Sri Lanka med barn – en månad på resande fot

Igår var det dags för det som Love längtat mest efter sedan vi bestämde oss för att åka till Sri Lanka — safari i Udawalawe National Park. Vi velade lääänge om huruvida vi skulle köra på den korta eller långa turen, valet står mellan 3 eller 6 timmar, men bestämde oss till sist för den längre varianten. ⁣
⁣
Att sätta sig i en bil med barnen utan större möjligheter att kliva ur, under en tidsperiod motsvarande en flygning till Kanarieöarna kändes otroligt tveksamt, men vi chansade. Och det visade sig vara helt rätt beslut, killarna älskade turen från början till slut, och tretimmarssafarin hade nog riskerat att upplevas som stressig.

Kvällen innan safarin åt vi en tidig middag på vårt något märkliga, lite halvt ödsliga, men ändå trevliga hotell mitt ute i ingenstans, och ställde klockan på 05.00 nästa morgon. Att kliva upp ”mitt i natten” (enligt Valter), hoppa in i jeepen och bränna iväg i mörkret skänkte helt klart lite extra högtidlighet åt hela tillställningen. Efter en mödosam köprocedur för att ta sig in i parken var vi äntligen ensamma på en grusväg ute i Udawalawe, utan andra jeepar inom synhåll. Det dröjde inte länge förrän vi såg våra första elefanter, och sen fortsatte det med fler och fler djur som kunde adderas till listan.

• 

• 

• 

Fördelen med den längre varianten är också att en då serveras frukost under safarin, vilket var en upplevelse i sig. Inte minst för att en elefant plötsligt började cirkulera runt rastplatsen och vi ombads återvända till jeepen omedelbart, mycket spännande för samtliga inblandade. Det hela gick dock bra, elefanten knallade iväg, vi åt frukost och poserade lite vid jeepen på uppmaning av vår guide, och åkte sen vidare.

Framåt lunch återvände vi till hotellet vi efter att ha checkat av mängder av elefanter, schakaler, vattenbufflar, vildsvin, ett oräkneligt antal påfåglar och andra fåglar av mer okänt slag, kameleonter, sköldpaddor, nos + ögon på två krokodiler, samt Sri Lankas nationalfågel Ceylon Junglefowl. En av höjdpunkterna var två små elefantbebisar, bara några veckor gamla. Loves favoriter var utan tvivel schakalerna.

• 

• 

• 

Överlag var det hela en mycket fin upplevelse som förstärktes av vår duktiga guide Lasa, som lånade ut kikare och djurböcker plus älgade blixtsnabbt när inträdet skulle betalas och på så sätt kapade några jeepar i kön.

⁣Vi var först lite chockade över mängden bilar vid entrén, men väl inne i parken var vi ensamma större delen av tiden, med sällskap bara av djuren. Vi valde Udawalawe bland annat av den anledningen, då vi läst att det brukar vara lugnare här än i till exempel Yala Nationalpark, som har ett stort triumfkort i form av ett leopardbestånd som drar väldigt mycket folk.

Är då Udawalawe en okej upplevelse djurmässigt? Svårt att svara på. Vi är extremt restriktiva när det gäller aktiviteter som involverar djur, såväl hemma som när vi reser, och besöker därmed till exempel aldrig djurparker. I Udawalawe lever djuren i det fria, men mängden bilar som släpps in i parken varje dag är ändå anmärkningsvärt, och du kommer väldigt nära djuren vilket förmodligen tyder på att de är lite för vana vid besökare. En svår balansgång är det, mellan att vilja visa barnen djur och natur så att de ska etablera en vilja att värna om just detta, och att samtidigt undvika att exploatera dem.

Överlag är vi i alla fall nöjda med vårt besök och kan rekommendera Udawalawe för den som vill åka på safari på Sri Lanka. Vi bodde två nätter i närheten av nationalparken vilket kändes alldeles lagom. Viktigt är att välja boende med omsorg, eftersom du oftast är hänvisad till ditt hotell före och efter safarin då det inte finns så mycket annat att ägna sig åt i området. Vårt boende hade en härlig trädgård med pool, där vi underhöll oss med att bada, läsa, spela badminton och ladda upp för vår sista vecka på Sri Lanka. Några fina dagar blev det!

Snabbfakta, safari i Udawalawe National Park, Sri Lanka

Vad: Nationalpark på södra Sri Lanka, 120 km från Colombo och ett par timmars resväg från orterna på sydkusten.

Så funkar det: Alla hotell i närheten av nationalparken ordnar safari med egna jeepar, och du bokar därmed safarituren direkt via ditt hotell. I och med det är det verkligen värt att kolla recensionerna för hotellet lite extra noga och säkerställa att de erbjuder en bra safariupplevelse. Vi bodde på ett ställe som hette Birds Paradise Inn, ett något slitet hotell men lugnt och fridfullt med en liten pool i den lummiga trädgården.

Själva safarin: De flesta hotell verkar köra samma upplägg – du väljer mellan korta eller långa turen, där den korta är tre timmar och den långa hela sex timmar. Väljer du att åka på den långa turen skickar hotellen med frukost som du då äter ute i nationalparken, vilket är en upplevelse i sig. Våra barn var 3,5 och 5,5 år gamla, och långa turen var inget problem alls. Vi hade inte velat vara utan frukoststunden ute i parken! Eftersom vi var ensamma i jeepen var det också bara att be chauffören/guiden att köra hem oss när vi kände oss klara, vilket vi gjorde ungefär en kvart innan de sex timmarna hade passerat.

Ta sig hit: Vi kom från Hiriketiya/Dikwella på södra kusten, och resan upp till Udawalawe tog knappt två timmar. Hotellet vi skulle bo på ordnade med transfern efter att vi konverserat med dem via Booking.com, och vi bokade även taxiresan ner till Tangalle via dem.

Här ligger Udawalawe National Park:

Du kanske också vill läsa:
1. Inåt landet mot Udawalawe
2. Unawatuna och Sri Lanka, första intrycket
3. Dagstur till Galle Fort, Sri Lanka

Det är sen eftermiddag i Udawalawe i Sabaragamuwaprovinsen på Sri Lanka. Solen har börjat sjunka och ljuset är magiskt. Vi sitter i en safarijeep på väg tillbaka till vår lodge efter att ha besökt ett transithem för föräldralösa elefanter där de bor innan de släpps ut i det vilda igen. Love, som pratat om elefanter ungefär sen Srilankan Airlines flight UL222 tog mark i Colombo i mitten av december, sitter eftertänksam några säten bort och det går nästan att se utanpå hur hans hjärna bearbetar de nya intrycken. Valter, bredvid mig, funderar inte så mycket över elefanterna men älskar bilfärden och skrattar högt varje gång chauffören ökar farten efter en kurva. Det blonda håret står rakt ut bakom honom, de gröna ögonen lyser.

Rent kalendermässigt är det nyårsdagen idag, men här syns inga takeawaykartonger med bakispizza, utan bara ett vardagsliv som pågår precis som vanligt. Folk på väg hem från jobbet på moppar och med bussar. Skolungdomar, alla med ryggsäck över axeln och klubbor i mungipan, som släntrar fram längs den dammiga vägrenen, obekymrade om fordon som passerar någon hårsmån bort. Två kvinnliga poliser, eller är de kanske vakter av något slag, som ler åt något den ena visar i sin mobiltelefon. Butiker längs vägen som skyltar om precis allt möjligt — frukt, gasol, ris i tiokilossäckar, plastmöbler, kläder, däck, tvättmaskiner, allt finns här.

En busschaufför i en framrusande Lanka Ashok Leyland tutar upprört åt en tuktukförare som han anser tar sig för stora friheter i det mötande körfältet. Trafiken, i den mån det är tal om någon sådan, framförs som vanligt med eftertryck, men alla verkar alltid så glada i det här landet. Det tutas, det viftas, det köpslås och diskuteras intensivt, men nio gånger av tio sker det med vad som åtminstone för en oinvigd verkar vara glimten i ögat. 

Vi har varit här i tre veckor nu. Sett strand övergå i nästa strand längs nästan hela den södra kustlinjen. Kommit att uppskatta inte bara människorna utan också den storlagna naturen, djuren, maten, det vilda havet och stämningen. Imorse vek vi av, tog oss längre inåt landet. Vägarna, små och krokiga och med en hastighet på 60 kilometer i timmen när det går som fortast, genom risfält, förbi små byar, skolor, tempel och vattenbufflar. Kan det finnas något vackrare land än detta? 

Vi checkade in i en enkel stuga på ett hotell i djungeln — imorgon bitti 05.30 väntar Loves stora höjdpunkt på den här resan, safari i nationalparken Udawalawe. Föraren av vår jeep gasar på lite extra när vi kör upp på en höjd, och den tidigare så täta tropiska vegetationen glesnar på båda sidor av bilen. Till höger breder djungeln ut sig nedanför oss, nästan så långt vi kan se. Till vänster, den mäktiga Udawalawe-reservoaren, dammen som förser stora angränsande områden med både ström och bevattning. I horisonten — berg. 

Jag lutar mig tillbaka i jeepen, tar en bild av landskapet bakom oss och den ännu heta solen och tänker på allt och på inget. Sri Lanka, du har så ofantligt mycket att visa oss. Och jag vet att det blir ett måste att återvända. Någon gång. ❤️

Efter en vecka i Unawatuna, som blev en klart positiv överraskning för oss, hoppade vi in i en taxi och drog vidare österut mot nästa stopp på den lankesiska sydkusten — Mirissa. 

Vi valde verkligen rätt dag för att ägna oss åt förflyttning. Det började regna vid 10-tiden på förmiddagen och fortsatte ända till kvällen, så första intrycket av Mirissa blev inte helt hundraprocentigt. Vi lämnade också det, för att vara oss, lyxiga resortlivet på Thaproban Pavilion och checkade in i en bungalow av lite enklare slag på en kulle ovanför Mirissa Beach. På de ca 20 kvadrat vi nu förfogade över ägnade vi oss åt att läsa igenom alla medhavda (barn)böcker, pyssla samt spela spel i några timmar medan vi väntade på att regnet skulle ge sig (det verkligen öste ner) så att vi kunde gå ut och ta reda på var vi hade hamnat. Lite halvjobbig känsla var det, att gå från loungelyx i solen till blöt packning i en rustik bungalow. Men, utanför i trädgården fanns det påfåglar, Petri och Love regnbadade i poolen och utsikten över havet som skymtade mellan palmerna från terrassen var fantastisk.   

Och framåt kvällen när regnet äntligen hade vett att upphöra knallade vi ner från vårt lilla berg och insåg att stranden i Mirissa inte bara var bred, platt och underbar i största allmänhet — den innehöll också ett helt gäng sådana där restauranger som jag saknade i Unawatuna med riktigt skönt häng. Vi slog oss ner på första bästa ställe och kände genast att livet var ytterst trivsamt igen. 

Morgonen efter var det dags att kolla hur strandens kvalitet stod sig i konkurrensen på dagtid, och inte heller där blev vi besvikna. Innan vi bestämde oss för att låta vinterns resa gå till detta land var jag en hårsmån från att googla ihjäl mig efter hur stränderna på Sri Lanka egentligen funkar när en reser med barn. Enligt en del bloggar och inlägg i diverse forum var det praktiskt taget förenat med livsfara att släppa kids ens i närheten av havet här, och även om jag oftast tar sådana utlåtanden med en nypa salt och tänker att folk i allmänhet inte har någon som helst koll på läget (det har de oftast inte nämligen), lyckades dessa påståenden ändå så ett litet frö av oro hos mig för hur det skulle funka. Totalt obefogat såklart. Visst, havet är kraftfullt, här mer än på många andra ställen vi varit, och det har vi respekt för. Men våra barn är så små att vi aldrig låter dem bada ensamma/utan uppsikt ändå, och vågorna i Mirissa älskades av hela familjen från första stund. Vi hyrde bodyboards varje dag och hängde på stranden från morgon till kväll. Livet fint, som sagt. 

En oro fanns dock kvar, och det var att Valter inte verkade riktigt frisk. Han hade feber då och då och var rätt hostig, och en morgon när vi vaknade var han riktigt varm. Vi bestämde oss för att det var läge för ett besök på närmaste läkarmottagning, var nu den kunde ligga. Tror både Petri och jag var helt inställda på färd upp till någon pediatrisk klinik i Colombo, eftersom det var så det slutade på Koh Lipe förra året när Valter misstänktes ha lunginflammation, men läkaren vi hittade här i ett ruckligt hus uppe vid huvudvägen lyste bara lite i halsen, lyssnade på några hostningar och skrev sedan ut en liten uppsättning mediciner. Och efter några dagar med dessa blev Valter också mycket riktigt i fin form igen.

Medan Petri och Valter tog det lugnt i bungalowen första dagen med medicin passade Love och jag på att hoppa in i en tuktuk och göra en utflykt till vad som sägs vara Mirissas mest instagrammade plats, Coconut Tree Hill. ⁣⁣Mycket riktigt var där också massor av folk, tidig morgon är knepet för den som verkligen vill ha sina insta-moments fria från folk, men vi hade det bra ändå. Vi klättrade runt lite på halvön och efter en stund kom det fram en äldre singalesisk man och pekade ut stora havssköldpaddor i havet för oss. Love, som är en nyvaknad anhängare av dessa djur sen Dalawella Beach i Unawatuna, stod och spanade på dem hur länge helst innan vi begav oss tillbaka mot Mirissa där vi åt lunch tillsammans på stranden. Så mysigt med en dag tillsammans bara vi två, även om det såklart var trist att det behövde bero på att Valter låg hemma med feber. Vi försöker påminna oss om att bli bättre på att dela upp oss även när vi alla friska, men framför allt Valter är fortfarande väldigt mån om att 1) vara där Love är, 2) vara där mamman är, så det blir ibland lite svårt med den uppdelningen …

I Mirissa firade vi också julafton, där tomten lämnat paket på terrassen på morgonen, dagen spenderades i havet och till sist med middag nere på stranden som Valter, på bättringsvägen men fortfarande trött, förstås somnade ifrån efter att ha ätit ett halvt papadam. En rakt igenom mysig dag, och detta trots att vi blev tvungna att skjuta på den obligatoriska visningen av Karl-Bertil Jonssons julafton ända till mellandagarna på grund av tidsbrist(!).

På julaftonskvällen fick vi dessvärre också stifta bekantskap med den absolut största nackdelen med Mirissa — det faktum att man med jämna mellanrum arrangerar utomhusfester på stranden, med dans till soluppgången. Och när dessa fester inte äger rum hör det till vanligheterna att barerna och restaurangerna försöker överrösta varandra med så hög volym som det bara är möjligt. Vi trodde vi garderat oss från detta spektakel med att bo uppe på vårt berg, men ljud färdas som bekant över vatten och från vår terrass kunde vi tyvärr höra varenda liten basgång, ibland nätterna igenom. ”Lyckligtvis” var vår AC så högljudd att den överröstade det mesta inomhus, men ute gick det inte att sitta vissa kvällar vilket ogillades starkt. Tyvärr gör detta spektakel att intrycket av Mirissa inte blir så bra som det kunde ha varit, annars hade det banne mig blivit riktigt höga betyg alltså!

För mycket är ju bra i Mirissa! Stranden, havet, maten, stämningen. Inget att klaga på. Det var heller inte så mycket folk på stranden som vi hade befarat, utan kändes tvärtom ganska lugnt, men det verkar främst bero på att turismen ännu inte återhämtat sig efter terrordåden i påskas. När vi åkte vidare efter vår vistelse i Mirissa fick vi skjuts till Hiriketiya av hotellägarens son. Han berättade att beläggningen på deras tre-fyra hotell var anmärkningsvärt sämre i år, och att det i vanliga fall brukar vara betydligt fler turister på stränderna. Härligt för vår vistelse med mindre folk, men så tungt för landet. 

Efter att ha återhämtat oss från en sjukt jobbig matförgiftning kör vi nu all in surfmeckat Hiriketiya längre österut. Mer om våra dagar här kommer inom kort! 

Ett par gånger under vår resa på Sri Lanka tog vi en tuktuk från Unawatuna de ca 15 minuterna in till Galle som är huvudstad i Sydprovinsen på Sri Lanka och som skulle visa sig vara en riktig pärla!

Stan började byggas av holländarna på 1600-talet och vi älskade stället från samma stund vi vecklat ut hela familjen ur tuktuken. Det finns en nyare del, och så finns det Galle Fort, UNESCO-världsarvet och alltså de gamla delarna av stan, som vårt besök uteslutande handlade om. 

Att knalla runt i gamla stan i Galle, som är omgärdad av ett gediget byggt holländskt fort med murar att springa på, är som att plötsligt befinna sig i Europa, tänk en kombination mellan någon välbevarad by i grekiska övärlden (typ Ermoupolis på Syros eller Parikia på Paros), vissa delar av Lissabon eller kanske Ligurien i Italien. Och ovanpå det är det ändå Sri Lanka, med allt som hör därtill i fråga om dofter, tropiskt klimat och vänliga människor. 

Gentrifieringen är minst sagt på frammarsch i Galle — här finns massor av konstgallerier, butiker med superfina hantverk och restauranger som hade kunnat underhålla en i flera veckor. Allt detta blandat med tempel, moskéer, kyrkor och andra historiska byggnader gör det till en upplevelse du inte vill missa när du är på södra Sri Lanka. ⁣

Vi var listiga nog att pricka in en molnig dag, vilket gjorde allting betydligt härligare än om det varit sol och 32 grader. Det bästa annars är att besöka staden tidig förmiddag alternativt sen eftermiddag när solen börjar gå ner — kommer vi hit igen står det överst på min lista att bevittna solnedgången från muren. 

Vi började med att ta oss ut till den omgärdande stenmuren samt kollade in fyrtornet Galle Lighthouse som är riktigt fint med sin vitputsade fasad och som än idag lotsar fartyg säkert in i Galle Port. Uppe på muren var det en härlig mix av lokalbor, japaner med solparasoll (första och hittills enda gruppresorna vi stött på så här långt) samt lite oklara fotograferingssessioner och filminspelningar på sina ställen. Utsikten över havet är fantastisk, och även om väggarna stupar rakt ner i havet något tiotal meter (med avsaknad av staket) är muren tillräckligt bred för att även den höjdrädde ska låta sina barn springa av sig där.

Vid det buddhistiska templet med sin stora Buddhastaty vek vi in i stan igen på jakt efter en lunchrestaurang vi kollat upp i förväg — Poonie’s kitchen, som bjöd på en mysig och lugn liten innegård som du når genom att gå genom en souvenirbutik på Pedlar Street. Här kunde killarna till sin lycka beställa in vietnamesisk phở, som de fastnade för under vår förra långresa, medan vi vuxna mumsade superfräsch sallad och fried noodles. ⁣Detta ställe kan varmt rekommenderas vid besök i Galle Fort.

Efter lunchen strosade vi runt på Pedlar Street som verkar vara någon form av huvudgata, på jakt efter lite småsaker till barnen som inte riktigt tog sitt packningsansvar när de ombads packa ner ordentligt med figurer och leksaker inför resan. Efter att ha inhandlat dinousarier till dem och armband till mig (finns SÅ mycket fina hantverk och smycken att shoppa här!) var det dags att testa ett av alla fancy glasställen som finns i Galle och spana in ytterligare delar av gamla stan med sin grymma arkitektur.

När även detta var avhandlat hade det blivit eftermiddag och solen började visa tecken på att vilja komma fram ur molnen, så det blev raka spåret hem till poolen på Pavilion i Unawatuna igen. Men sammanfattningsvis är Galle så väldigt värt ett besök, och jag hoppas verkligen vi kommer hit igen. Under vår långresa vintern 18/19 var en stor del av behållningen just variationen mellan strandliv och stadsliv, och det här blev en välbehövlig minidos av det senare. Så nice!

Fler bilder från Galle Fort

Här ligger Galle Fort

Nu har det gått några dagar sedan vi landade i Colombo, och vi börjar få lite grepp om läget här i Unawatuna på Sri Lankas södra kust. 

Vi hade noll koll på landet sen innan och visste inte exakt vad vi hade att vänta oss, så vi valde att safe:a med ett riktigt bra hotell första veckan och bokade in oss på Thaproban Pavilion Waves som ligger precis i utkanten av Unawatuna. Det går att promenera till stranden och byn vilket tar ungefär 10 minuter, men det går också väldigt smidigt att åka tuktuk samma sträcka för ca 10 kronor vilket starkt förespråkas av de yngre i familjen som ser detta som ett stort nöje. 

Skulle jag boka ett nytt boende här hade jag kanske valt att bo nere på stranden, men det går inte att komma ifrån att det är fantastiskt med härliga hotellupplevelser. Thaproban Pavilion ligger precis vid havet, men istället för strand är det dramatiska klippor nedanför där vågorna bryts med stor kraft, något både jag och Love kan ägna mängder av tid åt att beskåda, helst på första parkett från infinitypoolen. 

Stranden i Unawatuna är klart över förväntan. Vi hade hört lite varierade recensioner av den och stället i allmänhet, men nä, jag måste säga att vi verkligen gillar det. Massor av små lokala restauranger att välja på, inte alls mycket folk och fin sandstrand med fantastiska vågor — vi behöver inte så mycket mer. Min farhåga om att barnen kanske inte skulle kunna bada på grund av vågor och underströmmar stämde verkligen inte alls, i alla fall inte här. Sen är det klart att den där reggae-viben jag romantiserar och gillar med mina favoritställen i Thailand kanske inte riktigt är exakt lika närvarande här, men jag har mina misstankar om att det kan vara annorlunda på andra delar av ön, det får vi se när vi flyttar på oss om någon vecka. 

I övrigt har vi fått en bra men lite ansträngd start på denna resa. Jetlagen dödade vi framgångsrikt direkt, men däremot fick Love feber första dagen och till råga på allt lyckades vi samma dag bränna flera av oss i solen, vilket gjorde att det fick bli ett par lugna dagar som ägnades åt poolbad och diverse inköp. Nu är dock alla i form igen efter tre nätter med minst 10 timmars sömn vardera, och vi har fullt upp med att riva av allt vi vill göra här i Unawatuna med omnejd innan vi beger oss vidare längre söder-/västerut på fredag! 

Med rundresan i Sydostasien i färskt minne ligger det som sagt nära till hands att jämföra Sri Lanka med länderna vi besökte då. Här är några reflektioner vi gjort efter de första dagarna:

 – Att lokalbefolkningen badar. Detta sker endast undantagsvis i till exempel Thailand, men här badar gammal som ung, oftast fullt påklädda, och verkar ha sjukt kul. Mycket härligt att se! 

 – Att det (nästan) bara är (väldigt många) män som jobbar överallt, även som t ex städare och i kök m.m. till skillnad från i t ex Thailand och Vietnam där det alltid var kvinnorna som höll ordning.

 – Att alla pratar engelska (i alla fall här i Unawatuna), så himla kul att kunna snicksnacka med alla, från tuktukförare till äldre kvinnor som säljer kokosnötter i djungeln och barpersonalen på hotellet. 

Sammanfattningsvis — superkul att vara här, nu går vi all in Sri Lanka!

Vintern 18/19 unnade vi oss en så kallad paus i livet och stack iväg på en tremånaders långresa genom Thailand, Malaysia och Vietnam. Våra barn var då 2 och 4 år, och det var rakt igenom magiskt att få spendera så mycket sammanhållen tid med dem. Vi upplevde hur mycket som helst tillsammans under det kvartalet — upptäckte storstäder som Bangkok, Kuala Lumpur och Ho Chi Minh City, hängde på drömstränder samt hyrde hus tillsammans med vänner på det thailändska fastlandet. Redan efter någon dag visste jag att jag alltid skulle längta tillbaka. 

Men alla resor har ett slut och det hade ju även denna. Så vad gör man, när hösten kommer och man vintern innan alltså har rivit av den bästa resan i livet och det inte känns vare sig rimligt eller alls genomförbart jobbmässigt att be om flera månaders tjänstledigt igen? Jo, man drar nytta av årets oerhört arbetstagarvänliga jul- och nyårshelger, adderar en vecka på ena sidan, några dagar på andra sidan och voilà — så har man plötligt en hel månad att spela med. En månad är inte tre, det är ju något slags ofrånkomligt faktum, men jag vågar tro att det är tillräckligt länge för att det ska kännas som ett ordentligt avbrott från företeelser som galonbyxor utanpå overall, hämtning/lämning i kolmörker och förkylningar som bara avlöser varandra. Att vi täcker in de absolut mest ljusfattiga dagarna på året med den här resan är dessutom en enorm fördel enligt mig. 

Återstod då frågan var den här månaden nu skulle spenderas. Först var vi (framför allt jag, Anna) inne på att åka tillbaka till Sydostasien. Den som känner mig väl vet att jag alltid längtar dit och utan tvekan skulle hoppa på ett eastbound plan med bara någon timmes varsel, om tillfälle av någon outgrundlig anledning skulle ges. Men vi kändes oss ganska mätta på Thailand, och även om vi mer än gärna hade åkt tillbaka till Koh Phayam som var en av de stora höjdpunkterna på förra årets resa, kändes det för länge med en månad där och lite stökigt att kombinera med något annat. Malaysia och Kuala Lumpur blev ju också en favorit under långresan, men inte heller i de trakterna hittade vi ett upplägg som kändes optimalt — öarna på Malaysias östkust som vi verkligen vill besöka har monsun under vår vinter, och det var viktigt för oss att hitta ställen med riktigt fina stränder där bad i havet var möjligt och därmed utgick bland annat Penang som vi annars är väldigt sugna på. Det finns dessutom en överhängande risk för besvikelser när man försöker återskapa något som tidigare varit väldigt bra, och det var vi inte så pigga på att uppleva. 

Istället ville vi hitta något helt nytt. Ett tag var vi helt inne på Costa Rica, sen skulle vi till Filippinerna, kanske Bali, men till sist föll alltså valet på Sri Lanka, som kändes som en perfekt kombination av äventyr, strandliv, djungel och vilda djur, och dessutom på någorlunda behändigt avstånd utan alltför stor tidsskillnad. Därför sitter vi nu på Qatar Airways flight just nu någonstans över Östeuropa/Ryssland, på väg från Arlanda till Doha där vi sen hoppar på nytt flyg för de sista timmarna till Colombo. Framför oss ligger fyra veckor med en mix av strandliv och förhoppningsvis surf på södra kusten följt av safari i Udawalawe och därefter resa med det legendariska tåget från Ella till Kandy, om vi lyckas knipa sittplatsbiljetter (har bokat och betalt för sådana för ungefär en månad sen, men det verkar väldigt oklart huruvida vi fått några eller ej). 

Som alltid är det spännande på alla sätt och vis att vara på resa med barnen. Valter som har varit sjuk i veckan frisknade till igår, men kändes plötsligt väldigt hängig igen nu på Arlanda. Med förra årets sjukhusvistelse i Trang, Thailand, i färskt minne, var det på riktigt nära att vi vände i gaten och åkte hem igen, men han repade sig efter en stund så nu kör vi ändå och hoppas slippa den lankesiska slutenvården. ✊ Medan saker händer runt honom som vanligt gör vi vårt bästa för att inte missa vad Love har för sig, som till exempel att läsa upp absolut allt på alla skyltar han ser, samt informera oss om att djuret i Qatar Airways logga minsann är en arabisk oryx, en art han har stenkoll på. Noterat! 

Sjävklart rapporterar vi längs vägen — häng med på bloggen och vårt Instagram resamedkids för att se vad vi har för oss!