Resa med kids

Om vandring, friluftsliv och att resa med barn.

Kategori: Långresa med barn (Sida 2 av 5)

Långresa med barn − bland det bästa vi har gjort!

På långresa med barn i Sydostasien. Vintern 2018/2019 tog vi tjänstledigt från jobbet, packade ett par ryggsäckar och stack iväg med barnen till varmare breddgrader. Året efter upprepade vi succén med en ny resa där vi spenderade en månad med barnen på Sri Lanka. På de här sidorna hittar du alla inlägg från dessa resor. 

Att åka på en riktigt rejäl långresa med barnen är något vi velat göra ända sedan de föddes. När vårt första barn Love var bebis reste vi till Thailand och stannade där i en månad, och när andra barnet, Valter, föddes knappt två år senare blev det fyra veckors båtluff i Grekland.

Det var någon gång under dessa båda helt fantastiska resor som tanken om en annan, ännu längre resa, började ta form. Vi ville vänta tills barnen var lite större och skulle ha mer behållning av upplevelserna, och för att det helt enkelt kändes mer avkopplande att låta barnen bli aningen äldre innan vi reste.

Vintern 2018/2019 var det äntligen dags! I början av december stod vi redo på Arlanda med ryggsäckar samt en 2,5-åring och en 4,5-åring, redo för tre månader i Sydostasien. En månad i Thailand och enkelresa ut till Kuala Lumpur i Malaysia var bokat och planerat, resten skulle vi ta spontant längs vägen. På sidorna som följer nedan hittar du alla inlägg från våra långresor – börja från slutet om du vill läsa dem i kronologisk ordning!

Så gjorde vi för att kunna vara lediga i tre månader

Vi flaggade tidigt för våra respektive arbetsgivare om att vi ville vara lediga den kommande vintern, och bad om ledighet redan före sommaren (vi åkte i början av december). Petri fick ihop sin ledighet med hjälp av sparad semester, en förmånlig arbetstagarjul samt föräldradagar som ändå behövde tas ut då allt över 96 dagar försvinner när barnen fyller fyra år. Jag, Anna, valde istället att vara helt och hållet tjänstledig (dvs utan lön/ersättning). Det är förstås inte alla arbetsgivare som godkänner det, men i mitt fall var det inga problem tack vare framförhållningen.

Något som kan vara bra att veta, för den som är rädd om sin SGI, är att det finns en regel som brukar kallas tremånadersskyddet, som gör att du kan vara helt tjänstledig från din heltidstjänst i just tre månader utan att sänka din sjukpenninggrundande inkomst. Enda kravet är att du ska ha jobbat utan avbrott (förutom för semester eller vab/sjukdom) sex månader innan. Bra grej som gör att du inte tappar SGI under tiden du är borta, om olyckan skulle vara framme och du t ex skadar dig under resan och behöver sjukpenning.

Rekommenderar vi att göra en långresa med barn?

Som svar på frågan om vi kan rekommendera andra att göra någon form av motsvarande långresa med barn, finns det inget annat svar än ett soklart JA! Ju förr desto bättre! :-) Idag lever vi fortfarande på minnena från vår resa och drömmer om att göra en liknande i framtiden – om än kanske i lite annan form. Vintern efter den långa resan hade vi inte samma möjlighet till långledigt, men med lite pusslande med semester- och föräldradagar lyckades vi ändå få till en månad på Sri Lanka vilket också var en stor hit!

Långresa – en resa långt bort eller en resa som varar länge?

Vad definierar egentligen en långresa? Måste det vara en resa långt bort, till andra sidan jordklotet, eller kan det vara en resa som helt enkelt bara varar länge? Vi älskar att resa tillsammans som familj, men jag skulle vilja hävda att det inte är resmålen i sig som är det avgörande, utan det faktum att vi vet att vi har en lång period av sammanhållen tid tillsammans att förfoga över. De sista åren, även innan Corona, har vi valt att spendera somrarna i Sverige, och då siktat på att vara borta minst några veckor i streck för att få den där fantastiska känslan av att vara på långresa tillsammans. Vem hade kunnat tro att en tre-fyra veckors semester i svenska fjällen i juli kan ge nästan exakt samma känsla som att backa runt i Sydostasien? Inte jag i alla fall, men jag känner så mer och mer för varje resa vi gör i Sverige med omnejd, och med tanke på den klimatutmaning vi står inför är jag otroligt glad över att ha upptäckt det. Resandet sitter som sagt i känslan av att upptäcka nya platser och äventyr, var de sedan ligger någonstans, det är inte det primära.    

Relaterade inlägg:

1. Boka i förväg eller inte? Så har vi lagt upp vår långresa
2. På väg – tre månaders långresa väntar

Dags för resa igen — Sri Lanka, här kommer vi!

Publicerad den 13 december, 2019. | | 2 kommentarer.

Vintern 18/19 unnade vi oss en så kallad paus i livet och stack iväg på en tremånaders långresa genom Thailand, Malaysia och Vietnam. Våra barn var då 2 och 4 år, och det var rakt igenom magiskt att få spendera så mycket sammanhållen tid med dem. Vi upplevde hur mycket som helst tillsammans under det kvartalet — upptäckte storstäder som Bangkok, Kuala Lumpur och Ho Chi Minh City, hängde på drömstränder samt hyrde hus tillsammans med vänner på det thailändska fastlandet. Redan efter någon dag visste jag att jag alltid skulle längta tillbaka. 

Men alla resor har ett slut och det hade ju även denna. Så vad gör man, när hösten kommer och man vintern innan alltså har rivit av den bästa resan i livet och det inte känns vare sig rimligt eller alls genomförbart jobbmässigt att be om flera månaders tjänstledigt igen? Jo, man drar nytta av årets oerhört arbetstagarvänliga jul- och nyårshelger, adderar en vecka på ena sidan, några dagar på andra sidan och voilà — så har man plötligt en hel månad att spela med. En månad är inte tre, det är ju något slags ofrånkomligt faktum, men jag vågar tro att det är tillräckligt länge för att det ska kännas som ett ordentligt avbrott från företeelser som galonbyxor utanpå overall, hämtning/lämning i kolmörker och förkylningar som bara avlöser varandra. Att vi täcker in de absolut mest ljusfattiga dagarna på året med den här resan är dessutom en enorm fördel enligt mig. 

Återstod då frågan var den här månaden nu skulle spenderas. Först var vi (framför allt jag, Anna) inne på att åka tillbaka till Sydostasien. Den som känner mig väl vet att jag alltid längtar dit och utan tvekan skulle hoppa på ett eastbound plan med bara någon timmes varsel, om tillfälle av någon outgrundlig anledning skulle ges. Men vi kändes oss ganska mätta på Thailand, och även om vi mer än gärna hade åkt tillbaka till Koh Phayam som var en av de stora höjdpunkterna på förra årets resa, kändes det för länge med en månad där och lite stökigt att kombinera med något annat. Malaysia och Kuala Lumpur blev ju också en favorit under långresan, men inte heller i de trakterna hittade vi ett upplägg som kändes optimalt — öarna på Malaysias östkust som vi verkligen vill besöka har monsun under vår vinter, och det var viktigt för oss att hitta ställen med riktigt fina stränder där bad i havet var möjligt och därmed utgick bland annat Penang som vi annars är väldigt sugna på. Det finns dessutom en överhängande risk för besvikelser när man försöker återskapa något som tidigare varit väldigt bra, och det var vi inte så pigga på att uppleva. 

Istället ville vi hitta något helt nytt. Ett tag var vi helt inne på Costa Rica, sen skulle vi till Filippinerna, kanske Bali, men till sist föll alltså valet på Sri Lanka, som kändes som en perfekt kombination av äventyr, strandliv, djungel och vilda djur, och dessutom på någorlunda behändigt avstånd utan alltför stor tidsskillnad. Därför sitter vi nu på Qatar Airways flight just nu någonstans över Östeuropa/Ryssland, på väg från Arlanda till Doha där vi sen hoppar på nytt flyg för de sista timmarna till Colombo. Framför oss ligger fyra veckor med en mix av strandliv och förhoppningsvis surf på södra kusten följt av safari i Udawalawe och därefter resa med det legendariska tåget från Ella till Kandy, om vi lyckas knipa sittplatsbiljetter (har bokat och betalt för sådana för ungefär en månad sen, men det verkar väldigt oklart huruvida vi fått några eller ej). 

Som alltid är det spännande på alla sätt och vis att vara på resa med barnen. Valter som har varit sjuk i veckan frisknade till igår, men kändes plötsligt väldigt hängig igen nu på Arlanda. Med förra årets sjukhusvistelse i Trang, Thailand, i färskt minne, var det på riktigt nära att vi vände i gaten och åkte hem igen, men han repade sig efter en stund så nu kör vi ändå och hoppas slippa den lankesiska slutenvården. ✊ Medan saker händer runt honom som vanligt gör vi vårt bästa för att inte missa vad Love har för sig, som till exempel att läsa upp absolut allt på alla skyltar han ser, samt informera oss om att djuret i Qatar Airways logga minsann är en arabisk oryx, en art han har stenkoll på. Noterat! 

Sjävklart rapporterar vi längs vägen — häng med på bloggen och vårt Instagram resamedkids för att se vad vi har för oss!

Inlägget postades i Långresa med barn, Sri Lanka, den 13 december, 2019
Reaktioner: 2 kommentarer.

Petris veckorapport, Sälen edition

Publicerad den 14 juli, 2019. | | 2 kommentarer.

Jag kunde inte hålla mig ifrån skrivandet denna resa heller, så här kommer en lista med fokus på våra tio dagar i Sälen.

Veckans optimister: Nybyggandet som sker i samband med att Sälens flygplats invigs i vinter — det byggs överallt!

Veckans ”och så leker ni inte med elden barn…”: Att leka med elden i olika former var en del av min barndom på somrarna i Norra Finland (det fanns inte så mycket annat att göra…). Intresset verkar gått i arv.

Eldning pågår.

Veckans bryggeri: Sälen Fjällbryggeri. Flera goda sorter och extra plus till alla roliga produktnamn.

Fjällfolk, fina grejer.

Veckans lek, film och ljudbok: Mästerdetektiven Kalle Blomkvist.

Räddarna i nöden (bild från Imdb.com)

Veckans bildfråga 1: Fyra hamburgare skulle grillas, en var redan provsmakad. Vems är tugget?

Vem har bitit här?

Veckans taskiga timing: Den yngres vana att vilja gå på toaletten (och göra nr 2) på ställen där toalett inte finnes.

Veckans ”den jag såg inte riktigt komma”: Jag kommer på mig själv med att sitta och kolla upp vandringsleder i fjällen.

Veckans mysiga: Att basta med sina barn.

Veckans ”sådan mor sådan son”: Intresset för pussel verkat gått i arv.

500 bitar — en baggis.

Veckans konstiga: Att åka lift nedåt.

Veckans ”är det kväll nu pappa”? Inte lätt att veta när solen är uppe mellan 03.30-23.00 typ.

Veckans bildfråga 2: Vi grillar överallt där det finns möjlighet. I Fulufjällets Nationalpark hittade vi denna ”grill”, men är det en grill eller en blomlåda?

Blommor eller burgare, det är frågan.

Veckans slarver: Anna med sina strumpor, dom är överallt, men jag blir samtidigt imponerad över att det finns så många olika typer av strumpor för olika användningsområden.

Veckans packningshjälte: Min fru — att hemma i sommarhetta packa för en fjällvecka (som dessutom förlängdes) med allt vad det innebär vädermässigt och få med allt, är imponerande!

Veckans bil: Självklart våran bil som hittills levererat till 100% och det tål att nämnas här.

Veckans räddning: I Experiums bottenvåning finns det ett paradis i form av en tvättstuga.

Små tvättmästare.

Veckans hjälte: Det kom en man från Mora i en orange bil och gjorde ett jobb som behövde göras, det var lördag kväll och hans semester hade börjat. Men är man en hjälte så är man.

Slamsugning pågår.

Veckans kombi: Det var länge sedan jag såg så många Volvo och Saab av modell äldre men den här förlängda (!?) Volvo 240 på Experiums parkering i Lindvallen var något utöver det vanliga.

Plats för … högtalare?

Min ambition är att skriva en lista till från denna fjällvistelse, vi får se om så blir fallet.

Tack för att ni tog er tid!

//Petri

Inlägget postades i Långresa med barn, den 14 juli, 2019 och märktes med:
Reaktioner: 2 kommentarer.

Att komma hem efter en långresa + våra höjdpunkter

Publicerad den 23 mars, 2019. | | 1 kommentar.

Tiden går overkligt snabbt – vi har redan hunnit vara hemma i två veckor och vår långresa känns allt mer avlägsen. Innan den bleknar helt, om än till det mest tjusfulla av minnen, ska vi försöka sammanfatta den med några summerande tankar och massor av härliga bildminnen.

Jag vet inte hur många gånger jag svarat på den klassiska sportfrågan ”hur känns det” de senaste veckorna, men nog kan det röra sig om ett tjugo-trettiotal. Frågan syftar givetvis till att ta reda på hur det känns att vara hemma igen, och det mest ärliga svaret är nog att jag inte riktigt vågar ta reda på det. Det är en sak att komma hem från en tvåveckors semester och ha haft det underbart, då kan en mildrande åtgärd vara att helt enkelt boka eller i alla fall påbörja planeringen för en likvärdig resa kommande år eller säsong. Men att riva av tre (helst fler) nya månaders tjänstledigt nästa vinter igen till förmån för en ny långresa kan nog te sig lite väl magstarkt även för våra ganska flexibla arbetsgivare. Och kanske även för oss själva och vårt sparkonto. Vem vet.

Många frågar vilket resmål som var bäst på vår långresa och även där har jag svårt att ge ett direkt svar, men när jag tänker tillbaka är det vistelserna i storstäderna jag saknar mest och främst längtar tillbaka till – i synnerhet Kuala Lumpur och Ho Chi Minh. Kanske för att de boenden vi hade där snabbt gjorde att vi kände oss som hemma och innehöll alla bekvämligheter samtidigt som det fanns en alldeles fantastisk storstad utanför dörren med hur mycket som helst att se och göra tillsammans. Men självklart saknar vi strandlivet också, särskilt när vi står och kämpar med overaller OCH galonbyxor medan det underkylda regnet piskar mot rutorna utanför. Kombinationen av städer/stränder och korta/längre vistelser var nyckeln till framgång för oss, utan tvekan.

Nu är alla tillbaka på jobb och förskola sedan ett par veckor tillbaka. Det märks tydligt att barnen, framför allt Love, är glada över att träffa sina kompisar igen, och den absolut största behållningen med att komma hem är alla släktingar och vänner som vi redan hunnit eller snart ska träffa. Det som är i särklass svårast är att inte få spendera dagarna ihop som familj längre. Vi har haft så himla roligt tillsammans under resan och delat så många upplevelser och känslor att kontrasten blir stor när alla ger sig av på egen hand till jobb eller förskola. Inte för att vi alla alltid varit sams eller för att allting varit friktionsfritt hela tiden, verkligen inte, men det fanns sådana enorma mängder tid att det liksom inte gjorde något om alla inte alltid var på topp. I vardagen krymper den gemensamma tiden till några få timmar morgon och kväll, och läget blir genast mer pressat samtidigt som alla är tröttare och brottas med olika typer av egna utmaningar.

Jag är SÅ glad att vi valde att investera pengarna, tiden och planeringen som krävdes för att genomföra den här långa resan med barnen, och kan utan tvekan säga att den är något av det allra bästa vi gjort. Den har definitivt öppnat dörrar och satt igång tankar kring vad som är viktigt och vad som inte är det, och nu gäller det att se till att förvalta alla de insikter vi fått längs vägen. Att resa länge tillsammans är något jag verkligen hoppas att vi får möjlighet att göra igen framöver.

Bloggen och Instagramkontot får förstås leva kvar, och jag hoppas att vi snart får en riktigt bra anledning att skaka liv i dem ordentligt igen!

Långresa med barn i Sydostasien 18/19 – snabba fakta och höjdpunkter

Antal länder: 3 (Thailand, Malaysia och Vietnam)
Antal öar: 4 (Koh Samet, Koh Lipe, Koh Lanta och Koh Phayam – alla i Thailand)
Antal boenden: 19
Antal båtresor: 6
Antal nätter på sjukhus: 3
Resans bästa stad: Kuala Lumpur
Resans bästa strand: Pattaya, Koh Lipe – trots allt.
Resans bästa måltid (utvald av Anna): Grönsaks-phở (nudelsoppa) på Bazar Café & Restaurant i Hoi An, Vietnam.
Resans bästa matland (utvalt av Petri): Vietnam.
Resans bästa maträtt (Love): Banana Porridge eller Banana Pancake, båda helst utan banan.
Resans bästa maträtt (Valter): Kyckling och ris, helst överallt och alla måltider.
Resans bästa boende, kategori stad: Fraser Residence, Kuala Lumpur, Malaysia.
Resans bästa boende, kategori strand: Eco Lanta Resort, Koh Lanta, Thailand.
Resans sämsta boende: Hotell Dynasty Grand i Bangkok. Inget större fel på boendet i sig, men klientelet bestod i stort sett enbart av ensamma västerländska män, och tillfälliga besök på rummet var tillåtna. Kan inte rekommenderas.
Resans bästa pool: Vi trivdes bäst vid poolen på Orchid 6 i Huay Yang samt på Kahuna’s Beach Bar i Hoi An. Ingen av dem var spektakulär på något sätt, tvärtom, men lugnet (i Huay Yang) och stämningen (på Kahuna’s) gör dem till vinnare! 
Resans jobbigaste valuta: Den vietnamesiska dongen. Att betala flera hundra tusen för en lunch kändes alltid lite småstökigt och det var svårt att hålla reda på vad saker egentligen kostade. 
Resans skönaste sängar: Fanns på Fraser Residence i Kuala Lumpur. Vissa av oss rev till och med upp lakanen för att ta reda på tillverkaren (vilken var Slumberland Sleep Solutions, reds anm).
Resans låt: Temat från Super Wings/Mästerflygarna, på valfritt språk …
Resans mesta hemlängtan: Vi hade egentligen ingen hemlängtan överhuvudtaget, förutom möjligen de varmaste dagarna på Koh Phayam när möjligheten att kunna stoppa huvudet i en snödriva kändes extremt lockande.
Resans bästa transport: Tågresan från Bangkok till Huay Yang – otroligt mysigt att färdas med tåg genom Thailand.
Resans värsta transport: Utan konkurrens bilresan med Rally-Kalle från Wattanapat Hospital i Trang till Koh Lanta. Nära döden-upplevelse av rang.
Resans aha-upplevelse: Att vi faktiskt inte har särskilt små barn längre – och att det därmed är otroligt mycket enklare att resa än det varit tidigare. Fantastiskt!

Sydostasien 18/19 – resan i bilder

Koh Samet, Thailand

Bangkok, Thailand

Huay Yang, Thailand

Kuala Lumpur, Malaysia

Koh Lipe, Thailand

Koh Lanta, Thailand

Ho Chi Minh City, Vietnam

Hoi An, Vietnam

Koh Phayam, Thailand

TACK till alla er som har hängt med!


Relaterade inlägg:
1. Boka i förväg eller inte? Så har vi lagt upp vår långresa
2. På väg – tre månaders långresa väntar

Inlägget postades i Långresa med barn, den 23 mars, 2019 och märktes med:
Reaktioner: 1 kommentar.

Petris veckorapport #12

Publicerad den 4 mars, 2019. | | 2 kommentarer.

Här kommer slutligen en rapport. Jag måste erkänna att inspirationen inte varit på topp denna sista vecka. Men med trogna lösares stöd (Tack P. Fridell) har rapporten gjorts möjlig, ett stort tack för att ni alla varit med!

Veckans macka: Dundermackan Orvar på lokala bageriet som fick oss att bli mätta till frukost igen. Fantastiskt att hitta färskt bröd på en ö som Phayam.

Veckans varma koppen: Att hälla havregryn i kokhett vatten och sen blanda är en väldigt bra nödlösning för rädda mindre bra frukostar. Just nu är det mest jag som gillar konceptet i familjen men hoppas på ökad spridning.

Veckans Safety First: Färden till första stranden här på Phayam skedde på tre moppar som tillsammans transporterade allt bagage (inkl. den enorma vagnväskan), hela familjen och givetvis också tre chaufförer som körde. Märks att vi acklimatiserat oss säkerhetsmässigt.

Veckans jakt: Ni trogna läsare vet att barnen får glass när vi har resdag. Här på Koh Phayam är elen begränsad och således också antalet frysar. Konstigt nog hade båda barnen plötsligt en väldig energi att hänga med på jakt. Uthålligast var Love som promenerade en halvtimme i +32 grader för att till slut få belöning (med rätt smak).

Veckans språk: Engelska. Barnen har börjat visa ett stort intresse för att lära sig. Den äldre förstår enklare meningar och svarar på frågor medan den yngre fortsätter med ett ”thank you” lite här och där.

Veckans i-landsproblem: Att stranden är för lång/bred. Dvs att avståndet mellan vattnet och ens egna ”basecamp” är för långt, och att man därmed inte orkar hämta simglasögon och annat som efterfrågas i havet.

Veckans ”har du barnasinnet kvar?”: Att leka i vågorna är tydligen något som man aldrig blir för gammal för. Blir nog minst en-två timmar om dagen för 25% av familjen. Gissa vem?

Veckans barnvakt(er): Andra barn, alldeles fantastiskt. Tack familjen Rudert för umgänget!

Veckans kreativa: Att skapa eldshow med ficklampor. Valter är helt frälst i hela konceptet och frågar ständigt om männen som vi döpt till ”eldmän”. Här på Phayam lyser dock tyvärr dessa män med sin frånvaro. Ursäkta min göteborgska.

Veckans AC: Fläktarna som sliter på hårt om nätterna och faktiskt gör så att vi inte saknar klimatanläggning så mycket som väntat.

Veckans transport: Ingen av er följare har väl missat vår traktorfärd från öns norra strand till den södra? Det gjorde ingen här på ön heller, folk vinkade och fotograferade oss. Roligaste var nog ändå att chauffören fotade oss också. Minnen skapas.

Veckans Postnord: Går det att skriva 12 rapporter utan att nämna post? Nej, självklart inte. Här på Phayam kommer såklart posten också och levereras från en moppe direkt på stranden.

Veckans kassaskåp: Efter omkring tjugo olika boenden på denna resa så har vi haft ett antal lösningar på safety box. Den sämsta är nog den lilla lösa bärbara varianten eftersom den är just bärbar. Det mest vanliga är nog att det inte finns någon alls. På Aow Yai Bungalows fanns däremot en klassisk skrivbordslåda med lås.

Veckans ”learning by doing”: Valter som vägrade lyssna på sina föräldrar och tog en sked torkad chili innan frukost. Det kommer han inte göra igen.

Veckans hetaste webbplats: Surf-forecast.com där Anna kollar in låg- och högvatten och planerar dagen efter chansen att hitta den perfekta glidarvågen. Catch the Wave!

Nya tag nästa resa! Tack igen för att ni tagit er tid att läsa och kommentera!

//Petri

Resans goaste macka intogs på Homemade Bakery på Koh Phayam, dock i stark konkurrens med de Banh Mi vi fick till frukost i Hoi An.
”Do you have baby seat?”
Belöningen efter en lång jakt.
Modern klimatanläggning.
Fin arbetsmiljö för postverkets anställda på Koh Phayam.
Kassaskåpet.
Chili till frukost …
Inlägget postades i Långresa med barn, den 4 mars, 2019 och märktes med:
Reaktioner: 2 kommentarer.

Även en långresa har ett slut …

Publicerad den 3 mars, 2019. | | 2 kommentarer.

Hur märkligt det än känns på många sätt är vi nu inne på det absoluta upploppet av vår tre månader långa resa. 

Tiden har gått fort samtidigt som det förstås känns som att vi har varit borta i en halv evighet. Det är lite som om det var i ett annat liv vi satt på flyget till Bangkok i början av december och försökte fatta att resan vi väntat på så länge faktiskt hade börjat. Nu sitter vi här utanför en bungalow på Koh Phayam, en ansenlig mängd erfarenheter rikare, och jobbar lite på att känna efter hur det känns att vara på väg hem efter det här äventyret.

Den senaste veckan har vi spenderat barfota på stranden tillsammans med några av barnens och våra allra bästa vänner. En sak vi funderade en del över innan vi åkte var hur barnen, framför allt Love som snart fyller fem år, skulle klara sig utan kompisar under dessa månader, och hur vi skulle kunna leva upp till den dagliga stimulans de får av vännerna på förskolan hemma. En obefogad oro visade det sig, för det har verkligen gått hur bra som helst. Love och Valter har lekt mer och bättre tillsammans än någonsin (även om de samtidigt också tagit syskonbråken till en ny nivå), och eftersom vi rest runt och besökt så många olika ställen har många dagar handlat om att upptäcka saker tillsammans hela familjen vilket gjort att det inte funnits så mycket utrymme för att sakna mer jämnårigt sällskap än en två år äldre/yngre brorsa.

Men, nu när vi ser dem leka järnet med sina efterlängtade kompisar, inser vi hur mycket det betyder för dem, och är superglada över att vi haft möjlighet att möta upp vännerna inte bara en utan två gånger, först i Huay Yang och nu på Koh Phayam. Och vi vuxna tycker förstås att det är minst lika roligt med sällskap! 

Hela den sociala biten förmildrar eventuell ångest inför den stundande hemkomsten en hel del. Killarna pratar om vännerna på förskolan nästan dagligen, de saknar mor- och farföräldrar och har börjat fnula på vilka barn som de kan tänkas träffa ute på gården när vi kommer hem. Och såklart ska det bli skönt att komma hem till bekvämligheter som drickbart vatten i kranen, möjlighet att laga och äta precis det en vill och inte minst, den egna sängen (och kudden!). 

Men samtidigt, skulle någon komma med en påse pengar och meddela oss att vi tagit fel på datum och att jobben inte väntade oss förrän om en eller ett par månader — inte sjutton skulle vi åka hem för lite kranvatten! Då hade vi nog begett oss upp till Bangkok om ett tag, hyrt en lägenhet i några dagar och planerat vårt nästa drag. Ljuva dröm! ?

Relaterade inlägg:
1. Att komma hem efter en långresa + våra höjdpunkter
2. På väg – tre månaders långresa väntar

Inlägget postades i Koh Phayam, Långresa med barn, Thailand, den 3 mars, 2019 och märktes med:
Reaktioner: 2 kommentarer.

Koh Phayam moments

Publicerad den 24 februari, 2019. | | 2 kommentarer.

Koh Phayam. Thailands västkust utanför Ranong, nästan på gränsen till Burma. Det sägs att ön påminner om Thailand som det var för 25 år sedan. Själv har jag ingen aning, jag satte mina fötter på thailändsk mark första gången så sent som 2008 och vet således ingenting om hur det var ”förr” — jag vet bara att det lilla jag sett av Koh Phayam hittills är riktigt bra. 

Det har blivit många resor sedan den där första, och jag vill hävda att jag har fått rätt bra koll på åtminstone södra delarna av den här svenskkolonin i Sydostasien, från de mest sönderexploaterade turistorterna på Phuket till avkrokar till stränder på Koh Phangan och Koh Samet. Ändå känner jag tidigt att Koh Phayam faktiskt är en smula annorlunda.

Vi är ett 15-tal personer som väntar vid Ranong Pier på fredagsförmiddagen. Båten som plockar upp oss är av samma typ som de som tar turister från Pak Bara och Trang till Koh Lipe, men medan båtarna där är fyllda till knappt godkänd nivå för sjösäkerhet, finns det här gott om plats att breda ut både packning och familj. Fler är vi inte.

Färden mot Koh Phayam går genom grumliga kanaler kantade av mangrove, ankrade fiskebåtar och enkla bosättningar. Det bruna vattnet blandas upp med mer friskt och grönblått ju längre vi kör, och när vi passerat Koh Chang, ön som delar namn men till synes knappast mycket mer än så med den betydligt mer kända namnen på Thailands östkust, får vi syn på en annan ö vars grönska kantas av ett vitt stråk innan det blåa andamanhavet tar vid, och inser att det är Koh Phayam.

Första intrycket är kanske ingen kioskvältare. Det är skräpigt på stranden invid där båten lägger till, och piren ser ut som pirar i Thailand gör mest. Något avskavd, kanske lite rasad på sina ställen, men för ändamålet funktionell. Vi bär i land kids och ryggsäckar, inställda på att hitta en taxi med om inte fyra så åtminstone tre hjul, men får veta att några sådana inte existerar. Det är bara att ta en unge och en ryggsäck var, hoppa upp bakpå varsin motorcykeltaxi, släppa kontrollbehovet och försöka njuta av färden genom djungeln till stranden Ao Khao Kwai på andra sidan ön. Barnen älskar äventyret och vi vuxna försöker glömma bort att vi kommer från Sverige och lite av det säkerhetstänk vi fått med modersmjölken … 

Vi överlever förstås och blir visade till vår bungalow på familjedrivna Marina Resort. Den är av det rustikare slaget, saknar AC helt, har bara el vissa timmar på dygnet och luktar ungefär som det gjorde i kanothuset där jag brukade hänga med mina föräldrar som liten — en lukt som förmodligen egentligen bara betyder lätt fuktskadat trähus men som för mig också påminner om ledighet, frihet och lyckliga stunder. Och från verandan syns havet, och när jag öppnar fönstren för att släppa in ny luft hörs vågorna tydligt så långt som in i badrummet. Vi går ner på stranden, som trots att klockan närmar sig 14 inte är befolkad av mer än en handfull personer, kastar oss i det ljumma vattnet och vet att vi kommer att älska detta ställe.

Och senare på kvällen, efter att vi blötlagt hela familjen i havet under ett antal timmar och jag ätit en burmesisk sallad med någon sorts teblad jag inte ens visste existerade i matlagning överhuvudtaget men som är så goda att jag kommer drömma om dem i veckor, kanske månader framöver, får vi syn på dem. Precis när solen är knallröd och redo dyka ner bakom öarna i väst och stämningen på stranden har nått sin kulmen, så kommer de där, vännerna som vi inte sett sedan början av januari men som vi nu beslutat att möta upp här. 

Barnen vet inget, men vi har hållit utkik de senaste timmarna och är spända på mötet. Först går de bara förbi varandra med några meters marginal, det finns liksom inte ens i deras värld att några av deras bästa kompisar skulle kunna dyka upp här på stranden. Vi måste påkalla deras uppmärksamhet, och till sist faller poletten ner och glädjen är ett faktum. Kramen mellan våra äldsta är så innerlig att en vill gråta av glädje, och beslutet att åka hit istället för någon annanstans kunde inte kännas mera rätt.

Nu väntar någon veckas total avkoppling (nåja) tillsammans innan det är dags för vår familj att vända hemåt mot Sverige igen. Mer om vår tid här kommer inom kort!

På väg till Phayam.
Solnedgång på Ao Khao Kwai, Koh Phayam.
Ao Khao Kwai, Koh Phayam. Svårt att hitta bättre solnedgångar …
Tillsammans igen! ❤️
Fyra av fem i bild. ?
Vi drar!
Bloggande pågår. ?
Inlägget postades i Koh Phayam, Långresa med barn, Thailand, den 24 februari, 2019 och märktes med:
Reaktioner: 2 kommentarer.

Petris veckorapport #11

Publicerad den 23 februari, 2019. | | 2 kommentarer.

Här kommer en renodlad rapport från Vietnam!

Veckans outtröttlige: ”Vad vill du äta Valter?” ”Jag vill ha kyckling och ris” Det finns fortsatt ingen hejd på ätandet av detta. Vi föräldrar begränsar rätten till en gång per dag samt försöker smussla in tofu då och då för att undvika skörbjugg.

Veckans optimism: Att gå med barn på gator som är fulla med leksaker, krimskrams och annat intressant är till slut väldigt tröttsamt. Den yngre har dock överlistat systemet genom att varenda gång säga ”Jag ska köpa den imorgon” med väldigt bestämd röst.

Veckans taxi: Cykeltaxi är väldigt hett i Hoi An. Selfiepinne i handen är ett måste för att dokumentera upplevelsen.

Veckan ”Det går bra nu, eller?”: Grab-bilarna i Hoi An håller ofta klart bättre standard än ordinarie taxibilar.

Veckans tips till inköparna på Systembolaget: Ni behöver inte prova det röda vinet från Dalat-regionen i Vietnam för det har vi redan gjort. Slut på meddelande.

Veckans cementerade könsroller: Måste verkligen Kinderäggen delas upp könsmässigt i Vietnam?

Veckans lyx: Vi hade gratis tvätt av kläder på K.A Villa, hotellet i Hoi An. Efter en liten försiktig start med en påse varannan dag så avslutade vi med flaggan i topp och lämnade in två påsar, samma dag.

Veckans tunnelseende: När man efter tio minuter av grävande i sanden inser att barnen sen länge lämnat byggarbetsplatsen på stranden och nu leker med annat, inser man att det fortfarande är en jäkligt kul lek!

Veckans oväntade låtval: När högtalaren på utflyktsmålet Marble Hills (berg med tempel och buddhistiska helgedomar) spelade Modern Talking-dängor tätt följt av Lambada (!) kändes till och med Titanic-melodin mer lämpad.

Veckans utmaning: Att gräva en ”pool” i sanden på stranden är något som barnen gillar. Utmaningen består i att ha rätt avstånd till havet och samtidigt ha tidvattnets rörelser i beaktande. Vissa i familjen har till och med börjat frekventera www.tide-forecast.com, där det går att se klockslag för hög- och lågvatten på platser i hela världen, för att på så sätt optimera poolens placering …

Veckans gift: Frigolitbitar på stranden, det ger en hopplös känsla.

Veckans tråkiga gäster: Vi beställde samma (supergoda!) frukost varje dag på K.A Villa i Hoi An, till personalens stora bekymmer (då de inte kunde erbjuda så många vegetariska alternativ). För att lugna dem informerade Anna värdinnan om att undertecknad ätit havregrynsgröt till frukost varje dag i snart nitton år och att det således inte fanns någon som helst anledning till oro …

Veckans misstroendeförklaring: Att försöka ta på sig bälte i en taxi. Chauffören försäkrade mig om att det inte var nödvändigt eftersom han enligt egen uppgift ”kör lugnt”. Plikttrogen som jag är informerade jag om att det faktiskt är lag på bälte i Sverige.

Veckans bro: Den Japanska bron, Hoi Ans mest fotograferade sevärdhet. Vi försökte tre-fyra gånger innan vi lyckades övertyga barnen och oss själva att det var dags att gå över. I rena glädjen gick vi faktiskt över bron fyra gånger totalt. De tidigare försöken hade främst stoppats av massinvasion av andra turister samt oinspirerade barn/föräldrar.

Veckans rum: Det sk. lekrummet (som egentligen ör ett läsrum med böcker och tavlor) på K.A Villa som barnen fullkomligen älskat. Ett begränsat antal leksaker i kombination med personalen och en allmän hotellvardag har varit en optimal kombination.

Veckans service: Servitören på Salt Pub i An Bang som byggde ihop en provisorisk säng bestående av stolar till Valter när han däckade innan middagen. Tack, du räddade vår middag!

Veckans ryggsäck: Fjällrävens Kånken är väldigt populär här i Sydostasien och bärs av både västerländska och asiatiska turister. Självklart går det att köpa kopior överallt, då dock under namnet Fjallraven Kanken …

Nya tag nästa vecka!

//Petri

Risk för skörbjugg?
”Den ska jag köpa IMORGON!”
Cykeltaxiparad!
Könsindelade ägg.
”Ånej, inte Lambada igen!”
”Kommer vågorna snart?”
Japansk bro i Vietnam.
Provisorisk säng på Salt Pub.
Mycket kånkande/kankande är det!
Inlägget postades i Långresa med barn, den 23 februari, 2019 och märktes med:
Reaktioner: 2 kommentarer.

Boka i förväg eller inte — så har vi lagt upp vår långresa

Publicerad den 21 februari, 2019. | | 1 kommentar.

Det är nästan svårt att tro det, men våra 15 dagar i Vietnam har nu nått sitt slut. Eftersom vi inte ansökt om visum i förväg för en längre vistelse var det bara att följa reglerna och lämna landet senast idag, enligt stämpeln i passet. 

Vietnam har när detta skrivs strängare inresetillstånd än grannländerna Malaysia och Thailand. Generösast är Malaysia som bjuder på 90 dagar visumfritt vid ankomst, medan Thailand ger 30 dagar vid inresa utan att du behöver ansöka om visum (förutsatt att du kan visa upp en utresebiljett som dock sällan efterfrågas). Vietnam ger i sin tur 15 dagar, vill en stanna längre än så är det visum som gäller vilket kostar en slant. Eftersom detta var vårt första besök i landet och vi inte hade en aning om hur vi skulle trivas tänkte vi att det fick räcka med de 15 fria dagarna, vilket innebär att idag var dagen då vi senast var tvungna att lämna Vietnam. 

Alla de här visum- och inresereglerna är förstås sådant en måste ta hänsyn till när en planerar en så pass lång resa som den här. Eftersom flera av länderna åtminstone på papperet kräver att du kan visa upp en utresebiljett är det svårt att vara så spontana som vi kanske skulle vilja, men vi har ändå gjort ett försök att jobba så denna gång.

Hemifrån lade vi upp planerna för, och bokade, alla boenden och flyg för den första månaden. Vi bokade Koh Samet, första vistelsen i Bangkok och huset i Huay Yang som vi hade över jul och nyår, samt flygbiljetten ut ur Thailand (med någon dags marginal till 30-dagarsgränsen). Eftersom vi visste att vi också ville till Koh Lipe och Koh Bulone i södra Thailand lite senare på resan valde vi även att boka boenden där, eftersom vi av erfarenhet från tidigare resor vet att det är öar där många bra boenden blir fullbokade snabbt. Resten har vi tagit som det kommer.

Så vad är egentligen bäst? Att boka allting hemifrån eller att planera längs vägen och känna vad som funkar för tillfället? Jag är kluven i frågan. Det har verkligen varit fantastiskt att kunna vara spontana och med kort varsel efter att vi anlänt till en plats bestämma om vi vill stanna där längre (eller kortare) än vi först planerat. Många gånger har vi stannat oväntat länge, Kuala Lumpur, Koh Lanta, Ho Chi Minh City och Hoi An är exempel på det. Och när Valter (och med honom hela familjen) hamnade på sjukhus i Trang, Thailand, var det skönt att det inte var två månaders planering som föll, utan bara de närmaste dagarnas.

Samtidigt har vi lagt ett oräkneligt antal kvällar på att sitta och leta efter boenden på diverse platser, kvällar som jag mycket hellre hade ägnat åt att läsa in mig på stället vi för tillfället befunnit oss på och lagt upp planer för morgondagen — eller på att bara läsa en vanlig bok eller lägga mig tidigt. Dessutom har de där visum- och inresereglerna ställt till det för oss mer än en gång, när vi varit tvungna att boka en utresebiljett för att kunna visa upp den vid immigration, bara för att sen inse att det flyget kanske inte alls går dit vi vill eller på den dagen vi önskar resa vidare … 

Jag känner nu så här i resans slutskede att det är lätt att vara efterklok och tänka att vi borde gjort på ena eller andra sättet. Jag inser hur otroligt lite vi visste när vi satt där hemma i Stockholm i höstas och försökte lägga upp en rutt som kändes bra. Vissa kvällar ville jag bara lägga ner hela planeringsprojektet och boka longstay på Koh Lanta istället.

Jag orkade inte forska mer om huruvida det kunde tänkas finnas barnstolar i taxin från Kuala Lumpur International Airport (vilket kändes viktigare hemma än på plats …), hur en förbokar nattåg i Vietnam, eller om det gick att vistas med barn i Ho Chi Minh City på ett bra sätt eller inte. Allt kändes hotfullt, svårt eller bara sjukt jobbigt i största allmänhet. Men, vi gav oss inte, och vad glad jag är att vi genomförde detta på det sätt vi ville från början! För det allra mesta av det jag oroade mig för hemma har ju känts hur bra som helst på plats.

Till saken hör även att ingen av oss tidigare varit i något land i Sydostasien förutom Thailand (där vi varit många gånger). Hade vi haft någon typ av erfarenhet av övriga länder hade upplägget förmodligen blivit ett annat, och skulle vi planera en ny, liknande resa om ett år skulle den garanterat se annorlunda ut. Valter, tvååringen som snart blir tre, har också känts som ett osäkert kort, eftersom han helt enkelt är för liten för att förstå grundläggande säkerhetstänk, som till exempel att en måste hålla en förälder i handen när en korsar gator i HCMC och annat livsnödvändigt. I denna fråga känns det bara som att vi har framtiden för oss, även om vi räknar med att det säkert kommer andra typer av utmaningar när barnen blir större.

Vi har lärt oss så otroligt mycket på de här månaderna. Om hur det är att resa med små barn under lång tid, eller rättare sagt, hur det är att resa med VÅRA små barn under lång tid. För det är ju knappast samma för alla med alla barn (bara våra två är helt olika varandra och bjuder på olika typer av utmaningar). Vi har insett att allt går bara vi vill, men ibland vill vi helt enkelt inte. Vi vet nu att vi nog egentligen kan resa vart som helst med Love och Valter, men att vi faktiskt inte alltid vill göra det.

Vi vill inte spendera för mycket tid på platser där de inte får springa, röra, pröva, klättra, härja och (inom rimliga gränser) leva rövare som de vill. Ibland gör vi bedömningen att det är värt det — som i storstäderna — men ser då till att blanda upp dagarna så att delar av dem spenderas på platser (parker, barnvänliga museer, pooler, stora boenden med bra yta inomhus m.m.) där de kan få vara fria och vi vuxna kan sänka garden en stund, och kombinerar det med att göra sådant som jag och Petri tycker är intressant och kul (även om det förvånansvärt ofta sammanfaller med barnens intressen). Det har varit vårt framgångsrecept på den här resan, och har gjort att både vi vuxna och barnen har känt att dagarna har varit lyckade för alla. 

Dessutom har det som i förväg känts som riktigt säkra kort, t ex resmål med fantastiska sandstränder, inte alls alltid varit det som barnen gillat bäst. Istället minns de promenader längs ett vägbygge på Koh Lanta, hur vi en gång gick genom ett hotellområde med massa trasiga skulpturer, eller besöket på krigsmuseet i Ho Chi Minh City. Det gör att det faktiskt är rätt svårt att förutse vad som ska gå hem eller inte, så det är ingen idé att ens försöka i någon större utsträckning. Love har till och med, när han fått frågan, kungjort att vistelsen på sjukhuset var en höjdpunkt på resan, ”för då fick vi se på hur mycket tv vi ville och köpa Mästerflygare i affären” … 

Nu har vi ett par veckor kvar på vår resa innan vi flyger hem till Sverige igen via Bangkok i början av mars. Vi stod länge i valet och kvalet om huruvida vi skulle ta den ”norra vägen hem” eller ej, det vill säga passa på att se Hanoi innan vi lämnade Vietnam och sedan fortsätta via Luang Prabang i Laos och Chiang Mai i norra Thailand innan vi flög hem. Även om detta alternativ vann en jordskredsseger på Instagram i omröstningen där det ställdes mot strandliv i Thailand, har vi till sist valt att gå på det senare.

Dels kändes det lite forcerat att trycka in ett helt nytt land på kort tid (ett land som vi verkligen är sugna på att uppleva ordentligt dessutom), men framför allt fick vi nys om att vår bästa kompisfamilj, Istalletforoverall.com som vi spenderade jul och nyår med i Huay Yang, skulle befinna sig på just en av de thailändska öar vi övervägt för vår sista tid på resan, precis vid rätt tillfälle. 

Och därmed var frågan avgjord. Nu beger vi oss för sista gången denna resa tillbaka till Thailand för nytt barfotaliv, denna gång på västkusten på lilla ön Koh Phayam som blir en ny bekantskap för oss. Hörs igen därifrån!

Inlägget postades i Hoi An, Långresa med barn, Thailand, Vietnam, den 21 februari, 2019 och märktes med:
Reaktioner: 1 kommentar.

Hej då Hoi An!

Publicerad den 20 februari, 2019. | | Inga kommentarer.

Nu har vi slurpat i oss vår sista Cau Lầu, druckit vår sista Saigon Beer och armbågat oss fram över den japanska bron för sista gången, och bakom oss lämnar vi ännu en plats på denna resa som vi verkligen kommer att sakna!

Hoi An har varit bra för oss på alla sätt och vis, och vi är så nöjda med vår tid här. Nyckeln till framgång för vår del har nog till stor del varit boendet K.A Villa, vid stranden An Bang utanför stan. Barnen trivdes här från första stund, och vi har verkligen känt oss som hemma. Vi hade aldrig hittat till just det här boendet om det inte varit för tips (från @engbergsaroundtheworld som vi följer på Instagram och som lämnade hotellet bara någon dag före oss), för hotellet uppfyller egentligen inte de krav vi brukar ha på ett boende — typ stora fria ytor på hotellområdet, boende i markplan osv, men jag är så glad över att vi hamnade just här. 

Efter ett par båtluffar i Grekland de två senaste somrarna har framför allt Love fått upp ögonen för att det är något visst med att bo på små personliga ställen där han får en helt annan kontakt med personalen än på stora resorter. Och här på K.A Villa uppfylls detta med råge. Vi hann inte mer än checka in förrän barnen togs med till lekrummet av Nhung och Lin, varpå vi vuxna skickades upp på rummet för att packa upp i lugn och ro.

Efter det är dessa underbara människor förstås barnens idoler, och det går alltid att locka hem killarna med frågan om vem de tror jobbar i receptionen för tillfället. Så mysigt med denna extra dimension till vistelsen! Även frukosten här är ett kapitel för sig. Den skräddarsys i princip helt efter våra önskemål, och är soklart den bästa frukost vi ätit sedan vi lämnade Sverige. Världsklass, och efter våra nio nätter här kan vi inte nog rekommendera K.A Villa vidare! 

En utflykt som tycks obligatorisk i Hoi An är att åka rund Basket Boat på kanalerna kring Coconut Village strax utanför stan. De organiserade utflykterna kombinerar gärna dessa båtturer med matlagningskurs samt ridning på vattenbuffel, varav intet kändes aktuellt för vår del av olika skäl. Vi tog en egen Grab till byn istället, lät taxichauffören hooka upp oss med sin kompis kompis och fick en fin stund på floden där killarna fick dona med metspö (dock ingen fångst) och spana på krabbor i vattenpalmskogen. Klargöras ska att detta inte är världens mest genuina upplevelse (bland annat erbjuds den oerhört märkliga möjligheten att sjunga karaoke i vissa av båtarna vilket utnyttjas flitigt av de asiatiska turisterna), men det var en rolig utflykt och killarna gillade det skarpt! Loves bästa var att han fick en present av palmblad att ta med sig hem till idolen Lin på K.A Villa. 

En annan dag gjorde vi en utflykt till Marble Mountains i Da Nang som ligger strax norr om Hoi An. Här finns massor av tempel och grottor att utforska, plus Buddhastatyer och andra buddhistiska helgedomar. Det finns också en hel del trappsteg, och luftfuktigheten låg på modiga 92%, men eftersom detta var en utflykt helt i Loves och Valters smak (och föräldrarnas) var vi alla mycket nöjda med dagen. Otroligt kul att se vilken ork som finns i barnens ben så fort vi gör något som de tycker är intressant. Stalltips för den som vill åka hit är att åka på egen hand (dvs inte via någon arrangerad tour) och, som alltid, att komma hit tidigt. Det var som vanligt oerhört tillfredsställande att möta folkmassorna på väg ut, istället för att färdas genom grottorna tillsammans med dem … 🙂

Vi har också hängt en hel del inne i Hoi An, där förmiddagarna har fortsatt vara den bästa besökstiden för vår del. Vi gjorde ett försök att åka in en kväll, och det var absolut mysigt med alla lyktor som tänds upp både över gatorna och på kanalen, men den stora mängden människor förtog helt klart en del av charmen. Därför har vi satsat på tidiga morgnar (gatorna stänger för motordriven trafik mellan 8.30 och 11.00) och grymma luncher i stan, för att sedan bege oss ut till An Bang och strandhäng på eftermiddagen. Förvånansvärt nog har killarnas bästa med stan (förutom att kolla på krimskrams) varit att besöka alla små museer och konstgallerier. Inte särskilt barnanpassat alls, men de har verkligen gillat att kolla på föremål som gamla knivar, fiskeredskap och spännande drakmasker och högtidsdräkter. 

Maten i Vietnam är helt klart värd att skriva hem om, och Hoi An är inget undantag. Jag har knappt sett maken till matland och i mina numera vegetariska smaklökars värld är det en stark konkurrent till förstaplatsen i världsrankingen. ALLT är liksom gott, nästan vad jag än beställer! Det känns genomarbetat, vällagat och fräscht för det mesta, och prisnivån är otroligt låg även på lite finare ställen.

Också här ute vid An Bang har vi haft bra barer och restauranger att hänga på. Vi har hittat ett par stamställen som vi varierar med samtidigt som vi testar nya. Bland favoriterna finns beachcluben Kahuna’s (redan nämnd i Petris förra veckorapport), där maten med fördel beställs till poolkanten och barnen kan kallas upp ur böljorna först när den står serverad på bordet, och Salt Pub, vars mat kanske inte är vassast i området men där det finns stora gräsytor för barnen att springa på och stämningen alltid är skönt avslappnad. Bredvid finns också lilla familjära Salty Sea, där kvinnorna i familjen (från dotter till mormor) gör ett fantastiskt jobb med att laga och servera bästa maten på hela gatan.

Men, visst finns det nackdelar här också. Turismen sliter hårt på Hoi An, och värst att se är nog nedskräpningen som är betydande i kanalerna, på vissa delar av stranden och kring staden. Som en effekt av bland annat klimatförändringar har erosion förstört stranden Cua Dai någon kilometer söder om An Bang, vilket drabbat restauranger och hotell hårt längs kuststräckan. Och på vägen från Da Nang ner till Hoi An är enorma ytor mellan huvudvägen och havet avspärrade och inhägnade av plank som pryds av reklam för nya stora skyskrapsliknande resorts som planeras eller redan är i färd med att byggas där. Vågar inte ens tänka på vad det innebär för lilla Hoi An, om dessa hotellprojekt slutförs och populeras med turister som alla ska in och besöka gamla stan innan de beger sig tillbaka till bekvämligheterna på sina hotell. 

Hej då Hoi An, nu drar vi vidare (mer om vart imorgon). Vi hoppas att vi kommer tillbaka en dag, och att du inte är alltför förändrad då. ❤️


Japanska bron.
De runda båtarna är karaktäristiska för Vietnam.
Åka rund båt.
Viktigt att skydda sig mot solen. ?
Med Lin på K.A Villa. ❤️
Mäktiga miljöer, Marble Mountains.
Välförtjänt rast i Marble Mountains.
Bra lekytor på Salt Pub. ?
Häng på Kahuna’s.
Inlägget postades i Hoi An, Långresa med barn, Vietnam, den 20 februari, 2019 och märktes med:
Reaktioner: Inga kommentarer.

Petris veckorapport #10

Publicerad den 17 februari, 2019. | | 1 kommentar.

Här kommer veckans rapport, tänk att det redan är den tionde i ordningen. Tiden går och resan närmar sig slutspurten men rapporterna blir kvar som minnen för mig. Tack för att ni är med!

Veckans upptäckt: Att det finns hela/kompletta Emil i Lönneberga-filmer på Youtube. 

Veckans besvikelse: Att Mästerflygarna inte finns på Netflix i Vietnam. Däremot hittar vi spanska, tyska och italienska avsnitt på Youtube till barnens stora glädje. 

Veckans skönhetssömn: Minst 1,5 liter dricksvatten ska finnas tillgängligt på rummet för att min fru ska kunna somna med en bra känsla. Helst mer för extra god sömn. 

Veckans (o)smarta hem: Vår lägenhet i Ho Chi Minh hade rörelsedetektorer för belysningen och en massa andra automatiserade nymodigheter. Det resulterade ofta i att jag fick duscha i totalt mörker och att vissa lampor aldrig gick att släcka. Barnen uppskattade dock själva styrsystemet som kunde liknas vid en iPad på väggen. 

Veckans trotjänare: Vår laddare som servar två telefoner och två paddor. Ständigt upptagen dag som natt men alltid med ett leende. Under packningsoptimeringen hemma i Sverige kom vi på det geniala att enbart ta med en laddare, i efterhand kan vi konstatera att vi nog både fått plats med, och behövt, två.

Veckans park: Parken bakom gamla presidentpalatset i Ho Chi Minh är en perfekt avslutning efter rundvandringen på palatset, extra plus för de omgivande caféerna.

Veckans slow food: Att tvingas äta med pinnar (jag är inte bra på det) måste vara bra för kroppen om man tror på slow food-ideologin/-teorin och inte har bråttom. Dom klassiska femminuters-luncherna är omöjliga, och att försöka bli mätt är en utmaning. 

Veckans längta hem citat: ”Pappa, när vi kommer hem till Sverige ska morfar hämta oss på flygplatsen” säger Love. ”Och då ska han köra våran bil!” fyller Valter i bestämt. Anas en viss hemlängtan?

Veckan fråga: Vem köper flygbolagens reklammaterial i form av tröjor, kepsar, handdukar och leksaker osv? Är det någon? När är det lämpligt att bära en pikétröja med en Vietjet-logga på eller en keps från AirAsia? Förslag mottages tacksamt.

Veckans skämskudde: Fettisdagen 2019 är tydligen 5:e mars (jag hade ingen aning om att den hängde ihop med påsken) som alerta läsare också kommenterat på min förra rapport. Passande nog exakt samma dag som vi kommer hem eller typ åker härifrån, vilket resulterar i en 30 timmar lång semmeldag för oss i år. Fira med semla på Arlanda?

Veckans ”hur är det möjligt?”: Att 25 grader på kvällen plötsligt känns lite kylslaget.

Veckans tråkiga: Att stranden Cua Dai i Hoi An drabbats hårt av erosion av olika anledningar. Hotell och restauranger har tappat massor av besökare de senaste åren, frågan är hur länge de överlever. Värst drabbas givetvis som alltid lokalbefolkningen, tungt att se.

Veckans ”one hit wonder”: Gangnam Style. Våra koreanska vänner måste givetvis skylta med landets stora exportsuccé även när dom är utomlands och turistar. Inte hört låten på några år men tack för att ni fräschar upp mitt minne. 

Veckans hobby: Vietnameserna älskar sin karaoke. På kvällarna ”sjungs” det hejvilt överallt, även i vårt lugna bostadsområde, och gärna till mycket hög volym. 

Veckans beachclub: Kahuna’s, mittemot vårt hotell här i Hoi An. Killarna äger poolen och leker till den höga loungemusiken, medan stället i övrigt framför allt frekventeras av (förvånansvärt städade!) brittiska och australiensiska backpackers i 20-årsåldern. Föräldrarna känner sig gamla, men avslappnade.

Nya tag nästa vecka!

//Petri

Laddaren tar en välbehövlig paus.
Delar av veckans park, utanför Independence Palace i Ho Chi Minh City.
En pikétröja till våren kanske?
Betongkuddar som skydd mot erosion och allt högre vattennivåer på Cua Dai. Inte vackra men mycket populära att springa på åtminstone.
Hemma på Kahuna’s. ?
Inlägget postades i Långresa med barn, den 17 februari, 2019 och märktes med:
Reaktioner: 1 kommentar.
« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 Resa med kids

Tema av Anders Noren — Upp ↑