Under våra dagar i Bangkok bestämde vi oss slutligen för att Vietnam skulle få bli nästa land på vår resa, så i torsdags packade vi ihop våra ryggsäckar (och vagnväskan …) och satte oss på flyget till Ho Chi Minh City.
Förväntningarna var av någon anledning inte så högt ställda hos mig den här gången. Jag bävade lite inför mötet med Vietnams största stad, hade fördomsfullt nog sett framför mig ett kaos utan dess like och räknade mer eller mindre med att inte kunna gå utanför dörren med barnen utan att någon av dem skulle bli överkörd. Men, redan på flygplatsen noterade både Petri och jag ett lugn och en ordning som påminde lite om känslan när vi landade i Malaysia. Inte ens hysterin som brukar råda när en kommer ur ankomsthallen infann sig, utan vi tilläts i lugn och ro leta upp vår Grab utan att 300 personer försökte få oss att åka taxi med dem. Behagligt värre!
Vi hoppade in i bilen och gav oss ut i HCMC-kvällen, och visst var trafiken intensiv och extremt fascinerande med mängder av moppar, oupphörligt tutande och till synes obefintliga trafikregler, men lika mycket tog vi in känslan av en levande stad med fullt av glada människor på gatorna. Vi hade inte riktigt fått med oss att den största vietnamesiska högtiden Têt skulle infalla just under våra dagar i Ho Chi Minh. Eller, vi hade ju koll på att det var kinesiskt nyår, inte minst efter vår senaste vistelse i Bangkok, men att det inte riktigt hängde ihop med det vietnamesiska nyåret och dess tillhörande lediga dagar hade vi inte hängt med på.
Efter en färd på cirka en halvtimme genom stan (flygplatsen ligger centralt) blev vi avsläppta från taxin och insläppta i vår nya lägenhet. Vi hade valt att bosätta oss precis utanför innersta stadskärnan, i Vinhomes Golden River, som är ett stort nybyggt bostadsområde med flera skyskrapor precis i utkanten av distrikt 1. Personligen är jag svag för den här typen av boenden i storstäder, framför allt när vi reser med barnen. Det är lite skyddad verkstad, många är expats, internationell stämning råder och det finns nästan alltid bekvämligheter som pooler och affärer i eller precis i närheten av husen. Dessutom går det snabbt att komma in i matchen eftersom det känns som ett eget boende i mycket större utsträckning än att bo på hotell.
Vinhomes var inget undantag från ovanstående. Här finns ett flertal stora pooler, flera lekparker för barnen, egen park utanför vid floden och så flera närbutiker i varje hus som är nästan exakt likadana (märklig grej, en tycker de kunde ha enats om en eller ett par stora ordentliga affärer istället, men de hade havregryn så vi är nöjda ändå). Dessutom fanns en skönhetssalong i vårt hus, där jag passade på att klippa mig när den väl öppnade efter Têt.
Att ta sig in till mer centrala delar av distrikt 1 (där vi uteslutande har rört oss) tar ca 5-10 minuter med taxi beroende på vart en ska, och med tanke på trafiken är det inte troligt att vi hade gått några längre sträckor även om vi hade bott närmare, så för oss var detta helt perfekt. Hade vi varit här utan barnen hade vi valt ett annat boende närmare where the action is, men känslan av att efter en dag på stan kunna släppa killarna lösa utanför och låta dem utforska lekplatser och pooler fritt har varit oslagbart och förmodligen en av anledningarna till att vi trivts så bra här i Ho Chi Minh.
För trivts har vi verkligen gjort, och det känns dessutom som att vi har hunnit med en hel del saker trots att det inte går att lägga upp några späckade scheman om en vill ha en trevlig vistelse i stor stad med små barn. Vi hade från början bestämt oss för fyra nätter här, men valde att stanna ytterligare en eftersom vi trivdes så bra.
Första dagen begav vi oss upp i Saigon Skydeck eller Bitexco Financial Tower som skyskrapan heter, för att skaffa oss en överblick av stan. Om det berodde på nyåret eller ej vet vi inte, men medan den här typen av sevärdheter i stort sett alltid bjuder på långa köer i alla städer (den som besökt Fernseheturm i Berlin eller Empire State Building i New York vet vad jag pratar om) var det här bara att knalla rakt in i hissen och åka upp till observationsdecket på 54:e våningen. Petri försökte på alla sätt och vis förhala besöket till kl. 15 då skybaren Heineken World ytterligare 10 våningar upp öppnade, men fick anse sig besegrad vid 14-tiden när barnen undrade varför vi bara gick fram och tillbaka på gatan hela tiden.
Under dagen tog vi även en promenad på paradgatan Nguyen Hue Flower Street som var överöst med blomsterarrangemang, grisar (grisens år nu) och en hel del firande människor i fina kläder, och lyckades därefter spontanpricka in en grym lunch på ett random ställe längs denna gata. På eftermiddagen hittade vi en fin lekpark i Tao Đàn Park, och avslutade sedan dagen på nyårsfestival med tivoli, streetfood och uppträdanden, en tillställning där vi i princip var de enda västerlänningarna. Mycket intressant och nyttig upplevelse att känna sig helt avvikande från alla andra i en folkmassa …
Om en kan leva med att en del restauranger och verksamheter är stängda här och där kan jag verkligen rekommendera att besöka Ho Chi Minh under Têt/nyårsfirandet. Det sägs att stan är något lugnare (vi har ingenting att jämföra med förutom dagen efter högtiden avslutades, då märkte vi ingen skillnad), och framför allt var det en riktigt fin upplevelse att se alla uppklädda människor fira tillsammans med sina familjer på gator och festivaler.
Appen Grab för taxi har fungerat bra i Ho Chi Minh, precis som i Bangkok och i Kuala Lumpur, även om det varit något svårare att få tag i bilar här. För den äventyrlige är även Grab Bike stort här, då blir du helt enkelt upplockad av en moppe som tillhandahåller grön Grab-brandad hjälm. Snitsigt, även om det inte direkt är aktuellt för vår del.
Killarna har dessvärre blivit riktiga lyxlirare under den här resan gällande transporter. Så fort det är dags att lämna en lekpark, något monument eller ett museum frågar de var taxin är och vad den har för färg (vilket de vande sig vid att få veta från appen i Malaysia där detta angavs). Sen ropar de ”hello” till chauffören, hoppar in på sina platser och fäller kommentarer som ”kolla mamma, den här taxin har fläkt i baksätet!”, ”den här bilen tycker jag var lite skruttig faktiskt” och ”vad bra med solskydd!”. De är också fascinerade av vad chaufförerna har för sig i framsätet förutom att köra (vilket dessvärre är en hel del ibland). Roligast/skämmigast var en resa för några dagar sedan när Valter först härmade chaufförens samtal på vietnamesiska när han pratade i högtalartelefon och därefter imiterade hans rosslingar och hostningar. När chauffören sen höll på och harklade sig och spottade genom fönstret och jag och Petri som bäst kämpade med att hålla andan för att slippa insjukna i samma till synes mycket svåra förkylning, utbrast Valter ”mamma, lokföranden kräks”, och skrattattacken var ett faktum.
En annan sak som verkligen bidragit till vår trivsel i Ho Chi Minh är att vi här träffat och umgåtts flera gånger med en annan familj som också reser runt i Sydostasien och som vi haft lite kontakt med via Instagram under resans gång. Deras barn är i ungefär samma ålder som våra, och det var fint för killarna att äntligen få leka med svenska barn, något som framför allt Love verkligen har saknat (på grund av språket vill säga). Även givande för oss vuxna såklart, att få prata med andra än varandra och utbyta erfarenheter kring långresande med små barn. Tack familjen Backman för sällskapet!
Under vår tid här har vi också hunnit med besök på Krigsminnesmuseet (War Remnants Museum) och Självständighetspalatset (Independence Palace), som det kommer separata inlägg om framöver med tips för den som vill besöka dessa. Vietnam har en på många sätt otroligt intressant (och hemsk) historia som Petri och jag, som är rätt stora anhängare av nutidshistoria, uppskattat att få en djupare förståelse för. Det slår an ett allvar hos en och väcker många diskussioner.
Imorgon lämnar vi denna stad bakom oss och åker vidare norrut i landet, men jösses vad jag hoppas att vi kommer tillbaka hit inom en överskådlig framtid! HCMC, vi ses igen!
