Vintern 18/19 unnade vi oss en så kallad paus i livet och stack iväg på en tremånaders långresa genom Thailand, Malaysia och Vietnam. Våra barn var då 2 och 4 år, och det var rakt igenom magiskt att få spendera så mycket sammanhållen tid med dem. Vi upplevde hur mycket som helst tillsammans under det kvartalet — upptäckte storstäder som Bangkok, Kuala Lumpur och Ho Chi Minh City, hängde på drömstränder samt hyrde hus tillsammans med vänner på det thailändska fastlandet. Redan efter någon dag visste jag att jag alltid skulle längta tillbaka.
Men alla resor har ett slut och det hade ju även denna. Så vad gör man, när hösten kommer och man vintern innan alltså har rivit av den bästa resan i livet och det inte känns vare sig rimligt eller alls genomförbart jobbmässigt att be om flera månaders tjänstledigt igen? Jo, man drar nytta av årets oerhört arbetstagarvänliga jul- och nyårshelger, adderar en vecka på ena sidan, några dagar på andra sidan och voilà — så har man plötligt en hel månad att spela med. En månad är inte tre, det är ju något slags ofrånkomligt faktum, men jag vågar tro att det är tillräckligt länge för att det ska kännas som ett ordentligt avbrott från företeelser som galonbyxor utanpå overall, hämtning/lämning i kolmörker och förkylningar som bara avlöser varandra. Att vi täcker in de absolut mest ljusfattiga dagarna på året med den här resan är dessutom en enorm fördel enligt mig.
Återstod då frågan var den här månaden nu skulle spenderas. Först var vi (framför allt jag, Anna) inne på att åka tillbaka till Sydostasien. Den som känner mig väl vet att jag alltid längtar dit och utan tvekan skulle hoppa på ett eastbound plan med bara någon timmes varsel, om tillfälle av någon outgrundlig anledning skulle ges. Men vi kändes oss ganska mätta på Thailand, och även om vi mer än gärna hade åkt tillbaka till Koh Phayam som var en av de stora höjdpunkterna på förra årets resa, kändes det för länge med en månad där och lite stökigt att kombinera med något annat. Malaysia och Kuala Lumpur blev ju också en favorit under långresan, men inte heller i de trakterna hittade vi ett upplägg som kändes optimalt — öarna på Malaysias östkust som vi verkligen vill besöka har monsun under vår vinter, och det var viktigt för oss att hitta ställen med riktigt fina stränder där bad i havet var möjligt och därmed utgick bland annat Penang som vi annars är väldigt sugna på. Det finns dessutom en överhängande risk för besvikelser när man försöker återskapa något som tidigare varit väldigt bra, och det var vi inte så pigga på att uppleva.
Istället ville vi hitta något helt nytt. Ett tag var vi helt inne på Costa Rica, sen skulle vi till Filippinerna, kanske Bali, men till sist föll alltså valet på Sri Lanka, som kändes som en perfekt kombination av äventyr, strandliv, djungel och vilda djur, och dessutom på någorlunda behändigt avstånd utan alltför stor tidsskillnad. Därför sitter vi nu på Qatar Airways flight just nu någonstans över Östeuropa/Ryssland, på väg från Arlanda till Doha där vi sen hoppar på nytt flyg för de sista timmarna till Colombo. Framför oss ligger fyra veckor med en mix av strandliv och förhoppningsvis surf på södra kusten följt av safari i Udawalawe och därefter resa med det legendariska tåget från Ella till Kandy, om vi lyckas knipa sittplatsbiljetter (har bokat och betalt för sådana för ungefär en månad sen, men det verkar väldigt oklart huruvida vi fått några eller ej).
Som alltid är det spännande på alla sätt och vis att vara på resa med barnen. Valter som har varit sjuk i veckan frisknade till igår, men kändes plötsligt väldigt hängig igen nu på Arlanda. Med förra årets sjukhusvistelse i Trang, Thailand, i färskt minne, var det på riktigt nära att vi vände i gaten och åkte hem igen, men han repade sig efter en stund så nu kör vi ändå och hoppas slippa den lankesiska slutenvården. ✊ Medan saker händer runt honom som vanligt gör vi vårt bästa för att inte missa vad Love har för sig, som till exempel att läsa upp absolut allt på alla skyltar han ser, samt informera oss om att djuret i Qatar Airways logga minsann är en arabisk oryx, en art han har stenkoll på. Noterat!
Sjävklart rapporterar vi längs vägen — häng med på bloggen och vårt Instagram resamedkids för att se vad vi har för oss!
Stendörrens naturreservat ligger vid den sörmländska kusten och är en riktigt härlig naturupplevelse med marin prägel för både barn och vuxna. Vi åkte dit en helg i september 2019 och fick en underbar dag med barnen vid havet.
Är det något vi alltid är på jakt efter så är det fina naturreservat, stigar och bra vandringar för barn i närheten av Stockholm. Vi har flera favoriter – Tyresta Nationalpark, Lida Friluftsgård och Ängsjö friluftsgård i Järfälla för att nämna några – men det är alltid kul att testa nytt, och Stendörrens naturreservat har vi länge velat besöka med barnen. I helgen var det äntligen dags!
Skyltar mot Stendörrens naturreservat och Naturum.
Stendörrens naturreservat ligger alltså vid kusten i Sörmland, mellan Nyköping och Trosa och ca 1,5 timme hemifrån oss i Solna. Vi har varit på väg dit flera gånger, men alltid kommit fram till att tre timmar i bil är lite för mycket för en dagsutflykt, och har därför valt andra ställen. I fredags hade dock barnens förskola stängt för den klassiska höstplaneringen, och vi bestämde oss därför för att försöka hitta någon form av boende i närheten av Stendörrens naturreservat och ta oss en miniweekend. Valet föll på Nynäs slott och en stuga som vi hyrde av vandrarhemmet Bränneriet, en upplevelse värd en helt egen resa egentligen – mer om det i separat inlägg.
När köerna runt Stockholm lagt sig något på fredagsmorgonen hoppade vi in i bilen och styrde söderut mot Stendörren. Det är så himla härligt att vara på väg någonstans tillsammans med barnen – jobb och vardag känns snabbt väldigt långt bort och semesterkänslan infinner sig genast, åtminstone när den här typen av äventyr vankas.
Efter att ha dundrat E4:an ner och sen kört genom de fina sörmländska skogarna i några mil kom vi äntligen fram till Stendörrens naturreservat. Vi vuxna var som vanligt ivriga att ”sätta igång” med aktiviteterna, medan barnen tyckte det var fullt rimligt att uppehålla sig med att klättra på en gammal vattentank på parkeringsplatsen i säkert ett 30-tal minuter. Det där är verkligen något vi föräldrar (med röd DISC-profil dessutom …) behöver öva på – att inte stressa iväg mot det vi tycker är målet, utan försöka ta dagen i barnens tempo och låta dem greja färdigt innan vi styr vidare. Många gånger har det ju varit de där udda grejerna som varit dagens höjdpunkt för dem.
Här vare kul!
Hängbroar, klippor och grillning
Till sist fick vi ändå med oss killarna ner mot vattnet, och kunde konstatera att Stendörrens naturreservat var en solklar hit. Vi började med att knalla över broarna ut till ön som heter Stora Krokholmen och fascinerades av hur snabbt vi plötsligt befann oss ute i havsbandet. Ön är som gjord för barn att leka på – mjuka fina klippor med massor av skrevor och bra klättring, samt inte alltför många branta stup att ramla utför. Den största utmaningen var att hålla dem från att halka i med fötterna, och det kändes odramatiskt om än svårt med tanke på hur mycket det fanns att se i vattnet. Med erfarenhet från vinterns vistelse i manettäta Huay Yang, Thailand, fick Love genast syn på flera maneter i havet, och när vi väl sett dem upptäckte vi bara fler och fler i det klara vattnet.
Öronmaneter fanns det gott om i havet vid Stendörren. Stendörrens broar var mycket uppskattade hos barnen.Så fina klippor!Bron över till Stora Krokholmen.
Vi stannade på Stora Krokholmen i flera timmar och hittade en fantastisk grillplats med utsikt in mot fastlandet där det var alldeles vindstilla. Vi såg flera fina grillplatser runt om i Stendörrens naturreservat, och överallt finns det ved utlagd – mycket trivsamt. Framför allt Love älskar att göra upp eld och dona med pinnar, och kan hålla på med det ungefär hur länge som helst, och vi hade verkligen ingen brådska heller. När Valter plumsade lite i havet torkade vi helt enkelt skorna över elden, och spaning på djur i vattnet kunde fortsätta utan större dramatik.
Peas of heaven levererar dagens lunchkorv. Grillmästare = Love.
Vi hade redan innan fått med oss att paddling är populärt att ägna sig åt på Stendörren. Det måste vara hur kul som helst att paddla runt bland öarna i naturreservatet, och extra kul och härligt var det att se ungdomar från Nyköpings gymnasium göra sitt bästa för att manövrera kajaker bland klipporna – vilken grym fredag i skolan! Nästa gång vi kommer hit ska vi definitivt överväga att hyra kanoter med barnen.
Djurspaning i vattnet. Klippor på Stora Krokholmen.
När vi var klara med utforskandet och hade klarat av en förbipasserande regnskur, begav vi oss tillbaka över broarna och gick genom fårhagen till Naturum en bit bort. Naturum, för den som inte besökt ett sådant, är utställningar/museer/verksamheter som ligger i anslutning till nationalparker och naturreservat runt om i Sverige. På ett ofta interaktivt sätt berättas det om naturområdet i fråga, och våra barn brukar gilla besök på Naturum skarpt – så även här i Stendörrens naturreservat.
Naturum i Stendörrens naturreservat – mycket populärt hos barnen.
Naturum och upplevelsestigen Stendörren
Vi hängde både inne och utanför Naturum en lång stund, innan vi tog oss an den upplevelsestig som började utanför Naturum. Den hade inte marknadsförts särskilt hårt, vi hade bara läst att det skulle finnas en stig med lite olika installationer längs vägen, men den visade sig vara hur bra som helst. Inte minst för att den passerade genom riktig trollskog precis vid vattengränsen, med stundtals höga klippor som stupade ner i havet och bjöd på grym utsikt. Med jämna mellanrum fanns skyltar att läsa, och i anslutning till dessa någon typ av aktivitet i all enkelhet som barnen kunde ägna sig åt. Vi hittade allt från råmande låtsaskor till fyrtorn att klättra på, och när vi som bäst stod och tittade ut över havet från det sistnämnda fick vi till råga på allt syn på sälar i vattnet! De kikade upp, låg och flöt en stund och frustade lite innan de dök ner under ytan och försvann. Så otroligt kul att få se tillsammans med barnen!
Stigen fortsatte genom urskogen, men klockan började bli mycket och vi var faktiskt tvungna att avbryta innan den tog slut och påbörja färden mot stugan vi hyrt vid Nynäs slott. Bara det faktum att vi har halva stigen kvar att vandra gör ju att vi vill åka tillbaka omedelbart! Vi är också fullt medvetna om att det finns fler öar och broar att knalla runt på, så det får definitivt bli ett nytt besök i Stendörrens naturreservat med barnen framöver.
Upplevelsestigen går raka vägen in i fårhagen. Tränar inför nästa års kanotturerFin stig i skogen längs med vattnet!I Stendörrens naturreservat finns chans att få syn på sälar – något som vi till vår och inte minst barnens stora glädje lyckades med!SälspaningInstallationer längs Stendörrens upplevelsestig.
Snabbfakta, Stendörrens naturreservat
Vad: Naturreservat i Sörmland med maritim prägel och fina hängbroar som tar dig ut
i havsbandet utan båt.
För vem: Verkligen alla! Barnfamiljer, vuxna, unga, gamla – det finns verkligen något
för alla här.
Matmöjligheter: Ta med picknick. Flera fina grillplatser med ved finns i området för den
som vill laga mat över eld (rekommenderas såklart). Dricksvatten går att få på
Naturum, som även bjuder på kaffe samt säljer glass.
Övrigt: Sele/bärstol är allra bäst till de yngsta. Barnvagn är inte att rekommendera ute på öarna och funkar heller inte så bra på stora delar av upplevelsestigen. Däremot går det fint att ta sig fram till t ex Naturum med barnvagn, och det ska också finnas en rullstolsvänlig slinga runt reservatet, som då såklart också funkar med vagn. Toaletter finns på Naturum och utedass finns t ex vid parkeringen.
Nynäs slott ligger inte, som det kanske låter som, i Nynäshamn, utan vid kusten i Sörmland mellan Trosa och Nyköping, mitt i Nynäs naturreservat. Vi åkte dit en helg i september 2019 och hittade massor att se och göra i området för både barn och vuxna.
Nynäs slott är en herrgård med anor så långt bak som till 1300-talet. Den nuvarande byggnaden tros ha färdigställts under den senare delen av 1600-talet, så att säga att detta är ett besöksmål präglat av historiens vingslag är ingen underdrift.
Anledningen till att vi hittade till Nynäs slott överhuvudtaget var att vi ville åka på en weekend i närheten av Stockholm när förskolan hade planeringsdagar och vi fick lite extra ledigt tillsammans med barnen. Eftersom vädret fortfarande var riktigt härligt ville vi ha friluftsliv snarare än upplevelser inomhus, och vi hade sedan länge sneglat på Stendörrens naturreservat någon kvart ifrån Nynäs slott. Det tar strax under 1,5 timme att ta sig dit från Solna där vi bor vilket vi tycker är i längsta laget för en dagsutflykt, och när vi nu hade en ledig fredag att spela med bestämde vi oss för att försöka hitta någonstans att övernatta i närheten. Vi upptäckte att Nynäs vandrarhem Bränneriet, som ligger precis bredvid Nynäs slott, hade fått väldigt fina recensioner, och bestämde oss för att testa.
Vårt boende vid Nynäs slott – stugan ”Draget”
Det visade sig vara fullt på själva vandrarhemmet, men de hyr även ut övernattningsstugor i området. Vi bokade in oss i en stuga som heter Draget och ligger på andra sidan sjön, mitt emot Nynäs slott och vandrarhemmet. Hit kom vi på fredagskvällen efter en fantastisk dag på Stendörren, och vi blev inte besvikna. Vi hämtade upp nyckel och vägbeskrivning på vandrarhemmet och tog sedan bilen de fem minuterna bort till Draget. Huset ligger bokstavligt talat i en kohage, och ett trettiotal fyrbenta vänner hälsade oss välkomna med intresserade råmanden när vi sakta rullade igenom hagen. Valter var en aning skeptisk till de nya grannarna, men lugnade sig när vi stängt in oss bakom grinden och han kunde betrakta kor och kalvar på betryggande avstånd genom staketet.
Ko på väg …Nu på rätt sida av staketet
Vi trivdes bra i stugan som låg precis vid sjön med egen brygga och roddbåt. Det är ett enkelt boende med utedass och vatten som hämtas i kran ute på knuten, men det finns el och öppen spis som vi eldade i på kvällen, och sängarna var förvånansvärt bra! Vi kan absolut tänka oss att komma tillbaka, och gärna under sommaren när bad och båttur på sjön ligger närmare till hands. Så mysigt! Love, Valter och Petri körde fotbollsmatch på kvällen, och det tillsammans med att hänga på bryggan var deras höjdpunkter med Draget.
På väg in för att kolla lägetLove förtöjer båtenSolnedgång över sjönMemorymatch i stugan, vissa mer fokuserade än andra. Kvällslek inneSå mysigt med öppen spis
Dramatiserad visning av Nynäs slott
På morgonen var det sedan
dags att utforska Nynäs slott med omgivningar. Vi inledde med att delta i en
dramatiserad visning av själva slottet, eller ”Stora huset”, som det tydligen
också kallas. Herrgården byggdes någon gång på sent 1600-tal och har förvaltats
av flera adelsfamiljer genom århundradena. Genom att delta i familjevisningen
fick vi en bra inblick i hur det var att leva på Nynäs slott i mitten av
1800-talet, och dramatiseringen gjorde att även barnen tyckte det var kul.
Dramatiserad visning på Nynäs slott (Valter något skeptisk vid just denna sekvens)
Något som enligt Love och Valter absolut måste göras när vi besöker den här typen av ställen är att balansera på alla tillgängliga (och otillgängliga) stenmurar. På Nynäs slott fanns ett helt gäng, så efter visningen blev det en stund med hjärtat i halsgropen medan killarna trampade runt på den höga (men tack och lov breda) muren runt den gamla slottsträdgården.
Murpromenad nedanför Nynäs slott
Det är riktigt fint att bara ströva omkring i omgivningarna kring Nynäs slott, att spendera en heldag här är inga som helst problem.
Lunch i Orangeriet/Restaurang Nynäs
Till vår stora glädje visade man sig fortfarande servera sommarbuffé i Orangeriet som ligger alldeles bredvid Nynäs slott. Den bestod av varma och kalla rätter, med stor bonus för att det gick att äta enbart de vegetariska delarna av buffén för reducerat pris, bara att fråga vid beställning. Maten var otroligt god, och Love och Valter mumsade i sig superfint serverade pannkakor med färska bär – alla nöjda! Maten intogs i mysig miljö, och granne med restaurangen i Orangeriet ligger även en liten gårdsbutik med växter, krukor och massa fina bruksföremål där det blev ett par inköp.
Utställningar på Nynäs slott
Varje år arrangeras utställningar i byggnaderna omkring Nynäs slott samt i källaren på själva slottet. Sommaren 2019 var dessa riktigt välgjorda och intressanta, så jag rekommenderar verkligen att göra ett besök och spana in dem.
Utställning: Hållbart hemma
Efter att ha sett slottet, trädgården och ätit oväntat bra lunch trodde vi att vi hade fått med oss de flesta höjdpunkterna på Nynäs, men det visade sig finnas en massa mer saker att göra. Förutom att det finns flera intressanta vandringsleder i omgivningarna runt Nynäs slott (Sörmlandsleden passerar bland annat utanför) som vi inte hann testa den här gången, finns det också flera små utställningar i olika byggnader på området. En av dessa var under vårt besök ”Hållbart hemma”, i det gamla oxstallet på gården, som visade på olika sätt att renovera, måla och producera föremål för hemmet på ett mer hållbart och miljömässigt sätt. Högaktuellt i dessa tider av plastbantning. Här fanns fina träklossar som barnen byggde med en lång stund, liksom ett litet kök att leka i. Som alltid är det uppskattat när det finns den typen av aktivering för barnen så att vi vuxna hinner ta oss en titt på det vi är intresserade av.
Bilderna från utställningen Hållbart hemma vid Nynäs slott
Utställning: Älskas … Ätas
En annan utställning vid Nynäs slott som jag först kände mig lite tveksam till gick under namnet ”Älskas … Ätas”. Den handlar om de djur vi älskar och de djur vi äter. Jag var orolig för att den skulle normalisera kött- och animaliekonsumtion och typ peka på det naturliga i att äta djur för att vi gjort så sen Hedenhös, men det var precis tvärtom.
Utställningen beskriver vår relation till djuren genom tiderna, hur vi förr levde tillsammans med dem på ett helt annat sätt än idag när de bara kommer hem i delar, inplastade i en bit frigolit från affären. Kontrasterna är påtagliga. Utan att ta ställning, men genom att ställa frågor och berätta på ett pedagogiskt sätt med bild och film, presenterar utställningen massor av information om hur djur idag lever och framför allt dör inom kött-/mejeri- och äggindustrin, kombinerat med möjligheten att klappa gosiga, levande djur i hagen bredvid. Valet att styra om mot växtbaserad kost har aldrig känts mer rätt än efter detta besök.
Barnen trivdes otroligt bra i denna utställning, som trots sitt allvar inte kändes läskig för dem. Den gav snarare upphov till massor av bra diskussioner. Dessutom fanns det också fullt av spännande gångar att krypa i, låtsasdjur att leka med och luckor att öppna och kika i. Killarna hittade kompisar och ville absolut inte gå därifrån när vi vuxna hade läst oss igenom hela utställningen. Läste senare att Djurens rätt varit med och utformat den, och jag kan rekommendera den å det varmaste! Tyvärr lyckades ingen av oss ta en enda bild på den, förutom på denna skylt utanför …
Kattfilé någon?
När vi till sist lyckades få barnen från djurutställningen var det dags att styra bilen hem mot Stockholm igen, men det kommer garanterat bli ett nytt besök på Nynäs slott framöver. Vi är så nöjda med vår vistelse!
Fina Nynäs slott
Nynäs slott/snabbfakta
Vad: Slott/herrgård i Sörmland med dramatiserade visningar, möjlighet att besöka slottet samt fina vandringsleder och spännande utställningar som förnyas varje år.
Hitta hit: Nynäs slott ligger mitt emellan Trosa och Nyköping i Sörmland. Det tar ca 1 timme och 15 minuter att åka hit från Stockholm, sväng av vid Tystberga.
För vem: Barnfamiljer, vuxna, alla som vill ha en härlig dag i fin miljö med massor att uppleva.
Pris: Dramatiserad visning av Nynäs slott kostar 80:- för vuxna och 20:- för barn. Alla andra aktiviteter vi gjorde var gratis.
Matmöjligheter: På sommaren och en bit in i september håller Restaurang Nynäs öppet i Orangeriet, de har en grym sommarbuffé och det går även att lyxa till det med en öl eller ett glas vin. Massor av fina picknickställen och bord runt om på området för den som hellre har med egen mat.
Övernattningsmöjligheter:Nynäs vandrarhem Bränneriet har 25 sängplatser, ligger precis invid slottet och erbjuder även övernattningsstugor i området. Vi hyrde den fina stugan ”Draget”, kostade 1.000:- för en natt. Då ingick roddbåt och egen brygga.
Övrigt: Barnvagn fungerar fint i området och på vissa delar av vandringslederna. Toaletter finns i anslutning till flera av utställningarna.
Mer info: Läs mer om Nynäs slott, utställningarna och vandrarhemmet Bränneriet på Nynäs slotts hemsida.
Stugan ”Draget”.Hänga på tak är kul!Lite sommar kvar ?Hit återvänder vi gärna!
Åreskutan är ett berg som verkligen bjuder in till maffiga vandringar under sommaren. Med sina 1 420 meter över havet är utsikten på många håll magnifik. Eftersom liftarna tar dig upp även sommartid finns det flera fina alternativ för dig som vandrar med små barn eller av olika skäl inte vill ha en strapatsrik vandring, men det finns också flera riktigt utmanande turer. Kort sagt, Åreskutan har något för alla.
Vandring till toppen av Åreskutan
Att någon gång under en sommarvistelse i Åre ta sig upp till toppen av Åreskutan är väl nästan obligatoriskt. Självklart kan du välja att göra det helt till fots från byn, men har du som vi små barn med på vandringen är ett betydligt mer lockande alternativ att använda dig av de sommaröppna liftarna för att ta dig upp i höjd med Kabinbanans bergsstation på 1 274 meter över havet.
När vi gjorde denna vandring 2019 använde vi oss av just Kabinbanan för att ta oss upp, men när vi var här igen under sommar 2020 fick vi istället åka VM8:an och därefter byta till Gondolen för att ta oss upp till samma ställe. Detta då Kabinbanan har stängt för gott och ska rivas. Biljett till liften köper du antingen i förväg via Skistars webbplats eller också på plats nere vid VM8:an. Biljetterna gäller tur- och retur, det går alltså bra att ta liften ner igen.
Love och Valter vid BaseCamp Åreskutan, sommaren 2019.
Väl uppe på 1 274 meters höjd har du sedan 146 höjdmeter kvar att avverka innan du är uppe på toppen. Här kan du välja mellan en lättare och en svårare led, där den lätta motsvarar ungefär knagglig grusväg, och den svåra innebär lite klättring men ingenting som treårige Valter inte klarade av. Båda lederna är ordentligt skyltade och det är enkelt att hitta upp till toppen. Vi valde på barnens initiativ den svårare leden, och den tog oss ungefär en timme upp med stopp för att spana efter renar och kasta lite snöboll i de stora snösamlingar som ofta fortfarande finns kvar här under sommaren.
När du kommer upp till toppen väntar en otrolig belöning bestående av hänförande 360-vyer över landskapet och bergen runtomkring. På toppen av Åreskutan finns också Åre Toppstuga, som sägs vara Sveriges högst belägna café, där det går att köpa våfflor och annat fika. Vi testade dock aldrig detta, utan hade med oss egen lunch som vi åt på baksidan av Skutan med utsikt över Kallsjön. Därefter blev vi kvar länge, länge och byggde stentorn och njöt av tillvaron i största allmänhet, innan vi vandrade den enklare vägen ner till liften igen vilket tog någon halvtimme.
Något som kan vara värt att understryka är att vädret ibland tvingar liftarna att stänga tidigare än planerat, vilket gör att det inte går att ta sig ner till byn på annat sätt än till fots. Håll koll på prognosen och dra dig inte för att fråga om status innan du ger dig upp till toppen.
Vandring från Åreskutan ner mot byn
Under vår första sommarvistelse i Åre, när barnen var bara 3 och 5 år, avslutade vi fjällsemestern med att ta kabinbanan upp och sedan gå hela vägen ner från Åreskutans topp. En värdigare avslutning på semestern var svår att tänka sig, och detta är verkligen en vandring vi kan rekommendera. Året efter gjorde vi den dessutom igen, men då alltså på lite mer ofrivillig basis … Mer om det i slutet av det här inlägget.
Nöjd familj på väg ner från Åreskutans topp.
Vi hade kollat upp tänkbara vägar ned från Åreskutans topp via Åre Trails, en tjänst som för övrigt är riktigt användbar för att hitta vandringsleder i området kring Åre. Det går att välja på att gå östra (led 215) eller västra (led 214) vägen ner. Lederna är klassade i olika svårighetsgrader som överensstämmer med pisternas gradering på vintern, och eftersom den östra vägen ansågs vara svart och därmed ”svår”, föll valet på den västra leden, 214, med medelsvår röd märkning. Informationen på Åre Trails bygger på att du går leden nerifrån byn och upp, men vi valde alltså att göra det omvända.
Det visade sig vara ett bra beslut. Även om det aldrig kändes läskigt på något sätt, hade jag inte önskat mig en svårare vandring med tre- respektive femåringar. Det är inte direkt bara att knalla på, utan du får klättra på vissa ställen, och nedåt är alltid svårare än uppåt. Men killarna gillade utmaningen, och vi vet sedan innan att det är betydligt lättare att motivera dem framåt om vägen innehåller spännande inslag, till exempel som här i form av snöfläckar, dammar att kasta sten i, stenrösen att bygga på (eller välta) samt att hålla koll efter målade stenar som visade vägen.
Leden går under eller vid sidan av kabinbanans sträckning ganska länge, och utsikten är helt fantastisk. Tror jag stannade ungefär hundra gånger och tog bilder eller bara tittade ut över diverse berg i när såväl som fjärran – det var helt magiskt! Vädret denna julidag var också perfekt för detta äventyr, ca 17-18 grader i byn med sol och moln, runt 13 uppe på Åreskutans topp.
När du kommit förbi de svåraste partierna är du framme vid Hummelstugan och Hummelliftens bergsstation, där du får besluta om du vill ta en brantare väg ner via Mörvikshummeln mot Fjällgården eller om du vill ha en enklare (men lite längre) avslutning som går via en lätt sluttande väg bort mot VM8:an och sicksackar sig ett par gånger ner längs Åreskutan.
Leden vi gick från Åreskutans topp till dal. Bilden kommer från appen Åre Trails (som tyvärr inte längre finns kvar/underhålls, men webbplatsen finns och innehåller samma information även om jag gillade appen betydligt bättre).
Längs vägen ner över Åreskutan finns det hur många naturliga rastställen som helst med makalös utsikt, så ett hett tips är att inte göra som vi och (för en gångs skull) planera för lunch nere i byn, utan att packa med sig mat och äta den längs vägen …
Vi hade nog räknat med drygt ett par timmars vandring, men det tog snarare det dubbla eftersom vi stannade många gånger och lekte och för att det heller inte går att tjata på barnen för att få dem att gå fortare – då åker bromsen i direkt. Som reservplan, eftersom mat började kännas hett eftertraktat hos samtliga familjemedlemmar, hade vi Worldcupliften som vi tänkte ta sista biten ner till byn, men när vi kom fram visade det sig att den tyvärr var stängd. Det hade vi möjligen kunnat kolla när vi åkte upp, men det var det ingen som tänkte på. Lyckligtvis hade vi med oss ett gediget snacksförråd som blev räddningen.
Vi fick finta bort hägringen om att åka lift, som vi dessvärre redan hade lyckats presentera för barnen, och sikta mot Fjällgården istället vilket tog nästan en timme extra. Med ett par kexchoklad och axelåkning de sista hundra meterna tog vi oss ändå ner på darriga ben, och väl på restaurangen hade killarna inga som helst problem med att härja och leva rövare, till synes helt oberörda av att just ha vandrat den längsta sträckan i sina liv.
Efter lunch och glass och öl i benen orkade vi knata ner den sista sträckan till bilen vid kabinbanans dalstation och summerade där 8 km, 13 000 steg och två ofantligt stolta föräldrar. Det var så himla roligt att vi lyckades genomföra detta tillsammans, och det är verkligen en dag vi kommer att minnas och leva på länge. Så fantastiskt!
Nu sitter vi i bilen och är redo att bränna de 60 milen ner till Stockholm och Solna. Bakom oss lämnar vi inte bara Åreskutan utan också en fjällvärld som vi alltid kommer att längta tillbaka till och definitivt inte har semestrat i för sista gången. Så bra veckor!
Benägen att hålla med! Vandring uppe på Åreskutan. Nästan som att flyga. Lek under konjaksstenen på väg upp. Det sägs att folk i gamla tider tog sig en stärkande och värmande konjak i skydd av detta klippblock på väg upp till Åreskutans topp.Vila & utsikt. Downhill-cykling är minst sagt poppis i Åre. Kast med stenar nedanför kabinbanan. ? Far & son.Fler AIK-fans hade varit på Åreskutan före oss.
Glass på Fjällgården, bra belöning efter vandringen.
Uppdatering från sommaren 2020 – en mer ofrivillig vandring ner från Skutan
I augusti 2020 gjorde vi ett nytt besök i Åre och en tur upp på Åreskutan var givetvis ett självklart inslag även under denna semestervecka. Planen var denna gång inte att gå ner, utan att bestiga toppen igen, men det blåste otroligt kallt. Vi hade begått det stora misstaget att inte packa ner vantar till vare sig oss eller barnen, så vi gav upp några hundra meter från toppen och begav oss tillbaka mot Gondolen (som numera är den lift tillsammans med VM8:an som gäller för att ta sig upp på Åreskutan, eftersom kabinen har stängt för gott).
I samma stund som vi kom fram till liften insåg vi att den precis hade stängt just på grund av nämnda blåst, och att det var apostlahästarna som gällde för att ta sig ner till byn igen. Det vill säga, de ca 7-8 kilometer ned för berget, vilka tagit oss fyra timmar att avverka året innan. Självklart hade vi heller ingen lunch med oss den här gången heller.
Det blev att älga in på BaseCamp Åreskutan, cafét som ligger i anslutning till kabinbanan, och snabbt skicka i barnen varsin stödglass för att hålla humöret uppe medan vi föräldrar gjorde upp planer för hur vi skulle lägga upp den ofrivilliga vandringen ner. Vi presenterade det hela som en spännande utmaning samtidigt som glassen åts och lade upp det som ett äventyr vi som familj behövde ta oss igenom (vilket med tanke på kylan, blåsten och den välbekant långa vandringen inte kändes som någon grov överdrift).
Det hela gick ändå över förväntan. Love var upprörd över den uteblivna turen ner med Gondolen, eftersom han sett fram emot den, men vi siktade in oss mot Hummelliften och bestämde oss för att med hjälp av den ta oss ner till Fjällgården och därifrån ta Bergbanan sista biten ner till byn. Vi älgade på med rätt mycket raskare kliv än förra gången, och klarade av sträckan på kanske 2-3 timmar innan det blev belöning i form av burgarlunch på Broken.
Allt löste sig därmed helt okej för vår del, men det kan alltså vara ett hett tips att fråga när du kliver av Gondolen huruvida det finns risk för att de kommer stänga den, och planera din vandring baserat på svaret. 🙂
Andra tips vid vandring på Åreskutan
Tänk på att vädret gärna slår om både snabbt och ofta. Även om det är uppåt 20 grader nere i byn är det inte alls omöjligt att du behöver vantar och mössa uppe på toppen, och regn- och vindtäta kläder i packningen är nästan alltid ett måste. Fundera också på vad du tar på dig på fötterna. Vi har kört med vandringsskor och goretex-gymnastikskor till barnen varje gång, och det har aldrig suttit i vägen. Även om det är soligt finns det alltid spännande bäckar att greja vid och snö att klättra i, och att sen fortsätta vandringen med blöta fötter är ingen hit.
Bor du i byn tar du dig enkelt upp med någon av liftarna eller till fots, men om du som vi kommer med bil finns det ofta gott om parkering åtminstone tidigare på dagen i närheten av VM8:an och vid Kabinbanans dalstation. Det är också bra att ha ett öga på klockan om du tänkt nyttja någon av liftarna för att ta dig ner – hinner de stänga får du en längre promenad.
Packa extra proviant och snacks, och missa inte att fylla vattenflaskorna ordentligt innan du ger dig av. Att behöva stressa ner för att barnen börjar bli hungriga är inget du vill ägna dig åt när utsikten breder ut sig framför dig. Tro oss, vi vet …
Nu har det gått nästan två veckor sedan vi anlände till Sälen för en veckas semester, och vi har fortfarande inte lyckats ta oss hem. Istället för att packa ihop och åka söderut som planen var, beslutade vi oss för att bege oss i rakt motsatt färdriktning, varför detta inlägg nu påtas nu ihop med inspiration av en rakt igenom storslagen utsikt över Åreskutan.
Det började med att vi inte alls kände oss färdiga med Sälen och dess omnejd när det började närma sig hemfärd förra helgen. Vi hade flera saker kvar på att göra-listan, vädret började bli varmare och ingen av oss hade någon som helst lust att åka hem – särskilt inte barnen. Vi kollade av möjligheterna att behålla stugan längre vilket var grönt, det skulle inte komma någon direkt efter oss, och började sedan göra upp planer för de nyförvärvade dagarna.
Den sista riktigt regnruskiga dagen i Sälen spenderade vi på Experiums äventyrsbad i Lindvallen, något vi utlovat redan hemma och som visade sig vara en riktigt bra upplevelse trots att de vuxna i den här familjen har en minst sagt ljummen inställning till de flesta slags badhus och offentliga pooler. Nyckeln, som alltid, var förstås att vara på plats i samma ögonblick som portarna slogs upp och att nöjt kunna avrunda badstunden när de stora massorna anlände strax efter lunch.
Så även om jag inte vill tänka på hur det ser ut inne på äventyrsbadet en vintereftermiddag med dåligt väder under typ vecka nio, var det nu på sommaren en trivsam aktivitet en regnig dag. Killarna (och därmed vi) åkte vattenrutschkanor som aldrig förr, och bland höjdpunkterna syntes även möjligheten att simma ut i varm utomhuspool i regnet samt att bada i virvelpoolen där hela familjen for runt som andra vantar.
På fredagen besökte vi vattenfallet Njupeskär i Fulufjällets nationalpark(mer om det i separat inlägg), en utflykt som gav mersmak och skakade ordentligt liv i våra tankar på att fortsätta vidare upp genom Sverige efter Sälen. Detsamma gjorde turen vi tog till Trysil i Norge någon dag senare, ungefär 45 minuter från Sälen, där vi ägnade en dag åt att nästan lyckas bestiga Trysilfjellet.
Vi hade också ett par dagar med diverse administration, lokala aktiviteter (läs: återbesök i Trollskogen) samt förberedelser för vidare färd i form av att uppsöka Experiums tvättstuga (intressant upplevelse) innan vi avslutade Sälenvistelsen på topp med en tur till Mellanfjällsstugan på Hemfjället. Otroligt mysig vandring på hela 6 kilometer som Love genomförde helt själv medan Valter åkte axlar bara något 500-tal meter. Vi avrundade med öl och glass på Gustav Grill & Bar i Lindvallen tillsammans med Annas kompis och f.d. kollega Toni som numera jobbar på Skistar. En fantastisk dag som fick sätta punkt för en tid i Sälen, som överträffade alla förväntningar.
På kvällen tog vi ett snabbt beslut om att Åre skulle få bli vår nästa destination. Vi rekade boende, slängde ut ett par svar på annonser på Blocket och bestämde oss för att lämna Sälen på förmiddagen nästa dag. GPS:en visade hela 5,5 timmar för sträckan Sälen-Åre, så vi bokade in oss på hotell i Klövsjö, ungefär halvvägs upp för att mjuka upp det hela. Det blev ett fint stopp som bjöd på både brygghäng vid (Klöv?)sjön samt hotellmiddag och efterföljande frukostbuffé på morgonen, innan vi åkte vidare mot Åre.
Sedan igår är vi nu inkvarterade uppe vid Copperhill i Åre Björnen, i en lägenhet med milsvid utsikt över både Åreskutan och dalen nedanför. Gårdagkvällen spenderade vi nere i Skistar-Valles värld i Björnen tillsammans med härliga Eskilstunafamiljen bestående av Annas barndomsvän Sara med familj, som råkade befinna sig i Åre precis samtidigt som vi. Vi har också hunnit med en tur upp till toppen på Skutan – en klar höjdpunkt på resan så här långt!
Njupeskär, som är ett av Sveriges högsta vattenfall, ligger i fina Fulufjällets nationalpark i närheten av Särna i Dalarna. Vårt besök vid Njupeskär gjorde vi sommaren 2019, när vi var på ett par veckors semester i Sälen, och vi fick en riktigt härlig dag med barnen i nationalparken.
En fantastisk dag vid Njupeskär i Fulufjällets nationalpark.
Under våra sommarveckor i Sälen 2019 var det flera av varandra oberoende källor som tipsade om att vi borde göra en tur till Njupeskär och Fulufjällets nationalpark. Baserat på alla rekommendationer verkade det uppenbarligen vara en utflykt av rang, och barnen var minst sagt lockade av möjligheten att få beskåda ett av Sveriges högsta vattenfall. Vi packade därför ryggsäckarna för en heldag, hoppade in i bilen och stack dit. Vi blev inte besvikna!
Vårt besök i Fulufjället inföll alltså innan coronapandemin, och därmed också innan hemestern fick fart på allvar och trycket på nationalparkerna ökade lavinartat. Ändå var det gott om bilar på parkeringen när vi svängde in, trots att vi var där ganska tidigt på förmiddagen. Love och Valter hittade genast en bäck i anslutning till parkeringen, och efter en lång stunds seglande med barkbåtar började vi så vår vandring mot Njupeskär. Även om det inte på något sätt var folktomt kändes det i alla fall aldrig trångt inne i skogen.
Det ska sägas att ett besök i Fulufjällets nationalpark såklart kan vara så mycket mer än att enbart besöka vattenfallet Njupeskär. Vi älskade omgivningarna och skulle gärna komma tillbaka, inte minst för möjlighet att beskåda vattenfallet uppifrån – men vid detta första besök var siktet instället på vandringsleden Njupeskärsslingan.
Mot vattenfallet via Njupeskärsslingan
Denna led är enligt uppgift 3,9 km, och bär över många roliga spänger, intressanta broar och diverse stock och sten genom härlig trollskog. Stundtals vandrar du längs Njupån, vars vatten förstås härstammar direkt från Njupeskär och forsar fram genom skogen. Barnen uppskattade turen massor, i alla fall tills det började gå uppför, då blev det en del knotande hos framför allt Valter som var 3 år vid besöket. Love, 5, kunde lätt avledas med fokus på bäcken, och ett stort nöje i all sin enkelhet var att vid en av de fina broarna släppa ner pinnar och fler snabbtillverkade barkbåtar på ena sidan för att sedan se dem komma ut på andra sidan – Love hade förmodligen kunnat stanna där hela dagen om vi inte mutat med färdkost för att komma vidare.
Mycket att se längs vägen mot vattenfallet.
Bro över Njupån.
Härliga spänger att springa på.
Framme vid Njupeskär
Efter ett par kilometers vandring genom skogen fick vi äntligen syn på Njupeskär som skymtade på långt håll mellan träden, vilket var toppen som motivation för att få barnen att fortsätta framåt. Efter ha vandrat via ett gäng trappor (som gick nedför lyckligtvis, ett tips är att hålla till höger när leden grenar sig första gången, annars blir det trappor uppför) och spänger, kom vi till utkiksplatsen.
Vi närmar oss Njupeskär. Mäktigt redan på avstånd.
Love och Petri fortsatte nästan ända fram till vattenfallet på de hala stenarna, medan Valter och jag nöjde oss med att studera Njupeskär från träplatån. Mängden bilar på parkeringen till trots var det inte särskilt trångt vid vattenfallet (eller på den övriga rundan), och vi fick en riktigt fin stund där. Det är helt klart mäktigt att se vattnet störta ut från klipporna högt ovanför och fortsätta ner i forsen. Att det är ett av Sveriges högsta vattenfall känns fullt rimligt, och en blir självklart sugen på att besöka fler vattenfall.
Njupeskär, ett av Sveriges högsta vattenfall.
Stenarna var hala, därav det något ohärliga greppet om Valters handled. 🙂
På vägen tillbaka började orken tryta något hos de yngre i familjen, inte minst eftersom vi sparat på lunchen till efter vattenfallsbesöket. På vägen till Njupeskär hade vi sett flera grillplatser, men på resten av rundan lyste de med sin frånvaro, så det blev baklängeslunch med efterrätten först och sedan grillning när vi kom tillbaka till utgångspunkten där det också går fint att grilla.
En höjdpunkt för barnen längs rundan var att dricka vatten ur kallkälla med hjälp av en upphängd slev, jag misstänker dock att denna kanske har avlägsnats efter covids inträde, så medtag egen kåsa för ändamålet.
Myrmark på väg mot Njupeskär
Vatten ur kallkälla – alltid en hit!
Naturum Fulufjället
Att besöka Naturum är alltid obligatoriskt när vi åker till nationalparker och naturreservat som erbjuder sådana, och Naturum Fulufjället gjorde oss inte besvikna. Vi hängde där en lång stund och tittade på bilder, spår och spillning från diverse vilda djur, spanade i kikare ut på myren och ritade teckningar. Nu under coronapandemin är Naturum i Fulufjället tyvärr stängt, jag håller tummarna för att det öppnar igen för det var en mysig avslutning på rundan.
Efter besöket i Naturum återvände vi till bilen och åkte hem till Sälen igen. Sammanfattningsvis var detta en riktigt bra utflykt i en välskött nationalpark som vi verkligen kan rekommendera, och barnen pratade långt senare om besöket vid Njupeskär. Ett bra betyg!
Att besöka Njupeskär rekommenderas varmt.
Snabbfakta, vattenfallet Njupeskär och Fulufjällets nationalpark
Vad: Njupeskär, ett av Sveriges högsta vattenfall med en fallhöjd på 93 meter, som du når via fina och väl utmärkta leder genom skogen. Tidigare omnämndes Njupeskär ofta som Sveriges högsta vattenfall, men det verkar mer eller mindre alltid ha rått lite delade meningar om det, och det tycks även bero det på hur en räknar. Enligt Sveriges Nationalparker räknades Njupeskär tidigare som Sveriges högsta vattenfall sett till den fria fallhöjden, dvs den del av vattenfallet där vattnet störtar rakt ner, men nu verkar man ha reviderat även detta. Högst eller ej, mäktigt och sevärt är det i alla fall!
Hitta till Njupeskär och Fulufjället: Nationalparken finns förstås tillgänglig via Google Maps. Kommer du söderifrån, t ex från Sälen som vi, rekommenderar vi att du fortsätter på riksväg 311 via Särna istället för att följa GPS:en och köra de små grusvägarna som föreslås, särskilt om du har en bil du är rädd om. Stor parkering finns nära entrén till nationalparken.
För vem: Den som gillar skog och naturupplevelser, med eller utan barn, och t ex för den som söker efter vattenfall nära Sälen.
Pris: Gratis.
Matmöjligheter: Restaurang fanns vid entrén men testades inte av oss. Ett par grillplatser (med ved) fanns på vägen mot Njupeskär, däremot inga på vägen tillbaka (om du går motsols). Många fina naturliga rastplatser för den som inte är i behov av grillplats.
Övrigt: Ta med sele/bärstol till de yngsta, svårt med vagn pga många trappor nära vattenfallet. Toaletter finns både på Naturum och vid entrén till nationalparken, liksom möjlighet att fylla på vatten.
Att planera sommarledigheten 2019, efter att nyligen ha kommit hem efter vår fantastiska långresa i Sydostasien, var inte det enklaste. De senaste två somrarna hade vi båtluffat i Grekland, men med det fina vädret från sommar-18 i färskt minne, i kombination med ett ganska mättat sol- och badbehov, var vi sugna på att ge våra egna breddgrader och Moder Svea en chans, och bestämde oss – vi testar att köra Sälen i sommar!
Jag måste medge att beslutet om att spendera sommarens första semestervecka i Sälen ifrågasattes av mig mer än en gång när jag med ett missbelåtet öga på diverse väderappar kände mig tvungen att utöka packningen till att inkludera såväl killarnas galonbyxor som mössa, vantar och halsdukar till både barn och vuxna. Eftersom de sista dagarna hemma i Stockholm dessutom bjöd på rekordtemperaturer kändes det än mer paradoxalt att gräva i källaren efter underställ och fleecetröjor, men med facit i hand kan jag konstatera att det var värt ansträngningen.
Den komplexa packningen till trots var det något mycket välbekant och fantastiskt med att vara på väg någonstans tillsammans igen. Våra tre månader i Asien i vintras må kännas avlägsna numera, men rutinerna kring att vara på resande fot sitter kvar hos oss alla, och sedan några dagar tillbaka är vi avslappnat installerade i en stuga i Tandådalen i Sälen.
Den största anledningen till att vi hamnade just här i Sälen denna sommar är att vi via ett tidigare jobb har tillgång till en stuga på Gusjösätern, på fjället mitt emot östra Tandådalen. Både Tandådalen och närliggande Hundfjället är mer eller mindre stendött vad det gäller etablissemang på sommaren, så den som vill ha nära till folkliv och arrangerade aktiviteter bör snarare bosätta sig i Lindvallen där både lift och restauranger håller öppet. Men vi stortrivs med lugnet och utsikten här, och är nöjda med att ha allting på 10 minuters bilavstånd. (På Skistars hemsida kan du se vilka aktiviteter som är igång i Sälen när det är sommar.)
Och det där vädret som jag hade mina misstankar om i förra veckan har visat sig bli mycket bättre än väntat. Visst, första kvällen undrade vi nog alla vad vi egentligen hade gett oss in på, när sol och 23 grader blixtsnabbt byttes mot åska och ösregn medan vi traskade runt i Tandådalens nedstängda skidområde. Valet av resmål kändes liksom inte helt optimalt när vi fick inta den (sedan långresan) obligatoriska resdagsglassen inne på Hemköp i Tandådalen medan regnet piskade mot rutorna utanför butiken, och vi vuxna vågade knappt titta på varandra av rädsla för att råka uttala det vi tänkte – varför i hela fridens namn sitter vi HÄR och inte nere på [insert valfri destination runt Medelhavet]?!
Men, när vi kom tillbaka till stugan sken solen igen, och kvällens första glas rosé kunde intas på terrassen. Sedan första dagen har regnet hållt sig borta med några få undantag, och att det är kallt (runt 10–12 grader) har faktiskt ingen större betydelse när en vandrar i fjäll och grillar lunchen över öppen eld. Love och Valter stortrivs här i Sälen, och när barnen är nöjda är vi vuxna som bekant också det. Vårt ständiga framgångsrecept till lyckade resor med barnen är att fokusera på aktiviteter som både de och vi gillar – och att vara i naturen är helt klart en sådan sak.
Under våra första dagar i Sälen har vi hunnit med att besöka Trollskogen i Hundfjället, göra snöbollar av de sista snöfläckarna i Tandådalen (exotiskt för killarna som missade hela svenska vintern i år), vandra till Stensjön i Lindvallen samt gå en liiiten bit av Södra Kungsleden. Kvar på att göra-listan står bland annat äventyrsbadet på Experium/Lindvallen och en dagstur till vattenfallet Njupeskär någon timme härifrån. Mer från oss inom kort!
I mål efter vandring till Stensjön, Lindvallen.Väntar på den perfekta glöden, Hundfjället.På vandring mot Stensjön, Lindvallen.
Hur märkligt det än känns på många sätt är vi nu inne på det absoluta upploppet av vår tre månader långa resa.
Tiden har gått fort samtidigt som det förstås känns som att vi har varit borta i en halv evighet. Det är lite som om det var i ett annat liv vi satt på flyget till Bangkok i början av december och försökte fatta att resan vi väntat på så länge faktiskt hade börjat. Nu sitter vi här utanför en bungalow på Koh Phayam, en ansenlig mängd erfarenheter rikare, och jobbar lite på att känna efter hur det känns att vara på väg hem efter det här äventyret.
Den senaste veckan har vi spenderat barfota på stranden tillsammans med några av barnens och våra allra bästa vänner. En sak vi funderade en del över innan vi åkte var hur barnen, framför allt Love som snart fyller fem år, skulle klara sig utan kompisar under dessa månader, och hur vi skulle kunna leva upp till den dagliga stimulans de får av vännerna på förskolan hemma. En obefogad oro visade det sig, för det har verkligen gått hur bra som helst. Love och Valter har lekt mer och bättre tillsammans än någonsin(även om de samtidigt också tagit syskonbråken till en ny nivå), och eftersom vi rest runt och besökt så många olika ställen har många dagar handlat om att upptäcka saker tillsammans hela familjen vilket gjort att det inte funnits så mycket utrymme för att sakna mer jämnårigt sällskap än en två år äldre/yngre brorsa.
Men, nu när vi ser dem leka järnet med sina efterlängtade kompisar, inser vi hur mycket det betyder för dem, och är superglada över att vi haft möjlighet att möta upp vännerna inte bara en utan två gånger, först i Huay Yang och nu på Koh Phayam. Och vi vuxna tycker förstås att det är minst lika roligt med sällskap!
Hela den sociala biten förmildrar eventuell ångest inför den stundande hemkomsten en hel del. Killarna pratar om vännerna på förskolan nästan dagligen, de saknar mor- och farföräldrar och har börjat fnula på vilka barn som de kan tänkas träffa ute på gården när vi kommer hem. Och såklart ska det bli skönt att komma hem till bekvämligheter som drickbart vatten i kranen, möjlighet att laga och äta precis det en vill och inte minst, den egna sängen (och kudden!).
Men samtidigt, skulle någon komma med en påse pengar och meddela oss att vi tagit fel på datum och att jobben inte väntade oss förrän om en eller ett par månader — inte sjutton skulle vi åka hem för lite kranvatten! Då hade vi nog begett oss upp till Bangkok om ett tag, hyrt en lägenhet i några dagar och planerat vårt nästa drag. Ljuva dröm! ?
Koh Phayam. Thailands västkust utanför Ranong, nästan på gränsen till Burma. Det sägs att ön påminner om Thailand som det var för 25 år sedan. Själv har jag ingen aning, jag satte mina fötter på thailändsk mark första gången så sent som 2008 och vet således ingenting om hur det var ”förr” — jag vet bara att det lilla jag sett av Koh Phayam hittills är riktigt bra.
Det har blivit många resor sedan den där första, och jag vill hävda att jag har fått rätt bra koll på åtminstone södra delarna av den här svenskkolonin i Sydostasien, från de mest sönderexploaterade turistorterna på Phuket till avkrokar till stränder på Koh Phangan och Koh Samet. Ändå känner jag tidigt att Koh Phayam faktiskt är en smula annorlunda.
Vi är ett 15-tal personer som väntar vid Ranong Pier på fredagsförmiddagen. Båten som plockar upp oss är av samma typ som de som tar turister från Pak Bara och Trang till Koh Lipe, men medan båtarna där är fyllda till knappt godkänd nivå för sjösäkerhet, finns det här gott om plats att breda ut både packning och familj. Fler är vi inte.
Färden mot Koh Phayam går genom grumliga kanaler kantade av mangrove, ankrade fiskebåtar och enkla bosättningar. Det bruna vattnet blandas upp med mer friskt och grönblått ju längre vi kör, och när vi passerat Koh Chang, ön som delar namn men till synes knappast mycket mer än så med den betydligt mer kända namnen på Thailands östkust, får vi syn på en annan ö vars grönska kantas av ett vitt stråk innan det blåa andamanhavet tar vid, och inser att det är Koh Phayam.
Första intrycket är kanske ingen kioskvältare. Det är skräpigt på stranden invid där båten lägger till, och piren ser ut som pirar i Thailand gör mest. Något avskavd, kanske lite rasad på sina ställen, men för ändamålet funktionell. Vi bär i land kids och ryggsäckar, inställda på att hitta en taxi med om inte fyra så åtminstone tre hjul, men får veta att några sådana inte existerar. Det är bara att ta en unge och en ryggsäck var, hoppa upp bakpå varsin motorcykeltaxi, släppa kontrollbehovet och försöka njuta av färden genom djungeln till stranden Ao Khao Kwai på andra sidan ön. Barnen älskar äventyret och vi vuxna försöker glömma bort att vi kommer från Sverige och lite av det säkerhetstänk vi fått med modersmjölken …
Vi överlever förstås och blir visade till vår bungalow på familjedrivna Marina Resort. Den är av det rustikare slaget, saknar AC helt, har bara el vissa timmar på dygnet och luktar ungefär som det gjorde i kanothuset där jag brukade hänga med mina föräldrar som liten — en lukt som förmodligen egentligen bara betyder lätt fuktskadat trähus men som för mig också påminner om ledighet, frihet och lyckliga stunder. Och från verandan syns havet, och när jag öppnar fönstren för att släppa in ny luft hörs vågorna tydligt så långt som in i badrummet. Vi går ner på stranden, som trots att klockan närmar sig 14 inte är befolkad av mer än en handfull personer, kastar oss i det ljumma vattnet och vet att vi kommer att älska detta ställe.
Och senare på kvällen, efter att vi blötlagt hela familjen i havet under ett antal timmar och jag ätit en burmesisk sallad med någon sorts teblad jag inte ens visste existerade i matlagning överhuvudtaget men som är så goda att jag kommer drömma om dem i veckor, kanske månader framöver, får vi syn på dem. Precis när solen är knallröd och redo dyka ner bakom öarna i väst och stämningen på stranden har nått sin kulmen, så kommer de där, vännerna som vi inte sett sedan början av januari men som vi nu beslutat att möta upp här.
Barnen vet inget, men vi har hållit utkik de senaste timmarna och är spända på mötet. Först går de bara förbi varandra med några meters marginal, det finns liksom inte ens i deras värld att några av deras bästa kompisar skulle kunna dyka upp här på stranden. Vi måste påkalla deras uppmärksamhet, och till sist faller poletten ner och glädjen är ett faktum. Kramen mellan våra äldsta är så innerlig att en vill gråta av glädje, och beslutet att åka hit istället för någon annanstans kunde inte kännas mera rätt.
Nu väntar någon veckas total avkoppling (nåja) tillsammans innan det är dags för vår familj att vända hemåt mot Sverige igen. Mer om vår tid här kommer inom kort!
På väg till Phayam.Ao Khao Kwai, Koh Phayam. Svårt att hitta bättre solnedgångar … Tillsammans igen! ❤️Fyra av fem i bild. ?Vi drar!Bloggande pågår. ?
