Om vandring, friluftsliv och att resa med barn.

Kategori: Långresa med barn (Sida 3 av 5)

Långresa med barn − bland det bästa vi har gjort!

På långresa med barn i Sydostasien. Vintern 2018/2019 tog vi tjänstledigt från jobbet, packade ett par ryggsäckar och stack iväg med barnen till varmare breddgrader. Året efter upprepade vi succén med en ny resa där vi spenderade en månad med barnen på Sri Lanka. På de här sidorna hittar du alla inlägg från dessa resor. 

Att åka på en riktigt rejäl långresa med barnen är något vi velat göra ända sedan de föddes. När vårt första barn Love var bebis reste vi till Thailand och stannade där i en månad, och när andra barnet, Valter, föddes knappt två år senare blev det fyra veckors båtluff i Grekland.

Det var någon gång under dessa båda helt fantastiska resor som tanken om en annan, ännu längre resa, började ta form. Vi ville vänta tills barnen var lite större och skulle ha mer behållning av upplevelserna, och för att det helt enkelt kändes mer avkopplande att låta barnen bli aningen äldre innan vi reste.

Vintern 2018/2019 var det äntligen dags! I början av december stod vi redo på Arlanda med ryggsäckar samt en 2,5-åring och en 4,5-åring, redo för tre månader i Sydostasien. En månad i Thailand och enkelresa ut till Kuala Lumpur i Malaysia var bokat och planerat, resten skulle vi ta spontant längs vägen. På sidorna som följer nedan hittar du alla inlägg från våra långresor – börja från slutet om du vill läsa dem i kronologisk ordning!

Så gjorde vi för att kunna vara lediga i tre månader

Vi flaggade tidigt för våra respektive arbetsgivare om att vi ville vara lediga den kommande vintern, och bad om ledighet redan före sommaren (vi åkte i början av december). Petri fick ihop sin ledighet med hjälp av sparad semester, en förmånlig arbetstagarjul samt föräldradagar som ändå behövde tas ut då allt över 96 dagar försvinner när barnen fyller fyra år. Jag, Anna, valde istället att vara helt och hållet tjänstledig (dvs utan lön/ersättning). Det är förstås inte alla arbetsgivare som godkänner det, men i mitt fall var det inga problem tack vare framförhållningen.

Något som kan vara bra att veta, för den som är rädd om sin SGI, är att det finns en regel som brukar kallas tremånadersskyddet, som gör att du kan vara helt tjänstledig från din heltidstjänst i just tre månader utan att sänka din sjukpenninggrundande inkomst. Enda kravet är att du ska ha jobbat utan avbrott (förutom för semester eller vab/sjukdom) sex månader innan. Bra grej som gör att du inte tappar SGI under tiden du är borta, om olyckan skulle vara framme och du t ex skadar dig under resan och behöver sjukpenning.

Rekommenderar vi att göra en långresa med barn?

Som svar på frågan om vi kan rekommendera andra att göra någon form av motsvarande långresa med barn, finns det inget annat svar än ett soklart JA! Ju förr desto bättre! :-) Idag lever vi fortfarande på minnena från vår resa och drömmer om att göra en liknande i framtiden – om än kanske i lite annan form. Vintern efter den långa resan hade vi inte samma möjlighet till långledigt, men med lite pusslande med semester- och föräldradagar lyckades vi ändå få till en månad på Sri Lanka vilket också var en stor hit!

Långresa – en resa långt bort eller en resa som varar länge?

Vad definierar egentligen en långresa? Måste det vara en resa långt bort, till andra sidan jordklotet, eller kan det vara en resa som helt enkelt bara varar länge? Vi älskar att resa tillsammans som familj, men jag skulle vilja hävda att det inte är resmålen i sig som är det avgörande, utan det faktum att vi vet att vi har en lång period av sammanhållen tid tillsammans att förfoga över. De sista åren, även innan Corona, har vi valt att spendera somrarna i Sverige, och då siktat på att vara borta minst några veckor i streck för att få den där fantastiska känslan av att vara på långresa tillsammans. Vem hade kunnat tro att en tre-fyra veckors semester i svenska fjällen i juli kan ge nästan exakt samma känsla som att backa runt i Sydostasien? Inte jag i alla fall, men jag känner så mer och mer för varje resa vi gör i Sverige med omnejd, och med tanke på den klimatutmaning vi står inför är jag otroligt glad över att ha upptäckt det. Resandet sitter som sagt i känslan av att upptäcka nya platser och äventyr, var de sedan ligger någonstans, det är inte det primära.    

Relaterade inlägg:

1. Boka i förväg eller inte? Så har vi lagt upp vår långresa
2. På väg – tre månaders långresa väntar


Norrut till Hoi An

Det var i ärlighetens namn inte helt lätt att bryta upp från Ho Chi Minh City där vi trivdes så himla bra, men nu har vi förflyttat oss ungefär halvvägs upp genom Vietnam till världsarvsstaden Hoi An, och är helt klart nöjda med det också!

Hoi An ligger strax söder om storstaden Da Nang längs kusten i centrala Vietnam, och finns med på UNESCOs världsarvslista tack vare sin fina gamla stadskärna som enligt Wikipedia är ”ett ovanligt välbevarat exempel på en sydasiatisk handelshamn från perioden mellan 1400- och 1700-talet”. Vi hade våra misstankar om hur mycket folk dessa meriter kunde tänkas dra, och valde för säkerhets skull att bosätta oss i trygghet ungefär 5 kilometer från gamla staden och befarade folkmassor, ute vid stranden An Bang. Här checkade vi in på K.A Villa, ett fint litet hotell som med sina vitkalkade väggar och frodiga lilla trädgård snarare känns som att det borde ligga någonstans längs kusterna i Italien. 

Vi hade lite svårt att veta vad vi skulle förvänta oss av Hoi An, och vilken ”typ” av vistelse vi skulle komma att ha här. Skulle det bli fokus på att hänga i och omkring stan och besöka sevärdheter, äta god mat och kolla på folk som vi gjort i t ex Ho Chi Minh, Kuala Lumpur och Bangkok? Var stan i så fall tillräckligt stor för det? Eller skulle vi snarare vilja hänga på stranden (som vi valde att bo nära), och skulle den i så fall vara tillräckligt bra för det?

Första dagen började vi med att bege oss in till stan för att liksom fatta vad som är grejen med det här stället. Vi tog en Grab (ca 70 000 VND från An Bang, dvs omkring 28 kr) till ett slumpvis utvalt stopp nära stadskärnan som visade sig ligga precis i anslutning till morgonmarknaden, och hamnade därmed rakt in i kommersen där det i rask takt krängdes fisk, skaldjur, levande höns, färska kryddor och frukt. Allt komponerat av tutande moppar som frekvent trafikerar den s.k. bilfria innerstadskärnan. Men när den första chocken lagt sig framträdde ett kreativt kaos som var ganska underhållande att bevittna, och när vi, glädjande nog fortfarande med två stycken barn i behåll, tagit oss ut på andra sidan marknaden hamnade vi på lugnare gator där vi kunde lyfta blicken lite mer och inse vilken otroligt fin stad Hoi An är. 

Vi knallade runt ett tag och tog in alla fina hus och färgglada lyktor som verkar vara något typ av signum för stan, och Love och Valter hade fullt upp med att titta efter Spiderman och andra superhjältar till försäljning i diverse utföranden, vissa mer kreativa och hantverksmässiga än andra. Sen blev det glass, båttur på floden och lunch, innan vi avrundade med museibesök och hemfärd till lugnet ute vid An Bang. 

Förmiddagen verkar generellt vara en bra tid att hänga inne i stan. Är det något jag har svårt för är det klassiska sevärdheter som drar tonvis av busslaster med stora grupper människor som leds runt av guider med flagga. Och dessa började dyka upp i oroande mängder ju mer klockan blev.  Eftersom både Petri och jag älskar när det känns som att vi liksom överlistar systemet och hittar nyckeln till hur saker bäst ska göras, nickade vi båda självbelåtet när vi i taxin ut ur stan efter lunch mötte ännu fler busslaster på väg in, medan vi kände att vi redan hade gjort staden den dagen. 

Dag två valde vi att satsa på stranden på dagen istället, och den blev en positiv överraskning. Jag hade av oklar anledning förväntat mig att det skulle vara kallt i vattnet, vilket det verkligen inte var. Vågorna är stora, men killarna (och vi!) älskar att leka i dem, och längs stranden finns massor av restauranger med riktigt bra mat, och inte minst goda drinkar, frukttallrikar och smoothies, till priser klart under Thailands, vilket för övrigt gäller hela staden och landet generellt.

Och vädret har än så länge varit otroligt behagligt, skulle gissa på att tempen ligger runt 29-30 grader med strålande sol och frisk bris från havet. Plötsligt ger det mening att ta en dusch före middagen vilket i Thailand många gånger har känts ganska tröstlöst. Mycket fascinerande är det att 29 grader ibland kan kännas lite lätt hurvet hos både barn och vuxna, men det gör också att det är enklare att göra aktiviteter med kidsen även på dagtid, som inte nödvändigtvis innefattar konstant bad.

Så ja, efter ett par dagar här inser vi att just kombinationen av att ha tillgång till en bra strand, en mysig stad och en hel del att se och göra i området, är det som gör Hoi An så bra att vi idag valde att förlänga vår vistelse här med ytterligare fyra dagar för att verkligen hinna med det vi vill, i ett tempo som passar både oss och barnen. Mer härifrån inom kort alltså!

Lyktor i stan.
Båttur för att få koll på läget.
Spännande grejer att kolla på överallt.
Pappa bäja.
Utsikt mot storstaden Da Nang.
An Bang Beach.

Ho Chi Minh City — ny favoritstad!

Under våra dagar i Bangkok bestämde vi oss slutligen för att Vietnam skulle få bli nästa land på vår resa, så i torsdags packade vi ihop våra ryggsäckar (och vagnväskan …) och satte oss på flyget till Ho Chi Minh City. 

Förväntningarna var av någon anledning inte så högt ställda hos mig den här gången. Jag bävade lite inför mötet med Vietnams största stad, hade fördomsfullt nog sett framför mig ett kaos utan dess like och räknade mer eller mindre med att inte kunna gå utanför dörren med barnen utan att någon av dem skulle bli överkörd. Men, redan på flygplatsen noterade både Petri och jag ett lugn och en ordning som påminde lite om känslan när vi landade i Malaysia. Inte ens hysterin som brukar råda när en kommer ur ankomsthallen infann sig, utan vi tilläts i lugn och ro leta upp vår Grab utan att 300 personer försökte få oss att åka taxi med dem. Behagligt värre!

Vi hoppade in i bilen och gav oss ut i HCMC-kvällen, och visst var trafiken intensiv och extremt fascinerande med mängder av moppar, oupphörligt tutande och till synes obefintliga trafikregler, men lika mycket tog vi in känslan av en levande stad med fullt av glada människor på gatorna. Vi hade inte riktigt fått med oss att den största vietnamesiska högtiden Têt skulle infalla just under våra dagar i Ho Chi Minh. Eller, vi hade ju koll på att det var kinesiskt nyår, inte minst efter vår senaste vistelse i Bangkok, men att det inte riktigt hängde ihop med det vietnamesiska nyåret och dess tillhörande lediga dagar hade vi inte hängt med på.

Efter en färd på cirka en halvtimme genom stan (flygplatsen ligger centralt) blev vi avsläppta från taxin och insläppta i vår nya lägenhet. Vi hade valt att bosätta oss precis utanför innersta stadskärnan, i Vinhomes Golden River, som är ett stort nybyggt bostadsområde med flera skyskrapor precis i utkanten av distrikt 1. Personligen är jag svag för den här typen av boenden i storstäder, framför allt när vi reser med barnen. Det är lite skyddad verkstad, många är expats, internationell stämning råder och det finns nästan alltid bekvämligheter som pooler och affärer i eller precis i närheten av husen. Dessutom går det snabbt att komma in i matchen eftersom det känns som ett eget boende i mycket större utsträckning än att bo på hotell. 

Vinhomes var inget undantag från ovanstående. Här finns ett flertal stora pooler, flera lekparker för barnen, egen park utanför vid floden och så flera närbutiker i varje hus som är nästan exakt likadana (märklig grej, en tycker de kunde ha enats om en eller ett par stora ordentliga affärer istället, men de hade havregryn så vi är nöjda ändå). Dessutom fanns en skönhetssalong i vårt hus, där jag passade på att klippa mig när den väl öppnade efter Têt. 

Att ta sig in till mer centrala delar av distrikt 1 (där vi uteslutande har rört oss) tar ca 5-10 minuter med taxi beroende på vart en ska, och med tanke på trafiken är det inte troligt att vi hade gått några längre sträckor även om vi hade bott närmare, så för oss var detta helt perfekt. Hade vi varit här utan barnen hade vi valt ett annat boende närmare where the action is, men känslan av att efter en dag på stan kunna släppa killarna lösa utanför och låta dem utforska lekplatser och pooler fritt har varit oslagbart och förmodligen en av anledningarna till att vi trivts så bra här i Ho Chi Minh. 

För trivts har vi verkligen gjort, och det känns dessutom som att vi har hunnit med en hel del saker trots att det inte går att lägga upp några späckade scheman om en vill ha en trevlig vistelse i stor stad med små barn. Vi hade från början bestämt oss för fyra nätter här, men valde att stanna ytterligare en eftersom vi trivdes så bra. 

Första dagen begav vi oss upp i Saigon Skydeck eller Bitexco Financial Tower som skyskrapan heter, för att skaffa oss en överblick av stan. Om det berodde på nyåret eller ej vet vi inte, men medan den här typen av sevärdheter i stort sett alltid bjuder på långa köer i alla städer (den som besökt Fernseheturm i Berlin eller Empire State Building i New York vet vad jag pratar om) var det här bara att knalla rakt in i hissen och åka upp till observationsdecket på 54:e våningen. Petri försökte på alla sätt och vis förhala besöket till kl. 15 då skybaren Heineken World ytterligare 10 våningar upp öppnade, men fick anse sig besegrad vid 14-tiden när barnen undrade varför vi bara gick fram och tillbaka på gatan hela tiden.  

Under dagen tog vi även en promenad på paradgatan Nguyen Hue Flower Street som var överöst med blomsterarrangemang, grisar (grisens år nu) och en hel del firande människor i fina kläder, och lyckades därefter spontanpricka in en grym lunch på ett random ställe längs denna gata. På eftermiddagen hittade vi en fin lekpark i Tao Đàn Park, och avslutade sedan dagen på nyårsfestival med tivoli, streetfood och uppträdanden, en tillställning där vi i princip var de enda västerlänningarna. Mycket intressant och nyttig upplevelse att känna sig helt avvikande från alla andra i en folkmassa … 

Om en kan leva med att en del restauranger och verksamheter är stängda här och där kan jag verkligen rekommendera att besöka Ho Chi Minh under Têt/nyårsfirandet. Det sägs att stan är något lugnare (vi har ingenting att jämföra med förutom dagen efter högtiden avslutades, då märkte vi ingen skillnad), och framför allt var det en riktigt fin upplevelse att se alla uppklädda människor fira tillsammans med sina familjer på gator och festivaler.

Appen Grab för taxi har fungerat bra i Ho Chi Minh, precis som i Bangkok och i Kuala Lumpur, även om det varit något svårare att få tag i bilar här. För den äventyrlige är även Grab Bike stort här, då blir du helt enkelt upplockad av en moppe som tillhandahåller grön Grab-brandad hjälm. Snitsigt, även om det inte direkt är aktuellt för vår del. 

Killarna har dessvärre blivit riktiga lyxlirare under den här resan gällande transporter. Så fort det är dags att lämna en lekpark, något monument eller ett museum frågar de var taxin är och vad den har för färg (vilket de vande sig vid att få veta från appen i Malaysia där detta angavs). Sen ropar de ”hello” till chauffören, hoppar in på sina platser och fäller kommentarer som ”kolla mamma, den här taxin har fläkt i baksätet!”, ”den här bilen tycker jag var lite skruttig faktiskt” och ”vad bra med solskydd!”. De är också fascinerade av vad chaufförerna har för sig i framsätet förutom att köra (vilket dessvärre är en hel del ibland). Roligast/skämmigast var en resa för några dagar sedan när Valter först härmade chaufförens samtal på vietnamesiska när han pratade i högtalartelefon och därefter imiterade hans rosslingar och hostningar. När chauffören sen höll på och harklade sig och spottade genom fönstret och jag och Petri som bäst kämpade med att hålla andan för att slippa insjukna i samma till synes mycket svåra förkylning, utbrast Valter ”mamma, lokföranden kräks”, och skrattattacken var ett faktum.

En annan sak som verkligen bidragit till vår trivsel i Ho Chi Minh är att vi här träffat och umgåtts flera gånger med en annan familj som också reser runt i Sydostasien och som vi haft lite kontakt med via Instagram under resans gång. Deras barn är i ungefär samma ålder som våra, och det var fint för killarna att äntligen få leka med svenska barn, något som framför allt Love verkligen har saknat (på grund av språket vill säga). Även givande för oss vuxna såklart, att få prata med andra än varandra och utbyta erfarenheter kring långresande med små barn. Tack familjen Backman för sällskapet!

Under vår tid här har vi också hunnit med besök på Krigsminnesmuseet (War Remnants Museum) och Självständighetspalatset (Independence Palace), som det kommer separata inlägg om framöver med tips för den som vill besöka dessa. Vietnam har en på många sätt otroligt intressant (och hemsk) historia som Petri och jag, som är rätt stora anhängare av nutidshistoria, uppskattat att få en djupare förståelse för. Det slår an ett allvar hos en och väcker många diskussioner.

Imorgon lämnar vi denna stad bakom oss och åker vidare norrut i landet, men jösses vad jag hoppas att vi kommer tillbaka hit inom en överskådlig framtid! HCMC, vi ses igen! 

Massa nya lekplatser att testa!
Parken utanför Vinhomes Golden River. Här trivdes vi!
Klättring pågår.
”Plaskdammen” var en given favorit.
Glasspaus på trappan för stora & små.
Utsikt från Saigon Skydeck. I de gråa höghusen längre bort, till vänster i bild, bor vi.
Festligt på Nguyen Hue Flower Street.
Även Peppa Pig är förstås representerad under Grisens år.
Sockervaddsspaning på Têt-festivalen Hội Hoa Xuân.
Vi är lite oroade över att Valter säger sig vilja ”köra motorcykel” när vi frågar vad han ska bli när han blir stor. På tivolit var det ingen tvekan om vilket fordon han skulle välja.
Lekrummet på War Remnants Museum.
Lycka att träffa nya kompisar!
Hejdå Ho Chi Minh City, vi ses igen!

Petris veckorapport #9

Veckans rapport är en blandning av sött och salt där strand och två storstäder mixas tillsammans.

Veckans ”våra små egenheter”: Vid sidan av jakten på det perfekta inomhusklimatet (som sker på natten och som nämnts i tidigare veckorapport) har min fru en annan syssla som pågår dagtid: Jakten på det perfekta rummet/bungalowen på anläggningen. Ofta har hon bättre koll på vilka rum som är lediga än hotellchefen själv. Det kan ibland leda till blixtsnabba rumsbyten, som häromdagen när hon helt plötsligt lyckats få tag i en nyckel till ett rum med bättre läge direkt efter frukost. En timme senare var flytten genomförd och alla var glada och nöjda. I Kuala Lumpur avisade hon ett rum innan vi ens hade tagit av skorna och bytet kunde ske direkt. Ryktet säger att denna jakt är ännu ett släktdrag.

Veckans semla: Fettisdagen firade barnen med att återigen äta korvmacka.

Veckans park: Benjakitti Park i Bangkok var en mycket trivsam upplevelse. Rekommenderas helt klart om ni har vägarna förbi.

Veckans tur i oturen: Att resenären framför mig på flyget mot Bangkok inte bestämde sig för att luta stolen bakåt — det var nämligen fysiskt omöjligt. Inte optimalt att vara närmare två meter lång på inrikesflyg i Asien.

Veckans mest oväntade nöje: Barnen gillar att kolla på när toalettstolen stänger sig i slowmotion tack vare dämpning. Brist på annan underhållning?

Veckans hjärngympa: Vilket årtal är det egentligen nu? Olika typer av tideräkning tillämpas häromkring.

Veckans ”vi tröttnar aldrig”: Att se på solnedgång vid stranden, oslagbart!

Veckans ohyfsade: Resenärer som i princip ställer sig upp i samband med att planet landar och ska börja riva ner sitt bagage från hyllorna. Sitt ner!

Veckans fråga: Varför envisas en del att ta på sig ryggsäcken vid trängsel?

Veckans djur: Grisen är helt ohotad på denna position. Det är grisar överallt! Mest makabra var en skönhetssalong/apotek(!) som firade in grisens år med en grillad spädgris utanför …

Veckans inflation: Biltutan används mer eller mindre hela tiden i Ho Chi Minh. Är det någon (förutom turisterna) som överhuvudtaget hör den längre här?

Veckans konstiga: Att högertrafik helt plötsligt känns fel efter över två månader i vänstertrafik.

Veckans blåsning: Att växla pengar med okända valutor i kombination med trötthet nyanländ på en flygplats.

Veckans måndag hela veckan: Att fira nyår tre gånger på kort tid, först vår klassiska den 31:a december, sedan kinesiska och till sist det vietnamesiska. Happy new year, igen!

Veckans bokstavskombination: Tet — Det vietnamesiska nyårsfirandet.

Veckans väckning: Att besöka krigsmuseet i Ho Chi Minh och komma ur semesterbubblan för en stund.

Nya tag nästa vecka!

//Petri

Korvmacka på semmeldagen.
Benjakitti Park — en välbehövlig oas i kittelgrytan Bangkok.
Tillbaka till framtiden?
Ryggsäck på DIREKT!
Grisen närvarande överallt. ?
Krigsmuseet.

Tillbaka i Bangkok

Det var inte lätt, men nu har vi till sist lyckats slita oss från det behagliga lugnet på Koh Lanta och begett oss upp till Bangkok igen inför nästa etapp på resan. 

Nä, att lämna Eco Lanta Resort och vår lilla bambuhydda kvalar faktiskt in på typ topp tre bland de svåraste avskeden vi tagit under den här resan. Kanske hänger det ihop med att det var en sådan total lycka att landa på just det stället efter den jobbiga sjukhusvistelsen och därefter ett boende på Klong Khong där vi inte kunde släppa ut barnen som vi ville.

Sista morgonen på Eco Lanta.
Hejdå havet för en stund. 💙

Stranden, Long Beach, var så otroligt skön att hänga på, och även om den på intet sätt kan kvala in som lika folktom som t ex stränderna i Huay Yang där vi spenderade jul och nyår, var det alltid lugnt framför vårt hotell och egentligen hela vägen söderut. Norrut fanns istället massor av små mysiga strandrestauranger, där bland annat You and Me Beach Bar fick hela två besök av oss, både på grund av popcornkorgen som delades ut vid ankomst och på en Fried Rice Tom Yam-style toppad med rostad lök som jag personligen fortfarande drömmer om.

Åt andra hållet, precis bredvid Castaway Resort, hittade vi Sanctuary, ett ställe med enkla bambuhyddor, grymt mysig bar precis vid vattnet och indisk mat som inte var av denna värld. Också maten på Eco Lanta var stundtals riktigt bra, även om den ibland tog väldigt lång tid på sig att serveras, om den alls dök upp. Sammanfattningsvis hade vi helt enkelt en riktigt bra matvistelse på Lanta.

Det blev också väldigt mycket häng på stranden vilket var fantastiskt. För att undvika ytterligare smittrisk efter sjukhusvistelsen valde vi medvetet att undvika pool när vi letade boende på Lanta. Precis som de flesta andra kids gillar våra att bada i pool och väljer nog gärna det framför havet när möjligheten finns, åtminstone initialt, medan jag och Petri är rätt anti och tycker de flesta pooler överlag är sunkiga.

Samtidigt har vi anpassningsbara barn på så sätt att de mest konstaterar ”här finns ingen pool mamma, då får vi bada i havet istället”, så vi kör boende utan pool som en utstuderad strategi för att maximera strandhänget så mycket som möjligt. Särskilt efter Valters lunginflammation, som misstänktes vara bakterieorsakad, var vi extremt osugna på bassängbad och var därför mycket nöjda med verkställandet av vår plan. Och senaste veckan har havsbaden slagit alla rekord där hela familjen har varit blötlagd i saltvatten i timmar.

Så ja, det var tufft att åka vidare igår, men nu sitter vi på en balkong i Sukhumvit här i Bangkok och dricker vin och har det ganska fint här med. För det är bland annat variationen av resmålstyp (t ex strand vs stad) och aktiviteter som hittills har varit den stora behållningen och nyckeln till framgång när vi reser så länge som vi gör denna gång. Vår första vistelse i Bangkok blev dessutom förkortad på grund av att tågen var fullbokade och vi tvingades åka söderut en dag tidigare än beräknat, så vi kände att Thailands huvudstad hade mer att ge oss innan vi lämnar landet på torsdag. 

Bangkok sett från BTS Skytrain.
Hej igen Bangkok!

Och Bangkok levererar. Igår kväll åt vi middag på kitschiga Cabbage and Condoms här i Sukhumvit (mer barntillåtet än namnet kanske antyder — det är en restaurang vars överskott går till stöd kring familjeplanering och upplysning kring sjukdomar m.m.), och idag spenderade vi förmiddagen på Chao Praya River där vi åkte flodbåt och spanade på bland annat tempel och kontraster mellan flådiga nybyggen och fallfärdiga bostadshus byggda på pålar i vattnet. Efter att ha ätit en sen lunch bland tusen och åter tusen nyårsfirande kineser på Paragons foodcourt vid Siam Square tog vi Skytrain hem och spenderade kvällen i hotellets (nu mycket efterlängtade) pool och lekrum innan det blev koreansk hämtmat och Emil i Lönneberga-film på iPaden som avslutning. Kunde inte blivit en bättre dag.

Cabbage and Condoms i Bangkok.
Cabbage and Condoms – barnvänlig restaurang med uteservering i Sukhumvit i Bangkok.
Barnen framför inredning gjord av kondomer på Cabbage and Condoms i Bangkok.
Kitschig inredning, kreerad av — just det, kondomer.

Imorgon fortsätter vi göra Bangkok med barnen, innan det på torsdag är dags för nya äventyr som jag tror att vi till sist har kommit till beslut om vilka de ska bli. Vi har varit väldigt veliga om hur och var vi ska spendera vår sista månad. Ibland tror jag det hade varit bättre att lägga upp hela rutten hemifrån, för det har spenderats orimligt mycket tid med att forska kring alternativ de senaste veckorna, men samtidigt är det ju en oerhörd lyx och frihet att kunna välja destination med kort varsel baserat på vad vi alla verkar mest inne på just för tillfället. Häng med, så får vi se vad det blir! 

Resdag är iPad-dag #1.
Resdag är iPad-dag #2.
Barnen badar på hotellet i Bangkok.
Från bambuhydda till spabad på rummet!
Bostäder längs Chao Praya River i Bangkok.
Bostäder längs Chao Praya River.
Love i poolområdet på hotell Centre Point Sukhumvit 10 i Bangkok.
Äntligen poolbad!
Barnen slappar i sängen på hotellet i Bangkok.
Äntligen filmkväll! Emil i Lönneberga visas.

Petris veckorapport #8


Efter en försening av förra veckans rapport så kommer här nu ytterligare en för att återgå till ordinarie schema. Allt för att göra trogna läsare nöjda. Jag vill också passa på att tacka för alla positiva kommentarer som kommer in på olika sätt.

Veckans återkoppling på förra rapporten:

— Det var Valter som fick Barbieklistermärkena, helt rätt Siw!

— Och på allmän begäran: En banan öppnas självklart uppe för att man sedan enkelt kan greppa den nere i hållaren som det är tänkt. Se bild nedan.

Veckans fråga: Det rapporteras om en uppstramning av rökförbudet i Thailand. Undrar hur de politiska diskussionerna går kring andra saker som kan rökas? Det puffas öppet på diverse både här och där.

Veckans mest efterlängtade: Äntligen gröt till frukost igen!

Veckans Rally Thai-Kalle: Efter att vi alla överlevt transport med speedboat från Koh Lipe till fastlandet med tillhörande ambulansfärd till sjukhuset, kändes det som en stor lättnad att sätta sig i sjukhusbrandad taxi med barnstolar. Nu skulle vi slappna av och återigen börja njuta av vår resa. Det blev tvärtom — denna gången behövde vi inte oroa oss för att chauffören skulle somna, utan för att han körde som en riktig galning. Hela färden inleddes med att Thailands högsta ringsignal tillhörande hans mobiltelefon väckte oss alla ur sjukhusdvalan och välkomnade oss till verkligheten. Love frågade direkt varför farbrorn skrek i telefonen — och det undrade vi också. Idiotiska omkörningar, telefonsamtal, sms, körning mot rött och andra regelöverträdelser var en genomgående röd tråd. I vanlig ordning utbröt ”diskussioner” inom äktenskapet om hur problemets skulle tacklas, Love agerade fredsmäklare och lugnade oss alla (utom chauffören …). Nåväl — både äktenskapet och vi överlevde!

Veckans lutande tornet i Pisa: Hotellet som vi bor på, ”Eco Lanta”. Inget är rakt — svärfars vattenpass skulle få spader inne på den här anläggningen.

Veckans ”lagom är bäst”: Koh Lanta — svenskarnas favorit-ö. Inget är riktigt bra eller riktigt dåligt. Allt är precis lagom — vi gillar det givetvis.

Veckans Tetris: Att få in allas önskemål in i ett litet kylskåp.

Veckans förebild: Love, som tog en thaimassage på eget bevåg. Här har vi föräldrar en del att lära.

Veckans ”Livet har sina goda stunder”: Känslan när det levereras färskt bröd till butiken (Seven Eleven Klong Dao) i samma stund du handlar, svårslaget här såväl som hemma!

Veckans Trisseboa: Vårt så kallade badrum går att låsa inifrån såväl som utifrån. Gissa vem som ofrivilligt agerar Emils pappa och blir inlåst …

Veckans kommunikativa utmaning #1: Förklara för barnen att Emils pappa (Allan Edwall) inte är Emils pappa på riktigt utan skådespelare, och spelar andra roller också. Till exempel i Rasmus på luffen.

Veckans kommunikativa utmaning #2: Försöka förklara relationen mellan Rasmus och luffaren Oskar i Rasmus på luffen.

Veckans mest trogna: Valter är numera ensam trogen thaimat i familjen. Han vill ha sin kyckling och ris dag ut och dag in medan vi andra vacklar och beställer pizza.

Veckans ”våra vägar kommer inte korsas igen”: Thailands prinsessa semestrade på Lanta och var på väg från ön när jag skulle handla. Huvudvägen var avstängd åt båda hållen med polisbevakning längs med. Polismannen vinkade bestämt bort mig från vägen till närmaste ställe som råkade vara en bar och där skulle jag sitta. Tillsammans med personalen och en kall Chang följde jag händelserna. Till slut åkte den enorma kortegen förbi och vägen öppnades åter upp för allmänheten. Jag gick till affären en upplevelse rikare, tack!

Veckans ”kan du stämpla in mig, jag kommer lite senare idag”: De anställda på Eco Lanta stämplar in med ett enkelt fingeravtryck när arbetspasset börjar. Något för gruvan i Kiruna att köpa in?

Veckans efterlysning: Valters favoritdinosaurie försvann på stranden i samband med ett slottbygge. Enligt honom själv skulle den sova i slottet men hittades inte efter rivning. Vid försvinnandet rörde sig mycket folk i området. Valter misstänker att den inte försvann frivilligt.

Nya tag nästa vecka!

//Petri

Så ska en banan öppnas. ?
Äntligen gröt!
Världens snabbaste bil …
Ytterligare en grej borttappad av Valter.
Trångt i kylen.

Nedvarvning på Koh Lanta

Det har blivit hög tid för en uppdatering från oss här på Koh Lanta, där vi landade efter våra tre dagar på sjukhus, och man kan lugnt säga att vi har det bra och är avslappnade, som en på något sätt alltid tycks bli på Lanta.

På programmet efter Koh Lipe stod som tidigare nämnts ön Koh Bulone, ungefär en timme norrut, ett stopp vi förbokat hemifrån och sett fram emot en hel del. Vi blev utskrivna från sjukhuset i Trang när två hotellnätter tickat på Bulone och tre återstod, men lite skärrade av allvaret i att ha fått spendera tre nätter inlagda med Valter kände ingen av oss för att göra den långa speedboatresan tillbaka igen och det till en ö utan så mycket som en sjuksköterska i sikte. Mini var visserligen friskförklarad, men vi hade fått med oss det tunga artilleriet medicin (inte mindre än åtta sorter, varav tre absolut skulle tas) och kände oss för tillfället inte jätteäventyrliga. 

Därmed uppstod frågan om vad vi skulle göra istället. Vi provade lite olika alternativ i teorin innan vi insåg det självklara — Koh Lanta, den mest svenska och trygga (nåväl) plats du hittar i Thailand låg ju bara någon timmes bilresa bort! I samma sekund som sjukhusets reseplanerare och taxibokare (självklart finns det en sådan) kom in i rummet och ville ha adressen till vårt hotell tryckte jag på boka-knappen inne på Booking.com och verkställde beslutet.

Efter en mardrömsfärd med vad vi tror var en gammal avdankad ambulansförare som lekte utryckning i 1,45 h, landade vi till slut välbehållna, om än lätt uppstressade, på stranden Klong Khong ungefär halvvägs söderut på Koh Lanta. Här stannade vi ett par dagar och gjorde vårt bästa för att återvända till livet efter institutionaliseringen på sjukhuset. 

Hotellet vi hade bokat hade det högsta gästbetyget av alla kvarvarande bokningsbara boenden på hela ön, men motsvarade väl kanske inte våra förväntningar till hundra procent även om det absolut var ett reko ställe. Bland annat var rummet betydligt mindre än det vi haft på sjukhuset, och dessutom behövde Valter vaktas konstant för att hans spontana rusningar inte skulle företas ut i den (dock inte så värst) trafikerade vägen som angränsade till uteplatsen. Räddningen för vårt välmående blev supertrevliga kanadensiska grannar i rummet bredvid, med vilka vi satt uppe i timmar drickandes öl och pratandes långresor med barn, skillnader mellan Sverige och Kanada och hur en återacklimatiserar sig till ett vanligt liv igen när resor som denna är över. 

Stranden Klong Khong visade sig vara fantastisk kvällstid med mängder av restauranger och mysiga hippie- och reggaebarer av mer eller mindre suspekt slag, men var inte optimal dagtid då det inte gick att bada vid lågvatten på grund av stenar samt att skugga var omöjlig att få efter kl 12 när den behövs som bäst. Operation ”hitta nytt boende” aktiverades därför, och Petri gjorde bland annat en tuktuk-utflykt till ett hotell som dissades redan när han gav adressen till föraren (”oooh, no good place” var omdömet). Vi avstod det, och även ett par andra ställen som vi gjorde studiebesök på.  

Istället landade vi här, på Eco Lanta Beach Resort på Long Beach, och det skulle visa sig att ett mer passande ställe för oss just nu hade varit svårt att hitta. Det är lite si och så med allting här — elen kommer och går som den vill, det har förekommit grodor i duschen och hela bambuhyddan hotar att rasa ihop vilken sekund som helst när killarna envisas med att hoppa mellan alla olika nivåskillnader (fem) som finns på våra begränsade kvadratmeter, MEN stället ligger helt fantastiskt mitt på stranden, lite undanstoppat i skogen vars susande träd hörs från sängen (eftersom hela bungalowen är otät), och varje bunge har sin egen hängmatta utanför. Helt enkelt allt min inre backpacker någonsin kunnat drömma om, alla kategorier.  

Så vi hänger här. Vi strosar ner till restaurangen som serverar banana porridge till frukost (tack Gud), ser barnen leka på den lilla vägen mellan husen, tar ett dopp i det fantastiska havet, tar ett till, läser en bok … Vi kommer alla ner i varv här. Love har tagit sin första massage i livet, Valters största nöje är att leka med Mästerflygarna på uteplatsen, jag har börjat högläsa en Enid Blyton-bok för Love som bara vill höra mer, och Petri får äntligen pyssla med sitt (packa i och ur strandväskan, vika kläder, handla, fylla på vatten …). Avkoppling i dess allra renaste former, med andra ord. 

Parallellt med detta ägnar också Petri och jag (mest den sistnämnda) en hel del tankeverksamhet åt vad vi ska göra härnäst, när vår resa går in på sin tredje och sista månad. Ett par uppslag finns, men inget är klart och det ska bli otroligt spännande att se vad vi kommer fram till!

På väg mot friheten (en farlig resa …)!
Freedom på Klong Khong! ❤️??
Middagslek på Klong Khong.
Eco Lanta Beach Resort.
Loves första massage — check! ✔️
Alla är avslappnade som sagt.
Leka hemma = bäst.
Sköna kvällar på stranden.
Du och jag brorsan ❤️

Petris veckorapport #7

Ni som hängt med i bloggen har koll på att den senaste veckan varit lite turbulent, här en rapport som innefattar såväl problemfri tillvaro på Koh Lipe som sjukhusvistelse i Trang. 

Veckans konversation: Mitt besök hos frisören på Koh Lipe, hon sa tre saker:
Oooh no hair — om mitt huvud.
Oooh hair — angående min nacke/rygg.
Oooh tall — angående min längd.

Veckans cementerade könsroller: Barnen fick varsitt blad med klistermärken i leksaksaffären. Gissa vem som fick vad? (Se bild nedan.)

Veckans fjärrkontroll #1: En nattlig aktivitet som min fru alltid ägnar sig åt utomlands är det återkommande fixandet med AC:n. Ett ständigt blippande — för varmt, för kallt, för fuktigt, för torrt osv. Det slår aldrig fel. Varje nytt boende har alltid en ny anläggning att lära känna för att hitta den optimala inställningen. Det finns inga genvägar för det perfekta inomhusklimatet! 

Veckans fjärrkontroll #2: Sjukhussängens kontroll blev det också ett ständigt tryckande på. Upp, ner, delvis upp, delvis ner osv. Extra roligt förstås om brorsan satt i.

Veckans I-landsproblem deluxe: När vikningen av handdukarna på hotellet är så fin och kreativ att man inte ens vill använda dem.

Veckans oväntade: Taxiförarna på Koh Lipe som körde Saleng hade hjälmar.

Veckan erkännande: Efter flera års tvistande har jag äntligen fått rätt om vilken sida en banan ska öppnas på. Obs väldigt internt men ack så viktigt. Slut på meddelande.

Veckans naturupplevelse: Lågvattnet på Koh Lipe Sunrise Beach. Jag hade glömt hur långt vattnet kan sjunka och att stranden en stund senare ser ut som vanligt igen. Makalöst. 

Veckans mest efterlängtade bestick: Kniven. I många fall helt omöjlig att få tag på. Standard är en gaffel och sked, oavsett beställning av mat. Pinnar verkar inte många använda, delvis användes händer (av vuxna och barn) i Malaysia, men absolut inte kniv.

Veckans snuttefilt: Ni som har barn vet hur mycket en filt eller ett gosedjur kan betyda. Har filten dessutom ärvts mellan barnen så börjar den sakteliga bli viktig för hela familjen. Valters filt kallas ”Lellill” sen innan han kunde prata ordentligt. Den har försvunnit några gånger genom åren, sommaren 2018 försvann den i samband med ett lakanbyte på ön Syros i Grekland. Där återfanns den i hotellets tvätteri. Som tur var bodde vi på ett litet ställe då. En betydligt mer allvarlig incident inträffade nu på sjukhuset i Trang där den återigen försvann vid ett lakanbyte. Anna engagerade hela avdelningen i sökandet, det sprang folk som letade till både höger och vänster. En insatsstyrka var inne och gick igenom rummet två gånger. Tvätteriets ledning kontaktades. Loppet kändes dött, men efter cirka 24 timmars frånvaro dök den plötsligt upp igen, nytvättad och fräsch från tvätteriet. Inte ett öga var torrt!

Veckans ”tanken är god”: I Trang finns de första cykelbanorna jag sett hittills på resan. Används visserligen enbart för bilparkering längst vägen, och cyklarna lyser med sin frånvaro. Men, tanken …

Veckans ”har du barnasinnet kvar?”: Barnen gillar som bekant Mästerflygarna, de samlar på figurerna och vill gärna ha alla. Vi har börjat köpa dom i påsar där man inte vet vem som är i. Som en gammal hockeybildsfantast ökade mitt intresse genast för detta vilket starkt gynnar barnens möjligheter till fler inköp. 

Veckans hjälte #1: Valter.

Veckans hjälte #2: Love, som verkligen varit en storebror och stöttat Valter hela tiden!

Veckans odödliga artist: Bob Marley — högst närvarande i Thailand varje dag.

Till sist: Tack Gouda reseförsäkring för ett gott samarbete och ett väldigt förstående bemötande. Vill även passa på att tacka personalen på Hattawat hospital (Wattanapat, reds anm.) i Trang för ett professionellt agerande.

Vem fick vilket ark med klistermärken?
Hissa brorsan upp och ner, en av de bättre sysselsättningarna på sjukhuset.
”NEJ, ta inte handdukarna!”
Den omtalade filten.
Cykelpendling blir stort i Trang vilket år som helst nu!
Hjälte #1 och #2. ❤️

På sjukhus i Trang

Så har det blivit dags för en uppdatering igen, och tyvärr kommer den inte från Koh Bulone som planenerat, utan från Wattanapat International Hospital i Trang, söder om Krabiprovinsen, där vi är inlagda med Valter sedan i onsdags på grund av misstänkt lunginflammation. 

Det började med lätt feber och en i övrigt pigg Valter i några dagar. Dock ville febern inte riktigt ge med sig, och eftersom det inte finns vare sig läkarmottagning eller ens ett apotek (tror jag) på Koh Bulone, vår nästa ö, ville vi ta det säkra före det osäkra och kolla upp honom på Lipe innan vi åkte vidare. En vanlig rutinkoll tänkte vi, och funderade mest på om vi skulle smörja in barnen för stranden före eller efter läkarbesöket … Det slutade med att jag och Valter blev kvar på kliniken hela dagen, efter att läkaren där tyckte att hans andning var onormalt ansträngd. Dessutom passade febern, som hittills legat runt 38.5 som mest, såklart på att stiga till uppåt 39.5 medan vi satt i väntrummet. 

Det blev världens pådrag. Plötsligt skulle det röntgas lungor — i en röntgenmaskin som såg ut att härstamma från typ tidigt 80-tal — och baddas med iskalla handdukar för att kyla ner kroppstemperaturen (fatta att gå igenom det på en galonbrits i lysrörsbelysning när en har nästan 40 graders feber …). Sen blev det blodprov, insättning av dropp och fattande av beslut om huruvida vi skulle transporteras till fastlandet, där närmaste barnläkare fanns, med sjuktransport eller public boat, där valet föll på det första tack och lov. Det var bara för Petri och Love att bege sig till hotellet och packa ihop alla våra saker, för att sedan lasta in hela familjen i en i övrigt tom speedboat med droppflaskan och en sjuksköterska från kliniken som extra bidrag till lasten.

Efter en surrealistisk båtfärd där vi ganska nedstämda fick se Koh Lipe och grannöarna Koh Adang och Koh Rawi försvinna i en makalös solnedgång som fotograferades även av sjuksköterskan, transporterades vi sedan i ambulans, med blåljus igång trots att Valter var vid gott mod och spexade med ambulanspersonalen, från piren i Pakbara till Wattanapat Hospital i Trang. Där är vi nu inkvarterade i ett familjerum sedan i onsdags natt för att kurera en misstänkt lunginflammation. 

Vi är klart imponerade av hur smidigt allting har skötts av Gouda, försäkringsbolaget vi köpt reseförsäkring av för dagarna efter de 45 som ingår i vår hemförsäkring. Här i Thailand tar man inte så mycket som tempen ens utan att vara säker på att det finns ett försäkringsbolag som backar upp (inget konstigt egentligen, de måste såklart få betalt för vården de utför), och vi har hela tiden fått både transporter och vård verifierade och godkända löpande så att ingen onödig väntetid har uppstått någonstans. Vi har förmedlats kontakt med en dansk barnläkare som hjälper oss att få koll på läget — det är inte jättelätt att förstå knagglig thaiengelska med massa vårdtermer och begrepp — och som kan förklara mer om vilka mediciner (många!) de vill att Valter ska ta här på sjukhuset. En representant från Gouda ringer varje dag för att kolla hur Valter mår och vad den fortsatta planen är för honom (och hur vi vill lägga upp fortsättningen), och allt känns väldigt proffsigt och välfungerande. Oerhört skönt i sådana här situationer. 

En sjukhusvistelse är såklart inte ett inslag vi önskat oss på resan, men lyckligtvis har vi aldrig behövt känna oss särskilt oroliga för Valter, som varit vid gott mod hela tiden förutom de där timmarna på kliniken på Lipe. Även Love tar det hela med ro, och ibland är jag osäker på om killarna verkligen har koll på att detta inte bara är ännu ett hotell. För det är onekligen ganska likt. Vi bor i motsvarande ett dubbelrum med extrabädd, det finns badrum en suite liksom kylskåp i minibarsstorlek och enklare köksutrustning. Frukost, lunch och middag beställs från en meny identisk med de som finns på i stort ett alla thailändska strandrestauranger, och maten smakar också typ likadant som på dessa. Skillnaden är främst all vårdpersonal som kommer och går under dagarna med olika typer av ärenden, där intaget av alla sliskiga, av frukt smaksatta mediciner är Valters absolut värsta stunder på dagen.  

Som om det inte vore elände nog att vara på sjukhus lyckades dessvärre städpersonalen få med sig Valters älskade bomullsfilt när de tog ut smutstvätt och bäddade rent i sjukhussängen på morgonen efter att vi kommit fram. Just den här specifika filten har varit med oss ända sedan Love föddes, och den adopterades senare av Valter som nu sover med den varje natt. Att bli av med den på resande fot och när vi till råga på allt ligger på sjukhus, kändes bara lite väl grymt för stackars Valter. Resten av gårdagens eftermiddag tog jag därför upp orimligt mycket av (den visserligen till synes något övertaliga) vårdpersonalens tid genom att be dem ringa (det givetvis externa) tvätteriet upprepade gånger trots att de nekade till att den fanns där, visa diverse bilder på filten samt föreslå att jag själv skulle få gå ner och leta i linneförrådet vilket inte var aktuellt. Dessutom gick jag under kvällen runt och spanade misstänksamt på rena tvätthögar i korridorerna, men givetvis utan resultat. Lyckligtvis hade vi med oss en vikarie till filten som godtogs av Valter, och natten blev lugn, men glada var vi inte och det sista Valter mumlade innan han somnade var något i stil med ”doktorn tog min filt”. Ångest.   

Även dagen idag fick en tung start när vi, inställda på att äntligen få börja packa eftersom Valter varit feber- och hostfri nästan ända sedan vi kom till sjukhuset och det mer kändes som en rutinåtgärd att vi stannat en andra natt, möttes av två läkare som klentroget skakade på huvudet — åka idag, nej det kunde INTE ALLS komma på fråga. 1–2 dagar till skulle absolut behövas. Då gick faktiskt luften ur både mig och Petri som ändå varit vid ganska gott mod ända sedan vi överlevt den långa deppiga hitresan från Lipe. Två dagar till av institutionalisering och det blir Gökboet av hela familjen! 

För det finns ju liksom ingenting att GÖRA här. Vi har länsat två närliggande Seven Eleven på små Mästerflygarna-figurer som lyckligtvis säljs där, så barnen går det ingen större nöd på. De leker, spelar på iPad och ser på fruktansvärt dåliga barnprogram på barnkanalerna (typ Scooby Doo och Dexters laboratorium), när de inte härjar i korridoren och det vi döpt till ”Lilla parken” — dvs innergården på 30×10 meter. Det är vi vuxna som håller på att bli tokiga. Vi har omedvetet börjat släpa med flipflopsen när vi driver runt i korridorerna, och Petri, som är starkt beroende av att pyssla med diverse sysslor i hem och på hotellrum, börjar bli riktigt deprimerad över att inte ens få städa undan efter måltiderna (det gör restaurangpersonalen) eller bädda sängarna (det gör vårdbiträdena). Själv stod jag för en stund sen och fönsterspanade på hur hela uppsättningen akutsängar och rullstolar rengjordes på parkeringen utanför akutmottagningen, och kom på mig själv med att känna stor lust att gå ner och delta i arbetet. Bara få göra någon typ av nytta, vilken dröm! Vi försöker göra vad vi kan — klipper naglar, tvättar hår, vässar barnens färgpennor och gör ”ärenden” till 7/11, men nu börjar det bli väldigt ont om sysslor att sätta upp på programmet. Love och Petri har gjort någon enstaka utflykt till närliggande lekpark och monument, men energin till att utforska Trang Town finns inte riktigt där hos någon av oss.

På förmiddagen kom så äntligen ett positivt besked från receptionen — filten var återfunnen på tvätteriet och skulle komma med nästa leverans. Lycka!

Och lite senare kom faktiskt en av läkarna tillbaka. Det kändes som att hon sett vår besvikelse över att behöva stanna, för nu ville hon liksom övertyga oss om att Valters andning fortfarande var otillfredsställande, och bad oss lyssna både på hennes andning och på Valters för att jämföra. Det är såklart väldigt svårt för oss att bedöma, vi som bara ser att det i Sverige så omtalade allmäntillståndet är betydligt bättre hos Valter än hos majoriteten av de svenska förskolebarnen i januari … Att tillståndet var gott blev i alla fall även läkaren varse, när hon någon timme senare stötte ihop med Valter ute i sjukhuskorridorerna där han levde rövare tillsammans med Love. ”He doesn’t look like a patient!” föll orden då, så nu hoppas vi att bedömningen imorgon bitti blir en annan, och att vi kan få lämna sjukhuset och fortsätta vår resa. Självklart är Valters hälsa det viktigaste av allt, men nu hoppas vi att vi kan få ta hand om honom på egen hand istället, i annan miljö.

Håll tummarna för oss!

På väg med speedboat till Pakbara. Hejdå Lipe! ??
Solnedgång över öarna.
Fri tillgång till tv och en glass då och då gör de här två ganska nöjda ändå efter omständigheterna.
Alltid vid din sida, brorsan.
I Lilla Parken. ? Aldrig har jag varit så tacksam över 20 kvadratmeter gräs.
Vad ska vi hitta på för bus nu?
Vi snor en bil!

Mera ö-liv på Koh Lipe

Efter en kanonstart på Koh Lipe har vi haft ytterligare flera fantastiska dagar på denna ytterst trivsamma ö.

Vi flyttade från första boendet Noi Guesthouse inne i byn till Cabana Lipe Beach Resort, som ligger vid Sunrise Beach på östra sidan av ön, ungefär 5-10 minuters promenad från Walking Street. Vi trivdes direkt på hotellet som låg precis på stranden, men däremot inte alls med den kraftiga nordostvind som hela tiden matade på friskt från havet. På dagtid var det ganska skönt, men på kvällen gjorde blåsten att det nästan var omöjligt att äta middag på stranden, vilket vi förstås hade räknat med att kunna göra hela tiden. Det må låta som ett trivialt problem, men ett par kvällar gick det i stort sett inte att sitta på vår uteplats utan att surra fast sig i utemöblerna vilket förtog ganska mycket av myskänslan. Det är ju ändå uteplatsen/balkongen en är hänvisad till efter läggning när en reser med små barn.

Krismöte arrangerades mellan de vuxna i familjen. Vi velade fram och tillbaka om huruvida vi skulle försöka byta hotell till något på andra sidan ön, vid Pattaya Beach som ligger skyddad mot blåsten, men eftersom vi hade förbetalat på Cabana och inte kunde få tillbaka några pengar hejdade vi oss i sista stund och bestämde oss för att göra det bästa av situationen istället. Vi belönades genast av vinden som mojnade i samma sekund som vi tog beslutet att bo kvar, och följande kvällar blev magiska på Sunrise.

Stranden är av en annan karaktär än Pattaya, där all huvudsaklig action sker (transport till och från pir och båtar, immigration för resenärer från Malaysia och mer kommers överlag). På Sunrise är det i stort sett bara de som bor på den stranden som hänger kvällstid, vilket gör det lugnare och mer avslappnat (om det nu är möjligt på en ö som Koh Lipe där allt sker mañana ändå). Båttrafiken, och parkeringen av longtailbåtar, är däremot störande dagtid, men i södra änden där Cabana ligger finns det få eller inga båtar förtöjda på grund av korallrevet utanför. Och sektionen längst upp i norr, mellan Andaman Resort och Mountain Resort, är en av de mysigaste och finaste stränder jag vet med kristallklart turkost vatten och kritvit sand, kantad av stora träd i vilkas skugga barnen lekte i flera timmar. Bästa stället!

Något som var riktigt kul under veckan på Koh Lipe var att Love och även Valter började intressera sig för snorkling (dock utan snorkel). Efter en del övertalning av framför allt Valter som gärna hänger där han bottnar, lyckades vi få med oss båda killarna ut till korallrevet utanför Pattaya, och det var så kul att se dem fascineras av mängden fiskar som uppehöll sig där. Även om de fortfarande mest använder cyklopen för att dyka efter stenar och snäckor (Love) och titta på sina fötter (Valter) vädrar jag morgonluft inför framtiden!

Vi hittade också flera riktigt bra restauranger under vår vistelse på Koh Lipe. Som jag nämnt tidigare var maten betydligt dyrare än på andra ställen vi besökt i Thailand under den här resan, och dessvärre var den stundtals tyvärr också avgjort sämre. Jag förstår att det på en avlägsen ö som Lipe är svårare och dyrare att få tag i såväl råvaror som färska grönsaker, men en fried rice med frysta grönsaker (ärtor, majs och morot) för 200 THB första dagen kändes som rena rånet.

Men, det ljusnade! Vi hittade bland annat Elephant, som vi blivit tipsade om i förväg, på Walking Street, som förutom att vara en grymt trevlig restaurang och bar också serverade fantastisk mat. Efter en och en halv månad i Sydostasien var det nära att jag började gråta av glädje över att få in en rejäl sallad med både rödkål och hemgjord falafel, samtidigt som Petri mumsade i sig en grym kikärtsburgare med guacamole … Den känslan! Och på mysiga 10 Moon Restaurant, granne med oss på Sunrise, mumsade vi på annan god burgare respektive tryffelpasta samtidigt som vi såg blodmånen gå upp över korallrevet utanför. Ojämn nivå på ön alltså, men stundtals oerhört bra mat!

Koh Lipe, nu har vi lämnat dig bakom oss, något hastigare än vad vi hade tänkt oss. Du är lite svår att nå, ganska exploaterad och skitig både i hörnen och lite varstans, men ändå … Jag gillar dig mycket och hoppas att det inte tar nio år innan vi kommer tillbaka nästa gång! 

Love och Valter på Pattaya Beach, Koh Lipe.
”Jag kan hämta Valter!”
Stranden nedanför Mountain Resort på Koh Lipe.
Sunrise Beach uppe vid Mountain Resort.
Utsikt från restaurangen på Mountain Resort Koh Lipe.
Loves kommentar: ”Kolla vilken utkik!”. Vi kan bara hålla med.
Lågvatten på Sunrise Beach.
Ebb. Loves fascination var stor över båtar som hamnat på land.
Lek på Sunrise Beach.
Jaga brorsan, bästa sysselsättningen.
"Lekpark" på Koh Lipe.
Finns det bara en rutschkana (oavsett storlek …) och lite strandleksaker kan dessa två dona i timmar vid middagen.
Bild inifrån Elephant Restaurant, Koh Lipe.
Elephant Restaurant.
"No Wifi but lot's of books, games, talking and coffee!"
And toys! ?
Falafelsallad på Elephant.
Falafelsalladen jag sent ska glömma.
Love längst ner på Sunrise Beach, Koh Lipe.
Strandpromenad med Love längst ner på Sunrise Beach. Sanden! Barnet! Ljuset! ?

Petris veckorapport #6

Här kommer en rapport med kombination av storstad och strand.

Veckans djungel: KL Forest Eco Park i Kuala Lumpur. Så barmhärtigt att de sparat 10 hektar urskog mitt i city. Barnen älskade det!

Veckans fråga: Hur kan det vara så stor skillnad mellan Kuala Lumpur och Bangkok i fråga om ordning och reda samt renlighet?

Veckans stryktips: Frukostbeställningen på Cabana Resort Koh Lipe görs med hjälp av en talong. Det gäller att helgardera så att familjen blir mätt, se bild nedan.

Veckans surströmming: Durian — denna frukt som tydligen luktar så speciellt att den på vissa håll är förbjuden att äta. Kanske en bra efterrätt till surströmmingen?

Veckans x gånger y lika med z: Att dribbla med tre olika valutor på samma gång för att få en uppfattning om kostnaden i kronor. Resulterade i att jag vägrade köpa tågbiljetter till fyra personer för cirka trettio kronor totalt. Märks att hjärnan är på semester.

Veckans frukost: En intensiv jakt på morgonmål i tisdags resulterade i att hela att hela familjen satt och slevade i sig mangoglass i kombination med väldigt söt mangosmoothie. Barnen? Nöjda, men de var noga med att påpeka att detta INTE fick räknas som resdags-glassen de alltid får när vi byter ställe.

Veckans frukost del 2: Barnen hittade korvbullar som komplement till glassen medan Anna lyckades med bedriften att hitta en macka med sylt i. Ny sockerkick! (Den såg faktiskt grov och fröig ut! Reds anm.)

Veckans besvikelse: Love fick ett infall att klippa sig, och sagt och gjort så satt vi hos frisören. Valter ville självklart inte vara sämre men där sa modern ifrån, till hans stora missnöje. Guldlockarna består med andra ord.

Veckans fråga #2: Vilken är den högsta åldern då ett barn klipper sig första gången? Den yngre fyller tre år i mars …

Veckans flygplats: Kuala Lumpur AirPort (KLIA). Otroligt fräscht, med tåg som transporterar mellan terminalerna, egen djungel(!) och massor av mat-, fika- och shoppingmöjligheter.

Veckans efterlysning: Valters Lilla kanin — sågs senast på Fraser Residence i Kuala Lumpur. Hör av er till Valter ifall ni har information som kan underlätta utredningen. Dessvärre rapporteras att även kaninens barn försvunnit på Koh Lipe.

Veckans konversation: Vattnet i byggnaden i Kuala Lumpur skulle stängas av från lördag kl. 21.00 till 17.00 efterföljande dag. Jag frågade värden om det verkligen stämde. Första gången sa han: ”Förra året blev det inget, så vi får se i år”. Sen frågade jag honom igen vid ett senare tillfälle och då var han lite mer ansträngd och sa: ”Lyssna, antingen blir det av, eller så blir det inte av.” Tror ni att vattnet stängdes av? Nej. Nytt försök nästa år igen, typ.

Veckans snickerboa: Lilla badrummet i lägenheten i KL. Superhjältarna fick agera Emils trägubbar som Love täljde, med låst dörr givetvis.

Veckans kaka: Klassisk tigerkaka på Starbucks. Inte lika god som mamma Pirkkos förstås.

Veckans livet har sina goda stunder: Äntligen strandliv igen!

Veckans väckarklocka: Tuppen har ersatt böneutroparen.

Nya tag nästa vecka!

//Petri

Kryssa rätt — få frukost.
Durian förbjuden.
Glassfrukost …
KL Airport, komplett med djungel och allt! ?
Hyss kräver sina trägubbar.
Inte riktigt i klass med mummos tiikerikakku. ?
« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 Resa med kids

Tema av Anders NorenUpp ↑