Kategori: Koh Phayam

Koh Phayam − ny favorit i Thailand!

Koh Phayam. Någon timme med speedboat från Ranong, strax söder om burmesiska gränsen, och med vibbar från en tid då turismen i Thailand var något helt annat än den är på många ställen idag. Vi gick i land på Koh Phayam i februari 2019, som sista stopp på vår tremånaders långresa med barnen genom Sydostasien, och blev kvar i ett par veckor.

Vi har varit så många gånger i Thailand genom åren och besökt så många öar och stränder att jag inte riktigt trodde att det gick att hitta nya favoritställen. Visserligen gjorde vi flera riktigt fina stopp tidigare under vår långresa, bland annat på Koh Samet och i Huay Yang, men att vi skulle hitta en ny favoritö med det där härliga, avslappnade livet som jag bara älskar, det trodde jag var att hoppas på för mycket. Här nedanför följer alla inlägg från våra veckor på Koh Phayam, men först våra bästa tips för dig som också vill uppleva denna underbara ö!

Att ta sig till Koh Phayam

Koh Phayam ligger som sagt strax söder om gränsen mot Myanmar/Burma på Thailands västkust. Utgångspunkten för att ta sig ut till ön är den lilla staden Ranong, till vilken du kan flyga inrikes från Don Mueang-flygplatsen i Bangkok. Vintern 2018/2019 körde både Nok Air och Air Asia den här sträckan med flera avgångar per dag. Tyvärr går det inte att åka tåg till Ranong på något vettigt sätt (närmaste tågstation finns i Chumphon på östkusten, dvs tvärs över landet), men för den som vill undvika att flyga går det nattbussar från Bangkok till Ranong.

Väl på plats i Ranong behöver du sedan ta dig till hamnen där du kan välja mellan såväl speedboats som färja för överfarten till Koh Phayam. Vi valde att åka speedboat vilket tog 45 minuter, men nästa gång skulle jag gärna testa färjan istället som tuffar över på ca 2 timmar. Inte för att speedboatfärden var jobbig på något sätt, utan bara för att det ibland är härligt att färdas långsamt. Flytvästar finns (i speedboaten) men inte till barnen, så ta med egna hemifrån.

Att ta sig runt på Koh Phayam

Framme på Koh Phayam är det så dags för en liten utmaning, i alla fall för den som reser med barn. Det finns nämligen ingen taxi, eller ens några bilar, på ön, utan de som möter dig vid bryggan när du kommer i land är mc-taxichaufförer. Senare skulle vi upptäcka att det fanns andra kreativa alternativ, men som nyanlända på ön var det bara att slänga i sig en mental betablockerare, placera ett barn mellan sig och föraren, ta en ryggsäck på ryggen, hoppa upp och hoppas på det bästa. Jag klamrade mig fast i såväl Valter som motorcykeln, och även om det nog aldrig gick fortare än 30-40 kilometer i timmen var det alldeles för lätt att fantisera ihop vilka skador som skulle kunna tänkas uppstå på en treåring utan hjälm om vi av någon anledning skulle köra av den gropiga vägen … Valter älskade förstås färden, men här är det verkligen värt att höja ett varningens finger för säkerheten.

Motorcykel är alltså färdmedlet som gäller på Koh Phayam. Det ryktades om att någon hade sett en golfbil vid något tillfälle, men vi lyckades aldrig ta reda på om den verkligen existerade. Det gjorde däremot ett par riktigt retrohärliga traktorer, som med påkopplade vagnar/skrindor också tar passagerare runt ön. När vi bytte strand efter våra första dagar lyckades vi beställa en sådan, och det kändes helt klart som ett uppsving mot motorcykeln säkerhetsmässigt. Kolla med boendet och be dem boka en sådan!

Stränder och tips på boende på Koh Phayam

Vår första knappa vecka spenderade vi på stranden Ao Kao Kwai, också känd som Buffalo Bay, en mysig, småskalig strand på norra delen av Phayam, med skön vibe och magiska solnedgångar. Det är riktigt lugnt, inte alls mycket folk, men det finns flera bra restauranger plus ett par barer längs stranden, och när solen börjar gå ner dyker det genast upp fler människor. Stranden är en av de absolut mysigaste jag varit på i Thailand, med klart vatten (ibland med roliga vågor!), superfin sand och djungel som omgärdar. I luften cirkulerar örnar på jakt efter krabbor, och de får ofta sällskap av näshornsfåglar som är vanliga på ön.

Vi bodde på Marina Resort ungefär mitt på stranden, i en enkel men fräsch bungalow med fläkt och ström hela dygnet utom några timmar på förmiddagen. Kan absolut rekommenderas, både för läget, priset och fantastiskt god mat. Lite längre söderut på samma strand bodde våra vänner på Heaven Beach Resort & Art, som bland annat hade riktigt goda smoothiebowls i sin restaurang, och även en hel del leksaker för barnen att nyttja vilket alltid är otroligt populärt.

Andra veckan spenderade vi på Koh Phayams största strand, Ao Yai, till vilken vi tog oss från Ao Kao Kwai med ovan nämnda traktortransfer. Ao Yai är av lite annan karaktär än Ao Kao Kwai, den är både väldigt mycket längre och bredare vilket ger en mindre ombonad känsla men som däremot inbjuder till långa ordentliga promenader. Här ligger boenden utspridda men grupperade längs hela stranden. Ao Yai är betydligt mer långgrund än Ao Kao Kwai, framför allt vid lågvatten. Även om stranden inte på något sätt är dålig någonstans är den klart bäst längst söderut. Norrut på stranden tenderar sanden att bli lite gyttjig och vattnet grumligt vid lågvatten. Inget som störde oss nämnvärt, men vi badade gärna nere hos våra vänner som bodde på supermysiga Lazy Hut i södra änden.

Eftersom ön var hyfsat fullbokad när vi var där fick vi dela upp vår vistelse på Ao Yai på två boenden. De första dagarna bokade vi in oss på dyra Aow Yai Bungalows i en bungalow som faktiskt hade AC vilket är ovanligt på Phayam. Läget på stranden var fantastiskt, men det kändes onödigt lyxigt med AC nu när vi vant oss av med det, och priset var mer än det dubbla mot vad våra vänner betalade på Lazy Hut, som dock var fullbokat. På mina strandpromenader hade jag spanat in JJ Beach Resort några hundra meter längre upp på stranden, så efter några dagar knallade jag in där och bokade in oss i en bungalow där vi stannade resten av vistelsen. Det blev en fullträff. Boendet var enkelt men mysigt beläget inne bland träden, och personalen var supertrevlig. En bonus är att det går att gå ut från hotellet på baksidan och därmed hamna inne i ”byn” (vi snackar två små gator/stigar) där det också finns restauranger och caféer, ja till och med ett bageri. Skulle vi åka tillbaka till Ao Yai skulle jag definitivt välja att bo antingen på Lazy Hut eller JJ Beach Resort – eller kanske dela upp vistelsen på de båda.

Andra tips på Koh Phayam

Bodyboard! Det finns faktiskt en surfskola på Koh Phayam, Phayam Surfers, och även om det inte var tillräckligt stora vågor för detta när vi var där gick det alldeles utmärkt att köra bodyboard, vilket barnen älskade. De flesta boenden på Ao Yai lånar ut gratis, skulle så inte vara fallet på ditt ställe är det bara att hyra på restaurangen/hotellet bredvid.

Tebladssallad! Med sin närhet till Myanmar/Burma har Koh Phayam lite andra rätter på menyn än vad som finns att tillgå på andra ställen i Thailand. Det absolut bästa var enligt mig en tea leaf salad som serverades på flera restauranger – en sallad gjord på teblad, nötter och örter. Helt fantastisk!

Homemade Bakery! Bageriet som du hittar en gata in från Ao Yai-stranden, ligger ungefär i höjd med Ziggy Stardust och finns på Google Maps. Otroliga smörgåsar, croissanter och – gott kaffe!

Nu följer alla inlägg från våra veckor på Koh Phayam, trevlig läsning!

Även en långresa har ett slut …

Publicerad den 3 mars, 2019. | Resa med kids/Anna | 2 kommentarer.

Hur märkligt det än känns på många sätt är vi nu inne på det absoluta upploppet av vår tre månader långa resa.

Tiden har gått fort samtidigt som det förstås känns som att vi har varit borta i en halv evighet. Det är lite som om det var i ett annat liv vi satt på flyget till Bangkok i början av december och försökte fatta att resan vi väntat på så länge faktiskt hade börjat. Nu sitter vi här utanför en bungalow på Koh Phayam, en ansenlig mängd erfarenheter rikare, och jobbar lite på att känna efter hur det känns att vara på väg hem efter det här äventyret.

Den senaste veckan har vi spenderat barfota på stranden tillsammans med några av barnens och våra allra bästa vänner. En sak vi funderade en del över innan vi åkte var hur barnen, framför allt Love som snart fyller fem år, skulle klara sig utan kompisar under dessa månader, och hur vi skulle kunna leva upp till den dagliga stimulans de får av vännerna på förskolan hemma. En obefogad oro visade det sig, för det har verkligen gått hur bra som helst. Love och Valter har lekt mer och bättre tillsammans än någonsin (även om de samtidigt också tagit syskonbråken till en ny nivå), och eftersom vi rest runt och besökt så många olika ställen har många dagar handlat om att upptäcka saker tillsammans hela familjen vilket gjort att det inte funnits så mycket utrymme för att sakna mer jämnårigt sällskap än en två år äldre/yngre brorsa.

Men, nu när vi ser dem leka järnet med sina efterlängtade kompisar, inser vi hur mycket det betyder för dem, och är superglada över att vi haft möjlighet att möta upp vännerna inte bara en utan två gånger, först i Huay Yang och nu på Koh Phayam. Och vi vuxna tycker förstås att det är minst lika roligt med sällskap!

Hela den sociala biten förmildrar eventuell ångest inför den stundande hemkomsten en hel del. Killarna pratar om vännerna på förskolan nästan dagligen, de saknar mor- och farföräldrar och har börjat fnula på vilka barn som de kan tänkas träffa ute på gården när vi kommer hem. Och såklart ska det bli skönt att komma hem till bekvämligheter som drickbart vatten i kranen, möjlighet att laga och äta precis det en vill och inte minst, den egna sängen (och kudden!).

Men samtidigt, skulle någon komma med en påse pengar och meddela oss att vi tagit fel på datum och att jobben inte väntade oss förrän om en eller ett par månader — inte sjutton skulle vi åka hem för lite kranvatten! Då hade vi nog begett oss upp till Bangkok om ett tag, hyrt en lägenhet i några dagar och planerat vårt nästa drag. Ljuva dröm! ?

Relaterade inlägg:
1. Att komma hem efter en långresa + våra höjdpunkter
2. På väg – tre månaders långresa väntar

Inlägget postades i Koh Phayam, Långresa med barn, Thailand, den 3 mars, 2019 och märktes med: Sydostasien 18/19

Reaktioner: 2 kommentarer.

Koh Phayam moments

Publicerad den 24 februari, 2019. | Resa med kids/Anna | 2 kommentarer.

Koh Phayam. Thailands västkust utanför Ranong, nästan på gränsen till Burma. Det sägs att ön påminner om Thailand som det var för 25 år sedan. Själv har jag ingen aning, jag satte mina fötter på thailändsk mark första gången så sent som 2008 och vet således ingenting om hur det var ”förr” — jag vet bara att det lilla jag sett av Koh Phayam hittills är riktigt bra.

Det har blivit många resor sedan den där första, och jag vill hävda att jag har fått rätt bra koll på åtminstone södra delarna av den här svenskkolonin i Sydostasien, från de mest sönderexploaterade turistorterna på Phuket till avkrokar till stränder på Koh Phangan och Koh Samet. Ändå känner jag tidigt att Koh Phayam faktiskt är en smula annorlunda.

Vi är ett 15-tal personer som väntar vid Ranong Pier på fredagsförmiddagen. Båten som plockar upp oss är av samma typ som de som tar turister från Pak Bara och Trang till Koh Lipe, men medan båtarna där är fyllda till knappt godkänd nivå för sjösäkerhet, finns det här gott om plats att breda ut både packning och familj. Fler är vi inte.

Färden mot Koh Phayam går genom grumliga kanaler kantade av mangrove, ankrade fiskebåtar och enkla bosättningar. Det bruna vattnet blandas upp med mer friskt och grönblått ju längre vi kör, och när vi passerat Koh Chang, ön som delar namn men till synes knappast mycket mer än så med den betydligt mer kända namnen på Thailands östkust, får vi syn på en annan ö vars grönska kantas av ett vitt stråk innan det blåa andamanhavet tar vid, och inser att det är Koh Phayam.

Första intrycket är kanske ingen kioskvältare. Det är skräpigt på stranden invid där båten lägger till, och piren ser ut som pirar i Thailand gör mest. Något avskavd, kanske lite rasad på sina ställen, men för ändamålet funktionell. Vi bär i land kids och ryggsäckar, inställda på att hitta en taxi med om inte fyra så åtminstone tre hjul, men får veta att några sådana inte existerar. Det är bara att ta en unge och en ryggsäck var, hoppa upp bakpå varsin motorcykeltaxi, släppa kontrollbehovet och försöka njuta av färden genom djungeln till stranden Ao Khao Kwai på andra sidan ön. Barnen älskar äventyret och vi vuxna försöker glömma bort att vi kommer från Sverige och lite av det säkerhetstänk vi fått med modersmjölken …

Vi överlever förstås och blir visade till vår bungalow på familjedrivna Marina Resort. Den är av det rustikare slaget, saknar AC helt, har bara el vissa timmar på dygnet och luktar ungefär som det gjorde i kanothuset där jag brukade hänga med mina föräldrar som liten — en lukt som förmodligen egentligen bara betyder lätt fuktskadat trähus men som för mig också påminner om ledighet, frihet och lyckliga stunder. Och från verandan syns havet, och när jag öppnar fönstren för att släppa in ny luft hörs vågorna tydligt så långt som in i badrummet. Vi går ner på stranden, som trots att klockan närmar sig 14 inte är befolkad av mer än en handfull personer, kastar oss i det ljumma vattnet och vet att vi kommer att älska detta ställe.

Och senare på kvällen, efter att vi blötlagt hela familjen i havet under ett antal timmar och jag ätit en burmesisk sallad med någon sorts teblad jag inte ens visste existerade i matlagning överhuvudtaget men som är så goda att jag kommer drömma om dem i veckor, kanske månader framöver, får vi syn på dem. Precis när solen är knallröd och redo dyka ner bakom öarna i väst och stämningen på stranden har nått sin kulmen, så kommer de där, vännerna som vi inte sett sedan början av januari men som vi nu beslutat att möta upp här.

Barnen vet inget, men vi har hållit utkik de senaste timmarna och är spända på mötet. Först går de bara förbi varandra med några meters marginal, det finns liksom inte ens i deras värld att några av deras bästa kompisar skulle kunna dyka upp här på stranden. Vi måste påkalla deras uppmärksamhet, och till sist faller poletten ner och glädjen är ett faktum. Kramen mellan våra äldsta är så innerlig att en vill gråta av glädje, och beslutet att åka hit istället för någon annanstans kunde inte kännas mera rätt.

Nu väntar någon veckas total avkoppling (nåja) tillsammans innan det är dags för vår familj att vända hemåt mot Sverige igen. Mer om vår tid här kommer inom kort!