Det är nästan svårt att tro det, men våra 15 dagar i Vietnam har nu nått sitt slut. Eftersom vi inte ansökt om visum i förväg för en längre vistelse var det bara att följa reglerna och lämna landet senast idag, enligt stämpeln i passet.
Vietnam har när detta skrivs strängare inresetillstånd än grannländerna Malaysia och Thailand. Generösast är Malaysia som bjuder på 90 dagar visumfritt vid ankomst, medan Thailand ger 30 dagar vid inresa utan att du behöver ansöka om visum (förutsatt att du kan visa upp en utresebiljett som dock sällan efterfrågas). Vietnam ger i sin tur 15 dagar, vill en stanna längre än så är det visum som gäller vilket kostar en slant. Eftersom detta var vårt första besök i landet och vi inte hade en aning om hur vi skulle trivas tänkte vi att det fick räcka med de 15 fria dagarna, vilket innebär att idag var dagen då vi senast var tvungna att lämna Vietnam.
Alla de här visum- och inresereglerna är förstås sådant en måste ta hänsyn till när en planerar en så pass lång resa som den här. Eftersom flera av länderna åtminstone på papperet kräver att du kan visa upp en utresebiljett är det svårt att vara så spontana som vi kanske skulle vilja, men vi har ändå gjort ett försök att jobba så denna gång.
Hemifrån lade vi upp planerna för, och bokade, alla boenden och flyg för den första månaden. Vi bokade Koh Samet, första vistelsen i Bangkok och huset i Huay Yang som vi hade över jul och nyår, samt flygbiljetten ut ur Thailand (med någon dags marginal till 30-dagarsgränsen). Eftersom vi visste att vi också ville till Koh Lipe och Koh Bulone i södra Thailand lite senare på resan valde vi även att boka boenden där, eftersom vi av erfarenhet från tidigare resor vet att det är öar där många bra boenden blir fullbokade snabbt. Resten har vi tagit som det kommer.
Så vad är egentligen bäst? Att boka allting hemifrån eller att planera längs vägen och känna vad som funkar för tillfället? Jag är kluven i frågan. Det har verkligen varit fantastiskt att kunna vara spontana och med kort varsel efter att vi anlänt till en plats bestämma om vi vill stanna där längre (eller kortare) än vi först planerat. Många gånger har vi stannat oväntat länge, Kuala Lumpur, Koh Lanta, Ho Chi Minh City och Hoi An är exempel på det. Och när Valter (och med honom hela familjen) hamnade på sjukhus i Trang, Thailand, var det skönt att det inte var två månaders planering som föll, utan bara de närmaste dagarnas.
Samtidigt har vi lagt ett oräkneligt antal kvällar på att sitta och leta efter boenden på diverse platser, kvällar som jag mycket hellre hade ägnat åt att läsa in mig på stället vi för tillfället befunnit oss på och lagt upp planer för morgondagen — eller på att bara läsa en vanlig bok eller lägga mig tidigt. Dessutom har de där visum- och inresereglerna ställt till det för oss mer än en gång, när vi varit tvungna att boka en utresebiljett för att kunna visa upp den vid immigration, bara för att sen inse att det flyget kanske inte alls går dit vi vill eller på den dagen vi önskar resa vidare …
Jag känner nu så här i resans slutskede att det är lätt att vara efterklok och tänka att vi borde gjort på ena eller andra sättet. Jag inser hur otroligt lite vi visste när vi satt där hemma i Stockholm i höstas och försökte lägga upp en rutt som kändes bra. Vissa kvällar ville jag bara lägga ner hela planeringsprojektet och boka longstay på Koh Lanta istället.
Jag orkade inte forska mer om huruvida det kunde tänkas finnas barnstolar i taxin från Kuala Lumpur International Airport (vilket kändes viktigare hemma än på plats …), hur en förbokar nattåg i Vietnam, eller om det gick att vistas med barn i Ho Chi Minh City på ett bra sätt eller inte. Allt kändes hotfullt, svårt eller bara sjukt jobbigt i största allmänhet. Men, vi gav oss inte, och vad glad jag är att vi genomförde detta på det sätt vi ville från början! För det allra mesta av det jag oroade mig för hemma har ju känts hur bra som helst på plats.
Till saken hör även att ingen av oss tidigare varit i något land i Sydostasien förutom Thailand (där vi varit många gånger). Hade vi haft någon typ av erfarenhet av övriga länder hade upplägget förmodligen blivit ett annat, och skulle vi planera en ny, liknande resa om ett år skulle den garanterat se annorlunda ut. Valter, tvååringen som snart blir tre, har också känts som ett osäkert kort, eftersom han helt enkelt är för liten för att förstå grundläggande säkerhetstänk, som till exempel att en måste hålla en förälder i handen när en korsar gator i HCMC och annat livsnödvändigt. I denna fråga känns det bara som att vi har framtiden för oss, även om vi räknar med att det säkert kommer andra typer av utmaningar när barnen blir större.
Vi har lärt oss så otroligt mycket på de här månaderna. Om hur det är att resa med små barn under lång tid, eller rättare sagt, hur det är att resa med VÅRA små barn under lång tid. För det är ju knappast samma för alla med alla barn (bara våra två är helt olika varandra och bjuder på olika typer av utmaningar). Vi har insett att allt går bara vi vill, men ibland vill vi helt enkelt inte. Vi vet nu att vi nog egentligen kan resa vart som helst med Love och Valter, men att vi faktiskt inte alltid vill göra det.
Vi vill inte spendera för mycket tid på platser där de inte får springa, röra, pröva, klättra, härja och (inom rimliga gränser) leva rövare som de vill. Ibland gör vi bedömningen att det är värt det — som i storstäderna — men ser då till att blanda upp dagarna så att delar av dem spenderas på platser (parker, barnvänliga museer, pooler, stora boenden med bra yta inomhus m.m.) där de kan få vara fria och vi vuxna kan sänka garden en stund, och kombinerar det med att göra sådant som jag och Petri tycker är intressant och kul (även om det förvånansvärt ofta sammanfaller med barnens intressen). Det har varit vårt framgångsrecept på den här resan, och har gjort att både vi vuxna och barnen har känt att dagarna har varit lyckade för alla.
Dessutom har det som i förväg känts som riktigt säkra kort, t ex resmål med fantastiska sandstränder, inte alls alltid varit det som barnen gillat bäst. Istället minns de promenader längs ett vägbygge på Koh Lanta, hur vi en gång gick genom ett hotellområde med massa trasiga skulpturer, eller besöket på krigsmuseet i Ho Chi Minh City. Det gör att det faktiskt är rätt svårt att förutse vad som ska gå hem eller inte, så det är ingen idé att ens försöka i någon större utsträckning. Love har till och med, när han fått frågan, kungjort att vistelsen på sjukhuset var en höjdpunkt på resan, ”för då fick vi se på hur mycket tv vi ville och köpa Mästerflygare i affären” …
Nu har vi ett par veckor kvar på vår resa innan vi flyger hem till Sverige igen via Bangkok i början av mars. Vi stod länge i valet och kvalet om huruvida vi skulle ta den ”norra vägen hem” eller ej, det vill säga passa på att se Hanoi innan vi lämnade Vietnam och sedan fortsätta via Luang Prabang i Laos och Chiang Mai i norra Thailand innan vi flög hem. Även om detta alternativ vann en jordskredsseger på Instagram i omröstningen där det ställdes mot strandliv i Thailand, har vi till sist valt att gå på det senare.
Dels kändes det lite forcerat att trycka in ett helt nytt land på kort tid (ett land som vi verkligen är sugna på att uppleva ordentligt dessutom), men framför allt fick vi nys om att vår bästa kompisfamilj, Istalletforoverall.com som vi spenderade jul och nyår med i Huay Yang, skulle befinna sig på just en av de thailändska öar vi övervägt för vår sista tid på resan, precis vid rätt tillfälle.
Och därmed var frågan avgjord. Nu beger vi oss för sista gången denna resa tillbaka till Thailand för nytt barfotaliv, denna gång på västkusten på lilla ön Koh Phayam som blir en ny bekantskap för oss. Hörs igen därifrån!
