Nedvarvning på Koh Lanta

Det har blivit hög tid för en uppdatering från oss här på Koh Lanta, där vi landade efter våra tre dagar på sjukhus, och man kan lugnt säga att vi har det bra och är avslappnade, som en på något sätt alltid tycks bli på Lanta.

På programmet efter Koh Lipe stod som tidigare nämnts ön Koh Bulone, ungefär en timme norrut, ett stopp vi förbokat hemifrån och sett fram emot en hel del. Vi blev utskrivna från sjukhuset i Trang när två hotellnätter tickat på Bulone och tre återstod, men lite skärrade av allvaret i att ha fått spendera tre nätter inlagda med Valter kände ingen av oss för att göra den långa speedboatresan tillbaka igen och det till en ö utan så mycket som en sjuksköterska i sikte. Mini var visserligen friskförklarad, men vi hade fått med oss det tunga artilleriet medicin (inte mindre än åtta sorter, varav tre absolut skulle tas) och kände oss för tillfället inte jätteäventyrliga. 

Därmed uppstod frågan om vad vi skulle göra istället. Vi provade lite olika alternativ i teorin innan vi insåg det självklara — Koh Lanta, den mest svenska och trygga (nåväl) plats du hittar i Thailand låg ju bara någon timmes bilresa bort! I samma sekund som sjukhusets reseplanerare och taxibokare (självklart finns det en sådan) kom in i rummet och ville ha adressen till vårt hotell tryckte jag på boka-knappen inne på Booking.com och verkställde beslutet.

Efter en mardrömsfärd med vad vi tror var en gammal avdankad ambulansförare som lekte utryckning i 1,45 h, landade vi till slut välbehållna, om än lätt uppstressade, på stranden Klong Khong ungefär halvvägs söderut på Koh Lanta. Här stannade vi ett par dagar och gjorde vårt bästa för att återvända till livet efter institutionaliseringen på sjukhuset. 

Hotellet vi hade bokat hade det högsta gästbetyget av alla kvarvarande bokningsbara boenden på hela ön, men motsvarade väl kanske inte våra förväntningar till hundra procent även om det absolut var ett reko ställe. Bland annat var rummet betydligt mindre än det vi haft på sjukhuset, och dessutom behövde Valter vaktas konstant för att hans spontana rusningar inte skulle företas ut i den (dock inte så värst) trafikerade vägen som angränsade till uteplatsen. Räddningen för vårt välmående blev supertrevliga kanadensiska grannar i rummet bredvid, med vilka vi satt uppe i timmar drickandes öl och pratandes långresor med barn, skillnader mellan Sverige och Kanada och hur en återacklimatiserar sig till ett vanligt liv igen när resor som denna är över. 

Stranden Klong Khong visade sig vara fantastisk kvällstid med mängder av restauranger och mysiga hippie- och reggaebarer av mer eller mindre suspekt slag, men var inte optimal dagtid då det inte gick att bada vid lågvatten på grund av stenar samt att skugga var omöjlig att få efter kl 12 när den behövs som bäst. Operation ”hitta nytt boende” aktiverades därför, och Petri gjorde bland annat en tuktuk-utflykt till ett hotell som dissades redan när han gav adressen till föraren (”oooh, no good place” var omdömet). Vi avstod det, och även ett par andra ställen som vi gjorde studiebesök på.  

Istället landade vi här, på Eco Lanta Beach Resort på Long Beach, och det skulle visa sig att ett mer passande ställe för oss just nu hade varit svårt att hitta. Det är lite si och så med allting här — elen kommer och går som den vill, det har förekommit grodor i duschen och hela bambuhyddan hotar att rasa ihop vilken sekund som helst när killarna envisas med att hoppa mellan alla olika nivåskillnader (fem) som finns på våra begränsade kvadratmeter, MEN stället ligger helt fantastiskt mitt på stranden, lite undanstoppat i skogen vars susande träd hörs från sängen (eftersom hela bungalowen är otät), och varje bunge har sin egen hängmatta utanför. Helt enkelt allt min inre backpacker någonsin kunnat drömma om, alla kategorier.  

Så vi hänger här. Vi strosar ner till restaurangen som serverar banana porridge till frukost (tack Gud), ser barnen leka på den lilla vägen mellan husen, tar ett dopp i det fantastiska havet, tar ett till, läser en bok … Vi kommer alla ner i varv här. Love har tagit sin första massage i livet, Valters största nöje är att leka med Mästerflygarna på uteplatsen, jag har börjat högläsa en Enid Blyton-bok för Love som bara vill höra mer, och Petri får äntligen pyssla med sitt (packa i och ur strandväskan, vika kläder, handla, fylla på vatten …). Avkoppling i dess allra renaste former, med andra ord. 

Parallellt med detta ägnar också Petri och jag (mest den sistnämnda) en hel del tankeverksamhet åt vad vi ska göra härnäst, när vår resa går in på sin tredje och sista månad. Ett par uppslag finns, men inget är klart och det ska bli otroligt spännande att se vad vi kommer fram till!