansvärt städade!) brittiska och australiensiska backpackers i 20-årsåldern. Föräldrarna känner sig gamla, men avslappnade.

Nya tag nästa vecka!

//Petri

Laddaren tar en välbehövlig paus.
Delar av veckans park, utanför Independence Palace i Ho Chi Minh City.
En pikétröja till våren kanske?
Betongkuddar som skydd mot erosion och allt högre vattennivåer på Cua Dai. Inte vackra men mycket populära att springa på åtminstone.
Hemma på Kahuna’s. ?

Norrut till Hoi An

Det var i ärlighetens namn inte helt lätt att bryta upp från Ho Chi Minh City där vi trivdes så himla bra, men nu har vi förflyttat oss ungefär halvvägs upp genom Vietnam till världsarvsstaden Hoi An, och är helt klart nöjda med det också!

Hoi An ligger strax söder om storstaden Da Nang längs kusten i centrala Vietnam, och finns med på UNESCOs världsarvslista tack vare sin fina gamla stadskärna som enligt Wikipedia är ”ett ovanligt välbevarat exempel på en sydasiatisk handelshamn från perioden mellan 1400- och 1700-talet”. Vi hade våra misstankar om hur mycket folk dessa meriter kunde tänkas dra, och valde för säkerhets skull att bosätta oss i trygghet ungefär 5 kilometer från gamla staden och befarade folkmassor, ute vid stranden An Bang. Här checkade vi in på K.A Villa, ett fint litet hotell som med sina vitkalkade väggar och frodiga lilla trädgård snarare känns som att det borde ligga någonstans längs kusterna i Italien. 

Vi hade lite svårt att veta vad vi skulle förvänta oss av Hoi An, och vilken ”typ” av vistelse vi skulle komma att ha här. Skulle det bli fokus på att hänga i och omkring stan och besöka sevärdheter, äta god mat och kolla på folk som vi gjort i t ex Ho Chi Minh, Kuala Lumpur och Bangkok? Var stan i så fall tillräckligt stor för det? Eller skulle vi snarare vilja hänga på stranden (som vi valde att bo nära), och skulle den i så fall vara tillräckligt bra för det?

Första dagen började vi med att bege oss in till stan för att liksom fatta vad som är grejen med det här stället. Vi tog en Grab (ca 70 000 VND från An Bang, dvs omkring 28 kr) till ett slumpvis utvalt stopp nära stadskärnan som visade sig ligga precis i anslutning till morgonmarknaden, och hamnade därmed rakt in i kommersen där det i rask takt krängdes fisk, skaldjur, levande höns, färska kryddor och frukt. Allt komponerat av tutande moppar som frekvent trafikerar den s.k. bilfria innerstadskärnan. Men när den första chocken lagt sig framträdde ett kreativt kaos som var ganska underhållande att bevittna, och när vi, glädjande nog fortfarande med två stycken barn i behåll, tagit oss ut på andra sidan marknaden hamnade vi på lugnare gator där vi kunde lyfta blicken lite mer och inse vilken otroligt fin stad Hoi An är. 

Vi knallade runt ett tag och tog in alla fina hus och färgglada lyktor som verkar vara något typ av signum för stan, och Love och Valter hade fullt upp med att titta efter Spiderman och andra superhjältar till försäljning i diverse utföranden, vissa mer kreativa och hantverksmässiga än andra. Sen blev det glass, båttur på floden och lunch, innan vi avrundade med museibesök och hemfärd till lugnet ute vid An Bang. 

Förmiddagen verkar generellt vara en bra tid att hänga inne i stan. Är det något jag har svårt för är det klassiska sevärdheter som drar tonvis av busslaster med stora grupper människor som leds runt av guider med flagga. Och dessa började dyka upp i oroande mängder ju mer klockan blev.  Eftersom både Petri och jag älskar när det känns som att vi liksom överlistar systemet och hittar nyckeln till hur saker bäst ska göras, nickade vi båda självbelåtet när vi i taxin ut ur stan efter lunch mötte ännu fler busslaster på väg in, medan vi kände att vi redan hade gjort staden den dagen. 

Dag två valde vi att satsa på stranden på dagen istället, och den blev en positiv överraskning. Jag hade av oklar anledning förväntat mig att det skulle vara kallt i vattnet, vilket det verkligen inte var. Vågorna är stora, men killarna (och vi!) älskar att leka i dem, och längs stranden finns massor av restauranger med riktigt bra mat, och inte minst goda drinkar, frukttallrikar och smoothies, till priser klart under Thailands, vilket för övrigt gäller hela staden och landet generellt.

Och vädret har än så länge varit otroligt behagligt, skulle gissa på att tempen ligger runt 29-30 grader med strålande sol och frisk bris från havet. Plötsligt ger det mening att ta en dusch före middagen vilket i Thailand många gånger har känts ganska tröstlöst. Mycket fascinerande är det att 29 grader ibland kan kännas lite lätt hurvet hos både barn och vuxna, men det gör också att det är enklare att göra aktiviteter med kidsen även på dagtid, som inte nödvändigtvis innefattar konstant bad.

Så ja, efter ett par dagar här inser vi att just kombinationen av att ha tillgång till en bra strand, en mysig stad och en hel del att se och göra i området, är det som gör Hoi An så bra att vi idag valde att förlänga vår vistelse här med ytterligare fyra dagar för att verkligen hinna med det vi vill, i ett tempo som passar både oss och barnen. Mer härifrån inom kort alltså!

Lyktor i stan.
Båttur för att få koll på läget.
Spännande grejer att kolla på överallt.
Pappa bäja.
Utsikt mot storstaden Da Nang.
An Bang Beach.

Ho Chi Minh City — ny favoritstad!

Under våra dagar i Bangkok bestämde vi oss slutligen för att Vietnam skulle få bli nästa land på vår resa, så i torsdags packade vi ihop våra ryggsäckar (och vagnväskan …) och satte oss på flyget till Ho Chi Minh City. 

Förväntningarna var av någon anledning inte så högt ställda hos mig den här gången. Jag bävade lite inför mötet med Vietnams största stad, hade fördomsfullt nog sett framför mig ett kaos utan dess like och räknade mer eller mindre med att inte kunna gå utanför dörren med barnen utan att någon av dem skulle bli överkörd. Men, redan på flygplatsen noterade både Petri och jag ett lugn och en ordning som påminde lite om känslan när vi landade i Malaysia. Inte ens hysterin som brukar råda när en kommer ur ankomsthallen infann sig, utan vi tilläts i lugn och ro leta upp vår Grab utan att 300 personer försökte få oss att åka taxi med dem. Behagligt värre!

Vi hoppade in i bilen och gav oss ut i HCMC-kvällen, och visst var trafiken intensiv och extremt fascinerande med mängder av moppar, oupphörligt tutande och till synes obefintliga trafikregler, men lika mycket tog vi in känslan av en levande stad med fullt av glada människor på gatorna. Vi hade inte riktigt fått med oss att den största vietnamesiska högtiden Têt skulle infalla just under våra dagar i Ho Chi Minh. Eller, vi hade ju koll på att det var kinesiskt nyår, inte minst efter vår senaste vistelse i Bangkok, men att det inte riktigt hängde ihop med det vietnamesiska nyåret och dess tillhörande lediga dagar hade vi inte hängt med på.

Efter en färd på cirka en halvtimme genom stan (flygplatsen ligger centralt) blev vi avsläppta från taxin och insläppta i vår nya lägenhet. Vi hade valt att bosätta oss precis utanför innersta stadskärnan, i Vinhomes Golden River, som är ett stort nybyggt bostadsområde med flera skyskrapor precis i utkanten av distrikt 1. Personligen är jag svag för den här typen av boenden i storstäder, framför allt när vi reser med barnen. Det är lite skyddad verkstad, många är expats, internationell stämning råder och det finns nästan alltid bekvämligheter som pooler och affärer i eller precis i närheten av husen. Dessutom går det snabbt att komma in i matchen eftersom det känns som ett eget boende i mycket större utsträckning än att bo på hotell. 

Vinhomes var inget undantag från ovanstående. Här finns ett flertal stora pooler, flera lekparker för barnen, egen park utanför vid floden och så flera närbutiker i varje hus som är nästan exakt likadana (märklig grej, en tycker de kunde ha enats om en eller ett par stora ordentliga affärer istället, men de hade havregryn så vi är nöjda ändå). Dessutom fanns en skönhetssalong i vårt hus, där jag passade på att klippa mig när den väl öppnade efter Têt. 

Att ta sig in till mer centrala delar av distrikt 1 (där vi uteslutande har rört oss) tar ca 5-10 minuter med taxi beroende på vart en ska, och med tanke på trafiken är det inte troligt att vi hade gått några längre sträckor även om vi hade bott närmare, så för oss var detta helt perfekt. Hade vi varit här utan barnen hade vi valt ett annat boende närmare where the action is, men känslan av att efter en dag på stan kunna släppa killarna lösa utanför och låta dem utforska lekplatser och pooler fritt har varit oslagbart och förmodligen en av anledningarna till att vi trivts så bra här i Ho Chi Minh. 

För trivts har vi verkligen gjort, och det känns dessutom som att vi har hunnit med en hel del saker trots att det inte går att lägga upp några späckade scheman om en vill ha en trevlig vistelse i stor stad med små barn. Vi hade från början bestämt oss för fyra nätter här, men valde att stanna ytterligare en eftersom vi trivdes så bra. 

Första dagen begav vi oss upp i Saigon Skydeck eller Bitexco Financial Tower som skyskrapan heter, för att skaffa oss en överblick av stan. Om det berodde på nyåret eller ej vet vi inte, men medan den här typen av sevärdheter i stort sett alltid bjuder på långa köer i alla städer (den som besökt Fernseheturm i Berlin eller Empire State Building i New York vet vad jag pratar om) var det här bara att knalla rakt in i hissen och åka upp till observationsdecket på 54:e våningen. Petri försökte på alla sätt och vis förhala besöket till kl. 15 då skybaren Heineken World ytterligare 10 våningar upp öppnade, men fick anse sig besegrad vid 14-tiden när barnen undrade varför vi bara gick fram och tillbaka på gatan hela tiden.  

Under dagen tog vi även en promenad på paradgatan Nguyen Hue Flower Street som var överöst med blomsterarrangemang, grisar (grisens år nu) och en hel del firande människor i fina kläder, och lyckades därefter spontanpricka in en grym lunch på ett random ställe längs denna gata. På eftermiddagen hittade vi en fin lekpark i Tao Đàn Park, och avslutade sedan dagen på nyårsfestival med tivoli, streetfood och uppträdanden, en tillställning där vi i princip var de enda västerlänningarna. Mycket intressant och nyttig upplevelse att känna sig helt avvikande från alla andra i en folkmassa … 

Om en kan leva med att en del restauranger och verksamheter är stängda här och där kan jag verkligen rekommendera att besöka Ho Chi Minh under Têt/nyårsfirandet. Det sägs att stan är något lugnare (vi har ingenting att jämföra med förutom dagen efter högtiden avslutades, då märkte vi ingen skillnad), och framför allt var det en riktigt fin upplevelse att se alla uppklädda människor fira tillsammans med sina familjer på gator och festivaler.

Appen Grab för taxi har fungerat bra i Ho Chi Minh, precis som i Bangkok och i Kuala Lumpur, även om det varit något svårare att få tag i bilar här. För den äventyrlige är även Grab Bike stort här, då blir du helt enkelt upplockad av en moppe som tillhandahåller grön Grab-brandad hjälm. Snitsigt, även om det inte direkt är aktuellt för vår del. 

Killarna har dessvärre blivit riktiga lyxlirare under den här resan gällande transporter. Så fort det är dags att lämna en lekpark, något monument eller ett museum frågar de var taxin är och vad den har för färg (vilket de vande sig vid att få veta från appen i Malaysia där detta angavs). Sen ropar de ”hello” till chauffören, hoppar in på sina platser och fäller kommentarer som ”kolla mamma, den här taxin har fläkt i baksätet!”, ”den här bilen tycker jag var lite skruttig faktiskt” och ”vad bra med solskydd!”. De är också fascinerade av vad chaufförerna har för sig i framsätet förutom att köra (vilket dessvärre är en hel del ibland). Roligast/skämmigast var en resa för några dagar sedan när Valter först härmade chaufförens samtal på vietnamesiska när han pratade i högtalartelefon och därefter imiterade hans rosslingar och hostningar. När chauffören sen höll på och harklade sig och spottade genom fönstret och jag och Petri som bäst kämpade med att hålla andan för att slippa insjukna i samma till synes mycket svåra förkylning, utbrast Valter ”mamma, lokföranden kräks”, och skrattattacken var ett faktum.

En annan sak som verkligen bidragit till vår trivsel i Ho Chi Minh är att vi här träffat och umgåtts flera gånger med en annan familj som också reser runt i Sydostasien och som vi haft lite kontakt med via Instagram under resans gång. Deras barn är i ungefär samma ålder som våra, och det var fint för killarna att äntligen få leka med svenska barn, något som framför allt Love verkligen har saknat (på grund av språket vill säga). Även givande för oss vuxna såklart, att få prata med andra än varandra och utbyta erfarenheter kring långresande med små barn. Tack familjen Backman för sällskapet!

Under vår tid här har vi också hunnit med besök på Krigsminnesmuseet (War Remnants Museum) och Självständighetspalatset (Independence Palace), som det kommer separata inlägg om framöver med tips för den som vill besöka dessa. Vietnam har en på många sätt otroligt intressant (och hemsk) historia som Petri och jag, som är rätt stora anhängare av nutidshistoria, uppskattat att få en djupare förståelse för. Det slår an ett allvar hos en och väcker många diskussioner.

Imorgon lämnar vi denna stad bakom oss och åker vidare norrut i landet, men jösses vad jag hoppas att vi kommer tillbaka hit inom en överskådlig framtid! HCMC, vi ses igen! 

Massa nya lekplatser att testa!
Parken utanför Vinhomes Golden River. Här trivdes vi!
Klättring pågår.
”Plaskdammen” var en given favorit.
Glasspaus på trappan för stora & små.
Utsikt från Saigon Skydeck. I de gråa höghusen längre bort, till vänster i bild, bor vi.
Festligt på Nguyen Hue Flower Street.
Även Peppa Pig är förstås representerad under Grisens år.
Sockervaddsspaning på Têt-festivalen Hội Hoa Xuân.
Vi är lite oroade över att Valter säger sig vilja ”köra motorcykel” när vi frågar vad han ska bli när han blir stor. På tivolit var det ingen tvekan om vilket fordon han skulle välja.
Lekrummet på War Remnants Museum.
Lycka att träffa nya kompisar!
Hejdå Ho Chi Minh City, vi ses igen!

Petris veckorapport #9

Veckans rapport är en blandning av sött och salt där strand och två storstäder mixas tillsammans.

Veckans ”våra små egenheter”: Vid sidan av jakten på det perfekta inomhusklimatet (som sker på natten och som nämnts i tidigare veckorapport) har min fru en annan syssla som pågår dagtid: Jakten på det perfekta rummet/bungalowen på anläggningen. Ofta har hon bättre koll på vilka rum som är lediga än hotellchefen själv. Det kan ibland leda till blixtsnabba rumsbyten, som häromdagen när hon helt plötsligt lyckats få tag i en nyckel till ett rum med bättre läge direkt efter frukost. En timme senare var flytten genomförd och alla var glada och nöjda. I Kuala Lumpur avisade hon ett rum innan vi ens hade tagit av skorna och bytet kunde ske direkt. Ryktet säger att denna jakt är ännu ett släktdrag.

Veckans semla: Fettisdagen firade barnen med att återigen äta korvmacka.

Veckans park: Benjakitti Park i Bangkok var en mycket trivsam upplevelse. Rekommenderas helt klart om ni har vägarna förbi.

Veckans tur i oturen: Att resenären framför mig på flyget mot Bangkok inte bestämde sig för att luta stolen bakåt — det var nämligen fysiskt omöjligt. Inte optimalt att vara närmare två meter lång på inrikesflyg i Asien.

Veckans mest oväntade nöje: Barnen gillar att kolla på när toalettstolen stänger sig i slowmotion tack vare dämpning. Brist på annan underhållning?

Veckans hjärngympa: Vilket årtal är det egentligen nu? Olika typer av tideräkning tillämpas häromkring.

Veckans ”vi tröttnar aldrig”: Att se på solnedgång vid stranden, oslagbart!

Veckans ohyfsade: Resenärer som i princip ställer sig upp i samband med att planet landar och ska börja riva ner sitt bagage från hyllorna. Sitt ner!

Veckans fråga: Varför envisas en del att ta på sig ryggsäcken vid trängsel?

Veckans djur: Grisen är helt ohotad på denna position. Det är grisar överallt! Mest makabra var en skönhetssalong/apotek(!) som firade in grisens år med en grillad spädgris utanför …

Veckans inflation: Biltutan används mer eller mindre hela tiden i Ho Chi Minh. Är det någon (förutom turisterna) som överhuvudtaget hör den längre här?

Veckans konstiga: Att högertrafik helt plötsligt känns fel efter över två månader i vänstertrafik.

Veckans blåsning: Att växla pengar med okända valutor i kombination med trötthet nyanländ på en flygplats.

Veckans måndag hela veckan: Att fira nyår tre gånger på kort tid, först vår klassiska den 31:a december, sedan kinesiska och till sist det vietnamesiska. Happy new year, igen!

Veckans bokstavskombination: Tet — Det vietnamesiska nyårsfirandet.

Veckans väckning: Att besöka krigsmuseet i Ho Chi Minh och komma ur semesterbubblan för en stund.

Nya tag nästa vecka!

//Petri

Korvmacka på semmeldagen.
Benjakitti Park — en välbehövlig oas i kittelgrytan Bangkok.
Tillbaka till framtiden?
Ryggsäck på DIREKT!
Grisen närvarande överallt. ?
Krigsmuseet.

Tillbaka i Bangkok

Det var inte lätt, men nu har vi till sist lyckats slita oss från det behagliga lugnet på Koh Lanta och begett oss upp till Bangkok igen inför nästa etapp på resan. 

Nä, att lämna Eco Lanta Resort och vår lilla bambuhydda kvalar faktiskt in på typ topp tre bland de svåraste avskeden vi tagit under den här resan. Kanske hänger det ihop med att det var en sådan total lycka att landa på just det stället efter den jobbiga sjukhusvistelsen och därefter ett boende på Klong Khong där vi inte kunde släppa ut barnen som vi ville.

Sista morgonen på Eco Lanta.
Hejdå havet för en stund. 💙

Stranden, Long Beach, var så otroligt skön att hänga på, och även om den på intet sätt kan kvala in som lika folktom som t ex stränderna i Huay Yang där vi spenderade jul och nyår, var det alltid lugnt framför vårt hotell och egentligen hela vägen söderut. Norrut fanns istället massor av små mysiga strandrestauranger, där bland annat You and Me Beach Bar fick hela två besök av oss, både på grund av popcornkorgen som delades ut vid ankomst och på en Fried Rice Tom Yam-style toppad med rostad lök som jag personligen fortfarande drömmer om.

Åt andra hållet, precis bredvid Castaway Resort, hittade vi Sanctuary, ett ställe med enkla bambuhyddor, grymt mysig bar precis vid vattnet och indisk mat som inte var av denna värld. Också maten på Eco Lanta var stundtals riktigt bra, även om den ibland tog väldigt lång tid på sig att serveras, om den alls dök upp. Sammanfattningsvis hade vi helt enkelt en riktigt bra matvistelse på Lanta.

Det blev också väldigt mycket häng på stranden vilket var fantastiskt. För att undvika ytterligare smittrisk efter sjukhusvistelsen valde vi medvetet att undvika pool när vi letade boende på Lanta. Precis som de flesta andra kids gillar våra att bada i pool och väljer nog gärna det framför havet när möjligheten finns, åtminstone initialt, medan jag och Petri är rätt anti och tycker de flesta pooler överlag är sunkiga.

Samtidigt har vi anpassningsbara barn på så sätt att de mest konstaterar ”här finns ingen pool mamma, då får vi bada i havet istället”, så vi kör boende utan pool som en utstuderad strategi för att maximera strandhänget så mycket som möjligt. Särskilt efter Valters lunginflammation, som misstänktes vara bakterieorsakad, var vi extremt osugna på bassängbad och var därför mycket nöjda med verkställandet av vår plan. Och senaste veckan har havsbaden slagit alla rekord där hela familjen har varit blötlagd i saltvatten i timmar.

Så ja, det var tufft att åka vidare igår, men nu sitter vi på en balkong i Sukhumvit här i Bangkok och dricker vin och har det ganska fint här med. För det är bland annat variationen av resmålstyp (t ex strand vs stad) och aktiviteter som hittills har varit den stora behållningen och nyckeln till framgång när vi reser så länge som vi gör denna gång. Vår första vistelse i Bangkok blev dessutom förkortad på grund av att tågen var fullbokade och vi tvingades åka söderut en dag tidigare än beräknat, så vi kände att Thailands huvudstad hade mer att ge oss innan vi lämnar landet på torsdag. 

Bangkok sett från BTS Skytrain.
Hej igen Bangkok!

Och Bangkok levererar. Igår kväll åt vi middag på kitschiga Cabbage and Condoms här i Sukhumvit (mer barntillåtet än namnet kanske antyder — det är en restaurang vars överskott går till stöd kring familjeplanering och upplysning kring sjukdomar m.m.), och idag spenderade vi förmiddagen på Chao Praya River där vi åkte flodbåt och spanade på bland annat tempel och kontraster mellan flådiga nybyggen och fallfärdiga bostadshus byggda på pålar i vattnet. Efter att ha ätit en sen lunch bland tusen och åter tusen nyårsfirande kineser på Paragons foodcourt vid Siam Square tog vi Skytrain hem och spenderade kvällen i hotellets (nu mycket efterlängtade) pool och lekrum innan det blev koreansk hämtmat och Emil i Lönneberga-film på iPaden som avslutning. Kunde inte blivit en bättre dag.

Cabbage and Condoms i Bangkok.
Cabbage and Condoms – barnvänlig restaurang med uteservering i Sukhumvit i Bangkok.
Barnen framför inredning gjord av kondomer på Cabbage and Condoms i Bangkok.
Kitschig inredning, kreerad av — just det, kondomer.

Imorgon fortsätter vi göra Bangkok med barnen, innan det på torsdag är dags för nya äventyr som jag tror att vi till sist har kommit till beslut om vilka de ska bli. Vi har varit väldigt veliga om hur och var vi ska spendera vår sista månad. Ibland tror jag det hade varit bättre att lägga upp hela rutten hemifrån, för det har spenderats orimligt mycket tid med att forska kring alternativ de senaste veckorna, men samtidigt är det ju en oerhörd lyx och frihet att kunna välja destination med kort varsel baserat på vad vi alla verkar mest inne på just för tillfället. Häng med, så får vi se vad det blir! 

Resdag är iPad-dag #1.
Resdag är iPad-dag #2.
Barnen badar på hotellet i Bangkok.
Från bambuhydda till spabad på rummet!
Bostäder längs Chao Praya River i Bangkok.
Bostäder längs Chao Praya River.
Love i poolområdet på hotell Centre Point Sukhumvit 10 i Bangkok.
Äntligen poolbad!
Barnen slappar i sängen på hotellet i Bangkok.
Äntligen filmkväll! Emil i Lönneberga visas.
« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 Resa med kids

Tema av Anders NorenUpp ↑