Koh Lipe, alla inlägg

Efter en kanonstart på Koh Lipe har vi haft ytterligare flera fantastiska dagar på denna ytterst trivsamma ö.

Vi flyttade från första boendet Noi Guesthouse inne i byn till Cabana Lipe Beach Resort, som ligger vid Sunrise Beach på östra sidan av ön, ungefär 5-10 minuters promenad från Walking Street. Vi trivdes direkt på hotellet som låg precis på stranden, men däremot inte alls med den kraftiga nordostvind som hela tiden matade på friskt från havet. På dagtid var det ganska skönt, men på kvällen gjorde blåsten att det nästan var omöjligt att äta middag på stranden, vilket vi förstås hade räknat med att kunna göra hela tiden. Det må låta som ett trivialt problem, men ett par kvällar gick det i stort sett inte att sitta på vår uteplats utan att surra fast sig i utemöblerna vilket förtog ganska mycket av myskänslan. Det är ju ändå uteplatsen/balkongen en är hänvisad till efter läggning när en reser med små barn.

Krismöte arrangerades mellan de vuxna i familjen. Vi velade fram och tillbaka om huruvida vi skulle försöka byta hotell till något på andra sidan ön, vid Pattaya Beach som ligger skyddad mot blåsten, men eftersom vi hade förbetalat på Cabana och inte kunde få tillbaka några pengar hejdade vi oss i sista stund och bestämde oss för att göra det bästa av situationen istället. Vi belönades genast av vinden som mojnade i samma sekund som vi tog beslutet att bo kvar, och följande kvällar blev magiska på Sunrise.

Stranden är av en annan karaktär än Pattaya, där all huvudsaklig action sker (transport till och från pir och båtar, immigration för resenärer från Malaysia och mer kommers överlag). På Sunrise är det i stort sett bara de som bor på den stranden som hänger kvällstid, vilket gör det lugnare och mer avslappnat (om det nu är möjligt på en ö som Koh Lipe där allt sker mañana ändå). Båttrafiken, och parkeringen av longtailbåtar, är däremot störande dagtid, men i södra änden där Cabana ligger finns det få eller inga båtar förtöjda på grund av korallrevet utanför. Och sektionen längst upp i norr, mellan Andaman Resort och Mountain Resort, är en av de mysigaste och finaste stränder jag vet med kristallklart turkost vatten och kritvit sand, kantad av stora träd i vilkas skugga barnen lekte i flera timmar. Bästa stället!

Något som var riktigt kul under veckan på Koh Lipe var att Love och även Valter började intressera sig för snorkling (dock utan snorkel). Efter en del övertalning av framför allt Valter som gärna hänger där han bottnar, lyckades vi få med oss båda killarna ut till korallrevet utanför Pattaya, och det var så kul att se dem fascineras av mängden fiskar som uppehöll sig där. Även om de fortfarande mest använder cyklopen för att dyka efter stenar och snäckor (Love) och titta på sina fötter (Valter) vädrar jag morgonluft inför framtiden!

Vi hittade också flera riktigt bra restauranger under vår vistelse på Koh Lipe. Som jag nämnt tidigare var maten betydligt dyrare än på andra ställen vi besökt i Thailand under den här resan, och dessvärre var den stundtals tyvärr också avgjort sämre. Jag förstår att det på en avlägsen ö som Lipe är svårare och dyrare att få tag i såväl råvaror som färska grönsaker, men en fried rice med frysta grönsaker (ärtor, majs och morot) för 200 THB första dagen kändes som rena rånet.

Men, det ljusnade! Vi hittade bland annat Elephant, som vi blivit tipsade om i förväg, på Walking Street, som förutom att vara en grymt trevlig restaurang och bar också serverade fantastisk mat. Efter en och en halv månad i Sydostasien var det nära att jag började gråta av glädje över att få in en rejäl sallad med både rödkål och hemgjord falafel, samtidigt som Petri mumsade i sig en grym kikärtsburgare med guacamole … Den känslan! Och på mysiga 10 Moon Restaurant, granne med oss på Sunrise, mumsade vi på annan god burgare respektive tryffelpasta samtidigt som vi såg blodmånen gå upp över korallrevet utanför. Ojämn nivå på ön alltså, men stundtals oerhört bra mat!

Koh Lipe, nu har vi lämnat dig bakom oss, något hastigare än vad vi hade tänkt oss. Du är lite svår att nå, ganska exploaterad och skitig både i hörnen och lite varstans, men ändå … Jag gillar dig mycket och hoppas att det inte tar nio år innan vi kommer tillbaka nästa gång! 

Jag känner att jag sitter inne på ett avslutande inlägg om Kuala Lumpur, denna fantastiska stad som vi redan saknar, men det får bli senare! Nu kör vi all in Koh Lipe i södra Thailand, där vi gick iland för några dagar sedan.  

Efter nästan två veckors storstadsvistelse längtade vi extremt mycket efter att få sänka ner både oss själva och våra av poolklor lätt uttorkade barns hudar i havet igen. Och vilket hav sen! Vi såg det redan innan speedboaten hunnit lägga till vid den flytande piren utanför Pattaya Beach — ett mer turkost och kristallklart vatten har åtminstone jag aldrig sett någon annanstans. Inte konstigt att den här lilla avkroken nära den malaysiska gränsen lyckas dra till sig de mängder människor som ändå hittar hit, trots att ön ligger långt från vettiga och allmänna farvägar. 

”Mamma, sanden här är som mjöl!” ropade Love när chao lay-föraren lyft honom ur longtailbåten. Han hade naturligtvis helt rätt, och vi snackar inte nån fullkornsblandning här utan finaste vetemjölspaketet av dem alla. Eller möjligen potatismjöl. Eftersom vi bokat vårt guesthouse för de första nätterna så sent som från speedboaten hade ingen där hunnit uppfatta att vi skulle komma, och Love och Valter (mest Valter) hann därför prova att kasta nämnda finkorniga sand på varandra en stund (den fastnade bra i hår och ögon) medan vi väntade på vår skjuts. När den kom visade den sig bestå av en saleng utan tak men med en hel massa år på nacken, men världens trevligaste chaufför hävdade bestämt att det inte var några som helst problem att frakta fyra personer plus bagage till vårt boende. Det tycktes det heller inte vara, men Love tog oroligt på sig uppdraget att hålla i en av 15-kilosryggsäckarna så att den inte skulle ramla av.

The Noi Guesthouse ligger nästan mitt på Koh Lipe och därmed inte i direkt närhet till någon av stränderna. Dock erbjuder de gratis skjuts över hela ön till sina gäster, något vi utnyttjade flitigt under de dagar vi bodde där. Vi trivdes väldigt bra, enda nackdelen var egentligen att stället kanske inte var helt Valter-säkrat med bland annat avstängda trappor som helt enkelt hade tagits bort och uppspända rep i huvudhöjd (klädlina?) att missa när man har springtävling med brorsan. Men bortsett från det — hur trevligt som helst! 

Det är ju nåt med de där små, personliga ställena som gör att vi trivs så himla bra. När jag har suttit hemma i Sverige och bokat boenden (både för den här resan och för andra resor) har jag oftast lockats av fina hotell med standard som hemma, gärna med pool, gärna vid stranden. Sen när vi väl är på plats är det de där andra ställena som hamnar en varmast om hjärtat — jag minns till exempel radhuset vi hyrde av engelsmannen på Koh Samet och det lilla familjedrivna pensionatet vi hittade på Syros i Grekland i somras. Ofta upptäcker vi att vi inte är i så stort behov av en massa yta (även om det är skönt), och även om det är härligt att bo nära stranden finns det oftast en massa andra stränder vi vill upptäcka ändå, och då har det inte lika stor betydelse var vi bor, bara att det går att ta sig runt. Och så välkomnandet, som såklart blir ett annat när det är de som driver stället som tar emot en. Jag sparar den insikten till kommande boenden för vår sista månad på den här resan, som fortfarande är obokad. 

Hur som helst, den där första eftermiddagen på Koh Lipe hivade vi alltså in väskorna på Noi och hoppade sedan i badkläderna och tillbaka upp på taxi-salengen för att åka ner till stranden igen. Det blev en helt magisk kväll där Love och Valter om och om rullade sig i mjölsanden för att sedan bada av sig den igen, medan vi vuxna återstiftade bekantskap med de thailändska ölsorterna samtidigt som vi såg solen försvinna i horisonten. En bättre start på Lipe-vistelsen kunde vi knappast ha fått. 

Petri och jag har besökt Koh Lipe en gång tidigare, närmare bestämt för nio år sedan, när vi var unga och oförstörda och hade hela livet framför oss. 😉 Jag var lite orolig att ön skulle genomgått samma negativa förändring jag sett på bland annat Phi Phi Islands och Railay i Krabi, och till ganska stor del var den oron befogad. Det har byggts, mycket, men stränderna är åtminstone desamma som de var då, och det går fortfarande att hitta ställen på stranden utan särskilt många människor. Sunset Beach och området nedanför Mountain Resort på Sunrise Beach har seglat upp som två stora favoriter så här långt.

Det vi däremot är chockade över är matpriserna. Vi har hört och läst många hävda att Koh Samet är dyrt, men priserna här är nära nog det dubbla, och jämfört med Huay Yang är de snarare tredubbla. Lite motigt, hade varit skönare att börja här och jobba sig nedåt i pris, men vi tröstar oss med att öl och vatten fortfarande är billigt. 🙂

Mer uppdatering från Koh Lipe kommer, vet att bland annat en veckorapport från Petri är i antågande. (Och missa inte att följa oss på Instagram där vi är lite mer frekventa med uppdateringarna, @resamedkids heter vi där.) Hörs snart!